Samhälle Krönika
Låt inte utopierna styra ruspolitiken
Johan Wickléns nya bok skildrar cannabisens intåg på lagliga marknader. Joakim Broman läser och undrar om den svenska politiken ska våga lyfta skygglapparna långsamt, eller om vi går mot ännu en oundviklig tvärvändning.
När Ronald Reagan bestämde sig för att eskalera USA:s krig mot drogerna i början av 1980-talet skulle det tolkas bokstavligen. Militären kallades in, och ihop med federal polis och i samarbete med underrättelsetjänsten CIA stormades cannabisodlingar i den så kallade Smaragdtriangeln i norra Kalifornien med attackhelikoptrar. Just cannabisbrottsligheten hade högsta prioritet eftersom det var den mest utbredda drogen.
Som journalisten och författaren Johan Wicklén visar i sin nya bok Du gröna nya värld (Volante, 2026) ledde upptrappningen inte bara till ett misslyckande – det fick även oavsedda konsekvenser. Av självbevarelsedrift flyttade odlarna ”in från fält, skogar och trädgårdar till källare, garderober, garage och vindsutrymmen”. Där blev de förstås svårare att hitta men framför allt betydligt mer effektiva. I de mer kontrollerade omgivningarna kunde plantorna få exakta mängder ljus, vatten, luft och näring i stället för att utsättas för naturens nycker. Växtförädlingen blev enklare att bedriva. Plantorna växte markant snabbare och halten av den psykoaktiva substansen THC kunde öka rejält. Reagans försök att trycka tillbaka cannabisen blev i stället startpunkten för en teknisk utveckling som med Wickléns ord ”kom att sätta standard för hur cannabis odlas än i dag”. Wicklén skriver inte om huruvida det också förändrade odlarna, men det är ingen vild gissning att idealistiska hippies gav upp, medan mer kriminellt belastade element blev kvar.
Reagans försök att trycka tillbaka cannabisen blev i stället startpunkten för en teknisk utveckling som med Wickléns ord ”kom att sätta standard för hur cannabis odlas än i dag”.
Runt 40 år senare minner Trump-administrationens robotattacker mot smugglingsbåtar om Reagans helikoptrar, men numera är det inte cannabisen som är huvudmål i kriget. Cannabisen har tvärtom avkriminaliserats eller legaliserats i en rad länder. Den föreställningsvärld som under många decennier klumpade ihop cannabis med såväl kokain som heroin gick inte att upprätthålla, och i spåren av det har drogen både blivit mer socialt och juridiskt etablerad. Wicklén åskådliggör processen, följderna, positiva effekter och problem i Kalifornien, Kanada, Nederländerna och Tyskland. Blicken är klarsynt och agendan genuint journalistisk: att skildra verkligheten som den är, utan filter eller fördömanden.
Värdet av det är alltid högt men behovet extra stort när det kommer till drogpolitiken som, både i Sverige och i många andra västländer, präglats av orealistiska visioner om narkotikafria samhällen, moraliserande och skambeläggning, för att inte tala om regelrätta lögner.
Den underliggande frågeställningen är förstås att en förändring av cannabisens legala status, i takt med att det blir lagligt och accepterat i allt fler länder, kommer att aktualiseras även hos oss. Den föreställningsvärld som under lång tid försökte klumpa ihop cannabis med såväl kokain som heroin går inte att upprätthålla när svenskar på weekendresor i Tyskland stöter på drogen, eller när såväl Melodifestivalen som Solsidan innehåller skämt om svenskar som röker på. Utöver de platser Johan Wicklén besöker sker liberaliseringar i länder som Malta, Luxemburg, Schweiz och Thailand.
***
Förr eller senare kommer cannabis att legaliseras i Sverige, skrev Peter Wennblad på Svenska Dagbladet nyligen, när ledarsidan i en uppmärksammad artikel tog ställning för en laglig reglering: ”drogen är och kommer att förbli en del av Sverige och svenskarnas tillvaro. Vi behöver bara bestämma vem som ska sälja den inom våra gränser.”
Just nu är det som bekant enbart kriminella gäng som får intäkterna. Uppskattningar av hur mycket pengar det handlar om är svåra att göra men kvalificerade gissningar gör gällande att det handlar om flera miljarder kronor om året. Att pengarna används för att finansiera produktion eller smuggling av betydligt värre droger och kriminalitet gör inte saken bättre.
Det spelar dock stor roll hur en legalisering eller avkriminalisering genomförs, och det här är som Wickléns bok tillför allra störst värde till debatten. I delar av den drogliberala rörelsen betraktas cannabis som en mirakelmedicin, där man driver att det bör legaliseras med mildare regleringar än för alkohol.
Det vore ett misstag. En genomkommersialiserad marknad med slappa begränsningar för försäljning, marknadsföring eller åldersgränser riskerar att öka bruket till högre nivåer än innan, och kan sprida konsumtionen till alltför unga åldersgrupper. Att substansen inte är tillnärmelsevis så farlig som den statliga propagandan försökt göra gällande – USA:s ”knarkgeneral” Harry Anslinger brukade kalla cannabis för en dödsdrog som ledde till våldsbrott och sinnessjukdomar – är inget skäl att spela ned de risker som faktiskt finns.
Poängen är snarare att en laglig reglering ger oss betydligt bättre möjligheter att hantera riskerna.
Poängen är snarare att en laglig reglering ger oss betydligt bättre möjligheter att hantera riskerna. På den illegala marknaden har THC-halten tillåtits stiga, samtidigt som halten av den delvis motverkande substansen CBD sjunkit. I en reglerad miljö kan nivåerna kontrolleras och säkerställas.
Som Du gröna nya värld illustrerar är det dock lätt att köra ned i det andra diket: överreglering. På vissa håll har kostnadsdrivande regleringar gjort det svårt för de kommersiella aktörerna att konkurrera med den svarta marknaden. I USA klassas cannabis fortfarande som en klass 1-drog, vilket gör att företag har svårt att få lån eller finansiering. Som på alla marknader måste de lagliga företagen kunna göra vinst för att upprätthålla sina verksamheter och för att återinvestera. Att cannabis är förbjudet av den federala staten i USA innebär att det inte får transporteras över delstatsgränserna, ens om den är laglig i båda delstater. Det struntar förstås de kriminella aktörerna i, vilket ger dem stora fördelar och en betydligt större marknad.
Flera av de företagare som Wicklén pratar med i Kanada är kritiska till hur legaliseringen där genomfördes, men något har man i alla fall lyckats med: nästan 80 procent av de pengar som kanadensare spenderar på cannabis går till lagliga aktörer. De kriminella aktörerna har blivit så desperata att deras cannabis dykt upp på nederländska coffeeshops och på den svenska marknaden.
Men är det inte för tidigt att diskutera en svensk legalisering? Användningen här är fortfarande på låga nivåer, även bland unga, i relation till de flesta europeiska länder. En legalisering skulle antagligen leda till ökat bruk och sämre hälsa.
Det stämmer. Men det finns också argument för att det är bättre att vara tidig än att vara sen. En gedigen process ger oss möjlighet att träffa rätt i regleringarnas avvägningar och att balansera de kommersiella aspekterna med de hälsomässiga. Om det olagliga bruket hinner breda ut sig ännu mer får de kriminella aktörerna chans att befästa sin makt, som Wennblad skriver. En tidig reglering ger oss bättre möjlighet att påverka vad som säljs på marknaden och konsumtionskulturen, jämfört med om den svarta marknadens jakt på ständigt starkare produkter får råda.
En narkotikapolitik för 2000-talet måste också förstå sitt sammanhang. En på nästan alla vis gynnsam globalisering har också gynnat produktion, innovation och smuggling av såväl lätta som tunga droger. Att inget land hittat ett idealiskt sätt att hantera detta beror på att den perfekta rus- eller beroendepolitiken inte existerar. Drogproblem hänger ihop med sociala faktorer, med bostadspolitik, psykisk hälsa och arbetsmarknad. Människors drift att berusa sig, att fly eller socialisera under substanser som förändrar sinnestillstånd, är samtidigt evig. Visionerna om en drogfri värld är i grunden lika verklighetsfrånvända som den kommunistiska idén om en ny människa. Politiken är inte maktlös, men som de senaste decennierna har lärt oss bör målsättningen vara skademinimering snarare än utopier.
Det finns inga lösningar, bara avvägningar, som Thomas Sowell hade sagt. Det blir om inte annat tydligt i epilogen till Du gröna nya värld, där Johan Wicklén diskuterar olika modeller för hur en svensk avkriminalisering eller legalisering skulle kunna se ut. En kommersiellt driven legal marknad för cannabis skulle vara bättre på att tränga undan kriminella element, men leder å andra sidan till större negativa hälsoeffekter. Högre skatteintäkter för den legala konsumtionen ger mer resurser till beroendevård och brottsbekämpning, jämfört med en modell där konsumenter i småskalig anda tillåts ha egna plantor.
Exakt vilken avvägning Sverige borde göra är en öppen fråga. Det viktiga är snarare att vi börjar föra en öppen diskussion, i stället för att skyla ögon och öron och invänta den oundvikliga tvärvändningen.