Ekonomi Krönika
Så löser vi barnfattigdomen på riktigt
Den årliga rapporten om barnfattigdom har släppts. Men förslagen som ska lösa problemen gynnar i stor utsträckning medelklassen. Fredrik Kopsch har några andra idéer om hur vi kan hjälpa fler ur fattigdom.
Den höga inflation som för några år sedan härjade i Sverige och stora delar av världen var jobbig för hushållen. Matpriserna steg kraftigt, och människor fick mindre kvar i plånboken. Särskilt jobbigt var det naturligtvis för de som redan innan hade mindre pengar att ta av. Och för deras barn som fått känna av konsekvenserna.
Att växa upp i fattigdom och utanförskap har en rad negativa konsekvenser, utöver att det är hemskt i stunden. Barn som växer upp i utanförskap har högre risk att, även senare i livet, drabbas av ohälsa, sociala problem, arbetslöshet och kriminalitet.
Organisationerna Hyresgästföreningen, Majblomman, Svenska Röda Korset och Rädda Barnen har släppt sin årliga rapport om barnfamiljers ekonomiska svårigheter. Bland resultaten, baserade på intervjuer med barnfamiljer, står att läsa att hälften av ensamstående föräldrar med låga inkomster varit oroliga över sin ekonomi, att de haft svårt att köpa kläder efter årstid till sina barn och inte alltid upplever att de kan sätta näringsrik mat på bordet åt sina barn.
Det är naturligtvis nedslående läsning. Men samtidigt visar rapporten på en positiv trend, på optimism. Andelen föräldrar som oroar sig för sin ekonomi faller och är i dag lägre än vad den var för några år sedan. För de med låga inkomster är förbättringen förvisso marginell, men likväl ser vi en förbättring. För kontrollgruppen, som inte har låga inkomster, är förbättringen substantiell. Samma dag som organisationerna släpper sin rapport meddelar SCB att barnfattigdomen i Sverige är på sin lägsta nivå sedan 2014. 2014 levde 103 av 1000 pojkar i fattigdom, 2024 endast 67.
Det som är mest slående från rapporten är däremot inte bilden av fattigdom eller hur den utvecklats, utan acceptansen för att genom omfördelning göra något åt fattigdomen. (Vi lämnar frågan kring huruvida omfördelning alls kan lösa de grundläggande problemen till en annan gång.)
Rapporten lämnar en rad förslag på åtgärder, och de har låtit människor ta ställning till om det är bra eller dåliga förslag. Bland de mest populära finns höjda barnbidrag, gratis skolfrukost och avgiftsfri kollektivtrafik för unga, alla med stöd av ungefär 80 procent av de svarande. Bland de mindre populära hittar vi höjda bostadsbidrag och allra minst populärt höjda försörjningsstöd, med stöd av 60 respektive 50 procent.
Bilden är tydlig. Åtgärder som kommer medelklassen till del är populära, åtgärder som inte gör det får mindre stöd.
Bilden är tydlig. Åtgärder som kommer medelklassen till del är populära, åtgärder som inte gör det får mindre stöd.
Det är här en ofta bortglömd empirisk slutsats som kallas Director’s law (uppkallad efter nationelekonomen Aaron Director, bland mycket annat Milton Friedmans svåger). Aaron Director ifrågasatte ett rådande synsätt att omfördelande policy skulle utgå från att botten 51 procent av inkomstspannet samordnade sig för att dra fördelar på resterande 49 procents bekostnad. Alltså att omfördelning går från rik till fattig.
Det finns goda skäl att ifrågasätta en sådan hypotes.
De som befinner sig allra längst ner i inkomstspannet gör det bland annat av precis samma skäl som de är dåliga på att organisera sig politiskt. De kan sakna drivkrafter till följd av en rad olika förklaringar som bristande kompetens eller dåligt psykiskt mående. De med låga inkomster är inte så många, och de röstar i lägre utsträckning.
Det är då mer sannolikt, menade Aaron Director, att 51 procent av väljarna i mitten samordnar sig för att dra fördelar på övriga 49 procentens bekostnad. Director’s law säger alltså att den stora bulken av omfördelande offentliga program är sådan att den gynnar den breda medelklassen på bekostnad av de rikaste, och de fattigaste.
Hur människor ställer sig till de förslag som presenteras i rapporten bekräftar just den bilden. Höjda barnbidrag, gratis skolfrukost och avgiftsfri kollektivtrafik skulle framför allt gynna medelklassen, även om andra också drar fördelar av reformerna. Höjda försörjningsstöd eller bostadsbidrag gynnar däremot inte medelklassen, varför färre är positivt inställda till sådana förslag.
Det här är den mest trovärdiga och sannolika förklaringen till att vi år efter år kan se rapporter om barnfattigdom, utan att någon politiken för den sakens skull kommer att göra något åt det.
Ett aktuellt och talande exempel är den kommande matmomssänkningen som börjar gälla från och med nästa vecka. Syftet med sänkt matmoms är inte enbart att sänka matpriserna, utan att stötta hushåll som drabbats av stigande matpriser. Men det är naturligtvis så att många hushåll inte alls behöver stöttas.
Det finns mer träffsäkra reformer som hade hjälpt de som behöver hjälpt mer, till en betydligt lägre andel av reformutrymmet än de dryga 20 miljarder kronor som momssänkningen gör anspråk på. Men sådana reformer hade inte lockat breda grupper av väljare, och därför skulle ingen politiker presentera dem, särskilt inte ett valår.
Och visst, matmomssänkningen kommer att komma hushåll med låga inkomster till del, men det mesta kommer att gå till hushåll med höga inkomster. Även om vi med högre inkomster lägger en mindre andel av våra inkomster på mat, lägger vi i kronor räknat betydligt mer. Jag som köper oxfilé till fonduegrytan på helgen får en större del av kakan än den som köper fläskkotletter. Bulken av matmomssänkningen kommer att gå till hushåll som inte behövde hjälpen.
Vill man långsiktigt hjälpa de med låga inkomster behöver de ges bättre förutsättningar att klara sig själva.
Men syftet var inte att hjälpa, det var att fiska röster, skulle nog Aaron Director säga. Och jag: i september kallade jag regeringens sista höstproposition ”en budget för att vinna”.
Så vad kan göras i stället för att tillfälliga stöd och pillande med detaljer av skattesystemet?
Vill man långsiktigt hjälpa de med låga inkomster behöver de ges bättre förutsättningar att klara sig själva. Och här är marginaleffekter viktiga. Vi brukar ofta prata om dem i relation till höga inkomster. Med rätta naturligtvis, höga marginalskatter på höga inkomster är ett problem för Sverige. De minskar incitamenten till utbildning och ansträngning och gör tillväxten lägre än vad den hade behövt vara.
Men i andra änden av inkomstfördelningen är marginaleffekterna ännu högre. Den som lever på bidrag och vill börja arbeta ser sällan några fördelar alls av det beslutet när man ser till vad som finns i plånboken. Att gå från bidrag till inkomst av arbete innebär att bidragen räknas av. Precis samma sak skulle för övrigt ske för en höjning av barnbidraget, för de som nu förespråkar en sådan linje. Hundra kronor mer i barnbidrag ger just hundra kronor mer till oss med höga inkomster och barn, men knappt något alls till den som lever på försörjningsstöd.
Reformer måste riktas för att stärka incitamenten för de som har det sämst.
Regeringens bidragstak är ett bra steg i den riktningen. Det ökar respektavståndet mellan bidrag och arbete. Och gör det ensamt mer lönsamt att få ett jobb. Men det räcker inte hela vägen. Dels bör man också jobba med mer av morötter, inte bara piska.
Ett höjt grundavdrag för när inkomster beskattas skulle särskilt komma de med låga inkomster till del. Hur bidrag ska räknas av när man börjar arbeta är heller inte givet. Förlorar man en krona bidrag för varje intjänad krona är marginaleffekten 100 procent. Det är som bekant mycket dåligt.
För att plocka upp Milton Friedman igen (det är ändå klassikervecka på Timbro förlag): negativ inkomstskatt är ett alldeles förträffligt sätt att sänka marginaleffekterna för de som lever på bidrag. Om varje intjänad krona skulle innebära femtio öre förlorade bidrag vore mycket vunnet, dels för staten som minskar sina kostnader för bidrag, dels för individen som får ett drägligare liv, och för samhället som får fler människor som går till jobbet.