Samhälle Krönika
Klasskampen lever i Örebro – men inte i V
Vänsterpartiet håller kongress i Örebro i helgen. Medan ombuden debatterar Palestina och ministerposter har någon i staden utanför plockat upp kampen vänsterpartisterna inte längre bryr sig om. Kajsa Dovstad skriver om den politiske entreprenören och tidigare vänsterpartisten Markus Allard.
Vartannat år anordnar Örebro kommun konstutställningen “Open Art”. Verken har ofta en progressiv underton. Förra sommaren placerades till exempel en jättelik skulptur föreställandes en moderkaka mitt i Svartån. Medan stadens staty av Karl XIV Johan kläddes i regnbågskläder, mask och peruk. Om woke är ute, så märktes det inte här.
I det politiska Sverige är Örebro känt som en stad där partierna ofta håller kongresser. I helgen ska Vänsterpartiet klubba valplattformen. Partistyrelsens förslag är ett blott tre sidor kort dokument, som bara innehåller ett enda konkret krav: Nooshi Dadgostar måste bli minister.
Dokumentet talar inte till den som går upp klockan sex och kör långtradare, lägger kakel eller arbetar i hemtjänsten. Det talar till den som bryr sig om kolsänkor och Palestina – men är annars förvånansvärt apolitiskt. Språkbruket är konfliktsökande gentemot Tidö-partierna, men rent konkret kan många hålla med om mycket: Sverige ska hålla ihop och vara ett land där alla kan leva och bo. Vårdköerna ska kortas. Marknadsekonomin fungerar inte som den ska i bank- och livsmedelssektorn.
Det finns något symboliskt i att detta program ska antas i just Örebro – för utanför kongresscentret har någon annan bättre koll på hur strömningarna i den klass partiet tidigare representerade faktiskt går.
V:s valplattform talar inte till den som går upp klockan sex och kör långtradare, lägger kakel eller arbetar i hemtjänsten.
Markus Allard är ledare för det lokala Örebropartiet och en högljudd kritiker av kommunala tilltag som Open Art. 2013 blev han utesluten ur just Vänsterpartiet, efter att ha uttryckt stöd för våldsbejakande Revolutionära fronten – något han sedan tagit avstånd ifrån, och själv menar han att processen snarare var resultatet av en intern maktkamp.
Ett år senare bildade han Örebropartiet. I dag har de mandat i både kommun- och regionfullmäktige och siktar mot riksdagen. Allard är fortfarande en kontroversiell figur, som svär i talarstolen och ibland är på gränsen till rättshaveristisk – men enligt en mätning från SVT och opinionsinstitutet Verian är Örebropartiet ändå störst bland de partier som inte sitter i plenisalen på Helgeandsholmen.
Kärnan i ideologin är kampen mot det så kallade transferiatet – ett begrepp som uppdaterar den marxistiska klassanalysen. Grundlogiken finns kvar, men konfliktlinjen går inte mellan arbetare och kapitalister utan mellan produktiva och dem som oförtjänt lever på skattefinansierade transfereringar.
Dit hör bidragstagare utan arbetsmarknadsförankring, invandrare med bristande språkkunskaper och, framförallt, offentligt anställda långt från kärnverksamheten. Som hållbarhetsstrategen som lever på skatteinbetalningar från sjuksköterskan och fabriksarbetaren men vars arbete mest är ett hinder för desamma.
Örebropartiet är både höger- och vänsterpopulistiskt på samma gång.
Open Art må vara en övertydlig symbol, men Allard adresserar ett riktigt problem: Den växande administrationen och byråkratin i offentlig sektor. Örebropartiet är både höger- och vänsterpopulistiskt på samma gång. Eller, för att tillämpa en annan dynamik, både ekonomiskt vänster och TAN på den tidigare omdiskuterade GAL-TAN-skalan, där GAL förenklat står för progressiva värden och motsatsen TAN mer konservativa. Det vill säga en liknande position som Sverigedemokraterna hade innan Tidö – och som lockade stora delar av arbetarklassen.
Det är också precis de väljare Nooshi Dadgostar försökte vinna i förra valet. Men trots att hon reste land och rike runt för att låta sig fotograferas i varselväst och bygghjälm uteblev arbetarrösterna.
Det är inte särskilt konstigt. Vänsterpartiet har i stor utsträckning blivit ett parti för just transferiatet – och motverkar därmed de intressen de säger sig värna.
Att Karl XIV Johan står staty i Örebro är ingen slump. Inte bara nutidens politiker samlas här, historiskt har ett antal viktiga riksdagar hållits. Den mest betydelsefulla är när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare på Örebro slott år 1810.
Vänsterpartiets kongress lär (förhoppningsvis) inte få lika stora konstitutionella följdverkningar, och kanske förblir Markus Allard bara en raljerande lokalpolitiker. Men det som händer i Örebro visar ännu en gång vart svensk politik är på väg.
I ett viralt klipp tittar Allard upp mot den tillfälligt färgglada gamla monarken och fäller ironiskt kommentaren: “Verkshöjd”. Samtidigt blickar han också mot en progressiv rörelse som segrat ihjäl sig – och på kuppen dödat klasskampen.