Samhälle Krönika
Allt förnybart är inte hållbart
Ännu en biobränsleskandal har briserat, denna gång med koloniala förtecken. Joakim Broman läser om frityrolja, arga bagare och övergivna kenyanska bönder, och är allt annat än förvånad.
För några veckor sedan uppdagades att det finska biobränslebolaget Neste hade importerat förbjuden palmolja i stället för, som man hade påstått, använd frityrolja för sin produktion av flygbränsle. Upprörande, ansåg många, exempelvis Socialdemokraternas talesperson för klimat och miljö Åsa Westlund. För de som följt rapporteringen och debatten om biobränslen var dock nyheten knappast oväntad.
En lång rad länder, särskilt i västvärlden, söker globalt efter ”hållbara” biobränslen att använda i sina klimatomställningar. Eftersom tillgången är begränsad börjar mindre nogräknade aktörer snart att tumma på reglerna. ”Om inte Neste tar emot tveksamma råvaror, så gör våra konkurrenter det. Hela biobränslemarknaden har problem med fuskråvaror”, berättade en anonym tidigare chef på Neste för SVT.
”Hela biobränslemarknaden har problem med fuskråvaror”, berättade en anonym tidigare chef på Neste för SVT.
Innan reduktionsplikten pausades av S-regeringen 2022 (och sedan reducerades till miniminivå av Tidöregeringen) påpekade bland annat ekonomen John Hassler att Sverige troligen konsumerade runt 40 procent av världsproduktionen av HVO, ett bränsle tillverkat främst av slaktavfall. Sverige hade åren efter reduktionspliktens införande gradvis hade skärpt kraven på de inblandade bränslenas hållbarhet. En rimlig ambition, om man nu bestämt sig för att det var biobränslen som skulle vara transportsektorns klimatlösning. Men det innebar också att den begränsade tillgången av hållbara bränslen som HVO inte längre fanns tillgänglig i andra delar av världen – eller i sektorer som saknade alternativ.
Här fanns och finns det stora problemet med reduktionsplikten. Det framställs ibland som att alla biobränslen är bra alternativ till fossila bränslen eftersom de är ”förnybara” men verkligheten är att de existerar på en skala. I den ena änden finns restprodukter som slaktavfall, biogas som rötats på reningsverk, deponier eller jordbruksanläggningar, och GROT: grenar, rötter och toppar som blir över när sågtimmer tagits om hand. I den andra änden finns bränslen som visserligen är lika förnybara, men som kan vara direkt skadliga, om inte för klimatet så på andra vis: träflis från illegalt avverkad regnskog i Amazonas, palmolja från Malaysia, monokulturella eukalyptusodlingar med hög vattenförbrukning och som leder till förlust av biologisk mångfald. På många håll används jordbruksmark för att odla sockerrör, soja och raps som går till produktion av etanol eller FAME i stället för livsmedel, något som driver upp matpriser med potentiellt svåra effekter i fattigare områden. Och inte bara där.: Tidigare har amerikanska bagare klagat på att producenter av biodiesel driver upp priset på matolja.
Tidigare har amerikanska bagare klagat på att producenter av biodiesel driver upp priset på matolja.
Häromveckan kom ytterligare en illustration av problematiken, i ett långt reportage från Politico: ett oljebolag, delägt av italienska staten, har i jakten på gröna flygbränslen övertalat kenyanska småbönder att odla den oätliga växten ricin i stället för majs. Ambitionerna var i vanlig ordning stora. Bara lågproduktiv jordbruksmark skulle användas och ersättningen till odlarna skulle vara betydligt bättre än vid annan odling. Men spårning och certifiering fungerar dåligt, och snart var flera mellanhänder spårlöst försvunna. Bönder i reportaget vittnar om att de blev utan betalning och stod ensamma kvar med en värdelös skörd. En tydligare symbol för klimatkolonialism än att flygande européer övertygar afrikanska småbönder att odla gift, och sedan lämnar dem i sticket, är svårt att föreställa sig.
Men det är dags att sluta överraskas över den här typen av händelser. Matematik och ekonomi är lika obevekligt i biobränslesektorn som inom klimatfrågan i stort. Ju mer biobränsle världen efterfrågar, desto längre bort från den sunda delen av biobränsleskalan hamnar vi. Biobränslen kommer att spela en viktig roll i utfasandet av fossila bränslen eftersom det finns sektorer – som flyg och sjöfart – som inte har mycket till alternativ.
Men just därför är det viktigt att de hållbara biobränslen som finns inte går till sektorer som kan klara omställningen på annat vis. Personbilar är det uppenbara exemplet. Den svenska reduktionsplikten pausades efter att priserna på drivmedel stigit kraftigt i spåren av Rysslands fullskaliga invasion. Men fortfarande förespråkar alla partier till vänster någon form av höjning. Miljöpartiet föreslog i sin budgetmotion 25 procent för diesel och 12 procent för bensin.
Om två år är det tänkt att EU ETS 2 ska införas, som bland annat innebär en utsläppshandel även för fordonsbränslen. Då blir den svenska debatten om reduktionsplikt i någon mån överspelad. Men det löser inte automatiskt de högst verkliga målkonflikter som finns i klimatpolitiken. Bristen på hållbara biobränslen kommer att fortsätta att vara stor på europeisk och global nivå. Bli inte överraskad nästa gång du läser om fusk med frityrolja och stigande matpriser. Det är nämligen en fullt förväntad effekt av en värld som försöker förbränna sig bort från klimatproblemen.