Ekonomi Essä
Klimatindustrin har blivit kapitalismens grus
Allt mer avancerade finansiella instrument introduceras för att möjliggöra gröna satsningar. Men den finansiella ingenjörskonsten skymmer ett system som kanaliserar miljarder till investeringar med tveksam nytta, såväl ekonomiskt som för klimatet. Det skriver företagaren Sven Sahle.
Finansbranschen, med alla sina brister, är trots allt kapitalismens smörjmedel. Klimatbranschen, med alla sina goda avsikter, har utvecklats till dess grus.
För att förstå varför behöver vi börja på en åker i Illinois för hundra år sedan.
En majsbonde har ett problem. Han sår på våren men vet inte vad hans skörd kommer att vara värd på hösten. Priset kan vara högt eller lågt – det beror på väder han inte kan kontrollera, skördar i länder han aldrig besökt och beslut i centralbanker han aldrig hört talas om. Den osäkerheten är svår för en enskild företagare att bära, i synnerhet när kostnaderna för utsäde, bränsle och arbetskraft måste betalas nu och intäkterna kommer månader senare. Han behöver kapital i dag. Vad han har att erbjuda som säkerhet är en skörd som ännu inte existerar till ett pris ingen känner.
Lösningen kom från Chicago. Genom terminskontrakt kunde bonden redan på våren sälja sin höstskörd till ett förutbestämt pris. Han gav upp möjligheten till en eventuell prisstegring men fick något mer värdefullt: förutsägbarhet och likviditet. Med ett känt framtida pris – och betalning utställd redan i dag – kunde han räkna på sin verksamhet, betala sina lån och investera i framtiden. På andra sidan kontraktet stod en spekulant med en stor balansräkning och aptit för risk – kanske ett bageri som ville säkra sina mjölkostnader, kanske en handelsman som trodde sig veta något om skörden. Båda parter fick vad de behövde. Bonden bytte osäkerhet mot säkerhet. Spekulanten köpte osäkerheten av honom till ett pris de båda ansåg rimligt. Ingen behövde förstå den andres situation. Marknaden löste det.
Problemet uppstår när kopplingen till den underliggande verkligheten kapas.
Ur detta växte en hel flora av finansiella instrument. Optioner, swappar, forwards och till slut derivat av derivat. De finansiella kriserna vi sett under de senaste decennierna beror inte på att dessa instrument i sig är skadliga. De beror på att risken successivt skiljts alltför långt från en kontrollerbar verklighet – att transparensen försvunnit i lagren av konstruktioner tills ingen längre riktigt vet vad som täcker vad. Grundidén förblir sund: finansiella instrument kan omfördela risk från de som mår bättre av att inte bära den till dem som kan, och därigenom möjliggöra investeringar och produktion som annars aldrig hade kommit till stånd. Problemet uppstår när kopplingen till den underliggande verkligheten kapas.
Det senaste inom klimatindustrin, Carbon Contracts for Differences – CCfD:er – presenteras i samma anda som terminsmarknadernas ursprungliga syfte. En industri som vill investera i klimatvänlig produktion möter en osäkerhet: priset på koldioxidutsläpp i EU:s utsläppshandelssystem svänger med politik, konjunktur och energipriser. Ingen vill bygga en miljardfabrik baserad på ett koldioxidpris som kan halveras i nästa lågkonjunktur. Lösningen, säger förespråkarna, är att staten går in som motpart och garanterar ett golvpris på utsläppsrätterna. Industrin får förutsägbarhet. Staten delar risken. Omställningen av industrins koldioxidavtryck kan finansieras. Det låter rimligt. Det är också exakt vad bonden i Illinois fick. Men här slutar likheten.
Bondens problem gällde inte produktionen. Han visste hur man odlar majs, och andra visste att han med rimlig sannolikhet skulle bärga en skörd på hösten. Det osäkra var priset – och det priset berodde inte bara på hans egen åker utan på alla andras skördar, på oförutsägbara faktorer som torka i Ukraina, på efterfrågan från kinesiska foderproducenter, på beslut han aldrig skulle få vara med och fatta. Terminskontrakt löste ett genuint finansiellt problem med ett genuint finansiellt instrument. Den underliggande verksamheten var sund och oberoende av de kontrakt som omgav den. Instrumentet tjänade verkligheten. Det skapade den inte.
EU:s klimatpolitik under det senaste decenniet – Fit for 55, vätgasstål, e-bränslen, gröna certifikat – har inte vuxit fram ur bevisad teknologi och befintlig marknad.
EU:s klimatpolitik under det senaste decenniet – Fit for 55, vätgasstål, e-bränslen, gröna certifikat – har däremot inte vuxit fram ur bevisad teknologi och befintlig marknad. Den har vuxit fram ur lobbyisternas mötesrum. Det är inte en anklagelse utan en observation: de som har mest att vinna på en viss teknologis politiska prioritering är också de som har råd att finansiera den intellektuella infrastruktur som formar politikernas världsbild. Branschorganisationer med hundratals medlemsföretag och konsultproducerade rapporter. Firmor som samtidigt rådger de bolag som söker stöd, de myndigheter som beviljar det och de organ som utvärderar om politiken är tillräcklig.
Lobbyisterna sitter i förarsätet. Politikerna sitter på passagerarsidan och läser kartan som lobbyisterna tryckt. Klimatet sitter i baksätet. Med den senaste tidens utveckling verkar det ha hamnat i bakluckan.
Det är inte svårt att förstå varför det blivit så. Klimatfrågan engagerar många människor genuint och djupt, och det är ett engagemang som förtjänar respekt. Men just detta engagemang skapar ett vakuum som är ovanligt lätt att utnyttja. Den som ifrågasätter en specifik teknologis ekonomi riskerar att uppfattas som någon som ifrågasätter klimatfrågans allvar. Det är en sammanblandning som tjänar de som säljer sina “lösningar” men inte de som bryr sig om problemet.
Resultatet är en finansieringsarkitektur av växande komplexitet. Ta vätgasstål som exempel. Idén är genuin: ersätt koks med vätgas i järnframställningen och eliminera den största utsläppskällan. Tekniken finns i princip. Men vägen från bevisad princip till industriell skala i konkurrens med befintlig produktion är lång, dyr och osäker. Marknaden – de faktiska köparna av stål – har konsekvent visat sig ovilliga att betala den premie som krävs. Det är ett faktum som inte försvinner för att man upprepar motsatsen tillräckligt många gånger.
Den senaste flugan från branschen och dess politiska allierade är CCfD:er: låt staten garantera intäkterna och täcka kostnadsgapet. Kombinera det med fri tilldelning av utsläppsrätter inom EU:s handelssystem (ETS) – överskottet av rätter som uppstår när en anläggning producerar renare än branschgenomsnittet kan säljas, och köparen som som möjliggör utsläpp någon annanstans. Lägg ovanpå det så kallade EAC:s – Environmental Attribute Certificates – som säljer det gröna attributet separat till köpare som inte är intresserade av den fysiska produkten. Resultatet är ett system där samma påstådda CO₂-reduktion kan ge intäkter från staten, från utsläppsmarknaden och från techbranschens ESG-budgetar – utan att den totala mängden utsläpp i atmosfären med säkerhet minskat med ett enda ton.
Det är inte terminsmarknadens logik. Det är terminsmarknadens språk applicerat på ett problem av en fundamentalt annan karaktär.
Bonden bytte en osäker verklighet mot ett säkert pris. Det han sålde på termin fanns faktiskt – det växte på åkern och någon ville köpa det. CCfD:er för teknologier vars storskaliga ekonomi inte är bevisad, vars kunder ännu inte demonstrerat verklig betalningsvilja, och vars konkurrenskraft är direkt beroende av politiska beslut som kan ändras vid nästa val, hanterar inte prisosäkerhet i en fungerande marknad. De försöker skapa förutsättningarna för att en marknad överhuvudtaget ska kunna påstås existera. Det är ett instrument för att omfördela risk från projektets ägare till skattebetalarna i ett läge där marknaden redan svarat på frågan om projektets bärkraft.
Och svaret var nej.
Varje miljard som kanaliseras in i en konstruktion vars klimatnytta är tveksam och vars ekonomi är statsfinansierad är en miljard som inte går till något som faktiskt fungerar.
De som genuint vill se minskade utsläpp borde vara de första att ställa dessa frågor. Varje miljard som kanaliseras in i en konstruktion vars klimatnytta är tveksam och vars ekonomi är statsfinansierad är en miljard som inte går till något som faktiskt fungerar.
Alternativkostnaden är inte abstrakt. Den är konkret och den är stor.
EU:s klimatfinansieringsarkitektur är på väg att upprepa ett välkänt mönster. Inte av illvilja utan av den dynamik som uppstår när instrumenten tjänar narrativet snarare än den underliggande verkligheten – när det viktigaste inte är om tekniken fungerar utan om berättelsen om tekniken förhoppningsvis håller tillräckligt länge för att nästa finansieringsrunda ska gå igenom.
Det som behöver ett statligt golvpris, ett lobbyorgan, ett parallellt certifikatsystem och dyra konsulter med ersättning kopplad till projektets värdering för att ens se ut att fungera är förmodligen inte lösningen.
Det är finansieringen av berättelsen om lösningen.
Terminsmarknaden i Chicago hade aldrig godkänt en skomakare som säljare av majs han ännu inte odlat, på mark han ännu inte köpt, med maskiner han ännu inte äger – i hopp om att han skulle hinna lära sig bruka jord, ha tur med vädret och leverera i tid. Utan säkerhet och utan bevisad förmåga att producera det han säljer – inget kontrakt. Det är inte byråkrati. Det är systemets viktigaste skyddsmekanism: den som säljer något som ännu inte existerar måste både ha något verkligt att förlora om det aldrig blir av och en trovärdig förmåga att se till att det blir av.
Hade staten i detta läge klampat in och ställt säkerheten som marknaden vägrade ställa hade det inte bara varit ett dåligt sätt att skapa fler bönder. Det hade också varit en otjänst mot skomakaren och mot de seriösa aktörer som konkurrerar på riktiga villkor. Lockad av möjligheten till en riskfri vinst under sommaren hade skomakaren försummat sina kunder, tappat sin verkstad och efter misslyckad skörd stått utan vare sig skor att sälja eller majs att leverera – oförmögen att försörja sin familj och med statens pengar förbrukade. En hantverkare hade gått förlorad. Ingen hade blivit rikare på jord. Och de som verkligen hade kunnat bruka den – de hade trängts undan.
Det är i stora drag den politik EU för i dag.