Samhälle Krönika
Prissättning måste gå före posering
Klimatpolitiken har inte misslyckats för att regeringen sänkte reduktionsplikten, utan för att politiker i tjugo års tid konsekvent valt specifika lösningar framför generell prissättning av utsläppen. Ida Wallinder kommenterar Klimatpolitiska rådets rapport.
I torsdags (19/3) presenterade det Klimatpolitiska rådet sin årliga rapport, en utvärdering av hela mandatperiodens klimatpolitik. Läsningen är stundvis dyster, vilket fått företrädare för oppositionen att tala om fyra förlorade år.
I själva verket har det i praktiken varit två decennier av förlorade år i klimatpolitiken. 1991 införde Sverige, som ett av de första länderna i världen, en koldioxidskatt. 2005 införde EU den första versionen av utsläppshandelssystemet. Sedan dess har inte mycket hänt. I stället för långsiktig och generell prissättning har kortsiktiga lösningar premierats – sådana som till sin natur är ohållbara eftersom de lägger en oproportionerligt stor börda på enskilda sektorer.
Reduktionsplikten, som blivit en av de mest centrala frågorna i den klimatpolitiska debatten, är ett perfekt exempel på detta. Det är sant att regeringens sänkning av reduktionsplikten ökat utsläppen markant. Det är också sant att det gjordes för att reduktionsplikten hade blivit politiskt ohållbar.
I stället för långsiktig och generell prissättning har kortsiktiga lösningar premierats.
Reduktionsplikten är dock i själva verket bara det senaste exemplet i ett långt led av misslyckad klimatpolitik på transportområdet. Som Jessica Alenius, vd för Drivkraft Sverige, själv uttryckte det i panelsamtalet som följde efter rådets presentation.
Ett annat tydligt exempel på ryckighet är såklart reduktionsplikten, där vi hade 30,5 procent på diesel. Sen blev det 6 procent och nu är det 10procent – och det på en ganska kort tid också. […] Det är inte bara den här regeringen som har varit ryckig på transportområdet. Vi har haft ryckighet så länge som jag har följt [debatten].
Tyvärr gäller det inte bara transportområdet. Ryckigheten har blivit närmast synonymt med klimatpolitiken. Istället för att förlita sig på generella styrmedel, har beslutsfattare jagat kortsiktiga politiska poänger genom punktinsatser och glittriga prestigeprojekt. När intresset sedan lagt sig står alla kvar och frågar sig hur man ens kunnat tro att just den reformen skulle ha varit lösningen.
Åren – och lösningarna – har kommit och gått. Etanol, plastpåseskatt, vätgas, vågkraft, avfallsförbränning och nu senast elektrifiering medelst kärnkraft. Frågan är om de ständigt skiftande spelreglerna i själva verket har gjort mer skada jämfört med om förslagen och dess utsläppsminskningar uteblivit. Det är som bekant alltid svårt med kontrafaktiska teorier, men faktum kvarstår att investeringar i ny teknik skadas av ryckighet.
I Sverige är 81,3 procent av utsläppen prissatta – och då är vi elfte bäst i världen.
Samtidigt tycks det råda en utbredd men falsk uppfattning om att den klimatpolitiska grunden redan är lagd. Om det beror på politisk feghet eller ren oförmåga är svårt att säga. Kanske är det lättare att fokusera på små lösningar, som dessutom möjliggör fler pressträffar och push-notiser, än att reformera trögrörliga men effektiva system.
Alldeles oavsett finns det mycket kvar att göra. Fortfarande står flera sektorer utanför utsläppshandeln och koldioxidskatten är varken enhetlig eller allomfattande. I Sverige är 81,3 procent av utsläppen prissatta – och då är vi elfte bäst i världen. Motsvarande siffra för världen är blygsamma 28,1 procent. Samtidigt finns ännu inga styrmedel för negativa utsläpp och flygets klimatpåverkan skyddas fortfarande av Chicagokonventionen som förbjuder skatt på flygbränsle. För att nämna några exempel.
Det är även värt att nämna att Sverige är på väg åt rätt håll. Utsläppen minskar successivt i Sverige, EU och andra länder som prissatt sina utsläpp. Det kanske inte går så fort som Parisavtalet hade velat, men det går i alla fall åt rätt håll.
Om vi faktiskt vill öka takten måste det skapas goda förutsättningar för människans innovationskraft och idérikedom istället för att politiken fortsätter försöka planera fram vinnare och förlorare. Om det fortsätter kommer vi bara få fler Northvolts, men inte sänkta utsläpp.
Även väljarna verkar ha insett detta, eller så är de bara trötta på politikens misslyckanden. Oavsett svarar 42 procent att de har förtroende för att näringslivet kommer lösa klimatkrisen. Motsvarande siffra för politiken är 30 procent.
Klimatpolitiken har inte misslyckats för att regeringen sänkte reduktionsplikten, utan för att politiker i tjugo års tid konsekvent valt specifika lösningar framför en generell prissättning av utsläppen. Det är hög tid för politiker att gå från posering till prissättning.