Folkpartism kommer inte att rädda liberalismen 

”Under tiden jag skrev blev allt bara värre”, berättar Adrian Wooldridge i statsvetaren Yascha Mounks podcast. Det Wooldridge, journalist, författare och tidigare politisk chefredaktör för The Economist, åsyftar är arbetet med den nya boken Centrists of the World Unite!: The Lost Genius of Liberalism (Penguin 2026). Den tillhör den genrer av böcker, skrivna av filosofer och tyckare, som diagnostiserar, och försöker lösa, ”liberalismens kris”. Där finns även Francis Fukuyamas Liberalism and Its Discontents (2022) och Alexandre Lefebvres Liberalism as a Way of Life (2024), för att ta två av de mest kända exemplen.

Det är den krisen som bara blev värre.

Centrists of the World Unite! har samma upplägg som böckerna i genren brukar ha. Den börjar i idéhistorien med the usual suspects. Där finns 1600-talets liberala pionjärer John Locke och Thomas Hobbes, 1700-talets revolutioner och dess intellektuella i Thomas Jefferson och Voltaire samt Adam Smiths idéer om arbetsdelning och frihandel. Såklart beskrivs även 1800-talet, där liberalismen gick hand i hand med den industriella utvecklingen, när tidens kollektiva skrågemenskaper raserades, världen knöts samman och nationernas välstånd ökade.

Det är en medryckande historieskrivning, mycket tack vare att Wooldridge är en skicklig stilist där den idéhistoriska genomgången varvas med skönlitterära referenser och underhållande  anekdoter. Men den är samtidigt förutsägbar och tillför inte något nytt, exempelvis i kontrast mot hur idéhistorikern Quentin Skinner nyligen, i Liberty as Independence (2025), gav nya perspektiv på hur frihetsbegreppet växt fram i den liberala idétraditionen. 

Att påstå att en ideologi är i kris är ingen värdeneutral utsaga, utan snarare ett försök att omforma själva ideologin.

Men det är det få författare i bokens genrer som lyckas med. Det är inte heller därför böcker om liberalismens kris skrivs. 

Att påstå att en ideologi är i kris är ingen värdeneutral utsaga, utan snarare ett försök att omforma själva ideologin. Berättelsen om krisen innefattar ofta en beskrivning av historien, av ideologins sanna ursprung. Men där finns även punkten då allt gick fel, hur vissa tänkare och principer glömdes bort och hur ideologin urholkades.

Här pekar Wooldridge på 80-talets nyliberala strömningar, där liberaler fastnade i ett snävt dogmatiskt fokus på fria marknader och institutioner, glömde bort att liberalismen även innefattade strävan efter bildning och värnandet av pluralism och tolerans. När 2000-talet medförde nya problem – finanskriser som utmanade den tidigare förståelsen av kapitalismen, en ny nationalism och längtan efter kollektiva identiteter, samt en rad auktoritära ledare som såg som sin uppgift att utmana den liberala samhällsmodellen – hade liberaler inga tillfredsställande svar.

Nästa steg på den ideologiska krisens dramaturgiska kurva består av att återvända till den gyllene punkten i det förflutna, återupptäcka de där bortglömda principerna för att återuppdatera ideologin, återigen göra den relevant för sin tid. Att åberopa liberalismens kris är med andra ord ett försök att skriva om en ideologis historia, men också dess framtid.

I Centrists of the World Unite! utgörs denna filosofiska guldålder av 1900-talets ”nya liberalism”, det vi i Sverige skulle beskriva som socialliberalism. Dess företrädare såg de problem som följde av industrialiseringen: det moderna massamhället föddes, den ständigt ökande urbaniseringen skapade trångboddhet och social utsatthet, och framväxten av nya kollektivistiska ideologier utmanade liberalismen från olika håll. Det var ur den utvecklingen som filosofer som Thomas H Green argumenterade för lika rösträtt och utökade sociala reformer, beskrev hur 1800-talet hade frigjort marknader och idéer men att hunger och fattigdom fortfarande bestod. Efter världskrigen, när västvärldens välfärdsstater växte fram, inleddes en period med ständigt ökande tillväxt och en värld som gjorde framsteg på område efter område.

Det vi enligt Wooldridge borde lära av den tidens socialliberaler är att liberalismen i en kaosartad värd har egna verktyg för att ”ta tillbaka kontrollen”. Det han åsyftar är inte den reglerande välfärdsstat dagens socialdemokrati har i åtanke när de använder frasen, utan en moralistisk stat som strävar efter det allmänna bästa. 1900-talets socialliberaler införde exempelvis konkurrenslagstiftning för att bryta upp de stora företagen, skatter och regleringar användes för att styra människor bort från ohälsosamma livsval (läs alkohol) och välfärdsstater byggdes ut för att göra liberalismen till en ideologi för den breda allmänheten i stället för en smal elit. Borde vi inte kunna göra samma sak i dag?

Självklart, tycker Wooldridge. Problemet blir bara att reformerna som presenteras för detta liberala tillbakatagande av kontrollen inte är mer omdanande än bättre konkurrenslagstiftning, sockerskatt och åldersgräns på sociala medier. Liberala politiker och intellektuella kommer aldrig att kunna tävla med sina motparter med att erbjuda politisk kontroll. Ska liberaler, när vänstern talar om stora industriplaner och omfattande regleringar, och populister om stängda gränser och att kasta ut störande element från landet, komma dragandes med konkurrenslagstiftning och åldersgränser? Folkpartism i all ära, men särskilt opinionsmässigt framgångsrik har den inte varit på sistone.

Och det är här det stora problemet med Wooldridge bok finns – den som vill återaktualisera en ideologi bör inte göra den till en blek kopia av motståndaren. 

Det de stora företagen alltid har varit rädda för är konkurrens, de idéer de inte kan förutsäga. 

Snarare är det motsatsen till ordning som utgjort liberalismens DNA. Som Wooldridge påpekar i sin historiska genomgång slog liberalismens idéer igenom på allvar under 1800-talets industrialisering, när rörelse och framåtskridande var tidens utmärkande drag. Gamla hierarkier föll och tiden rusade framåt med ständigt ökande hastighet. Tidens liberaler var inte rädda för detta faktum, de omfamnade det – lade fram teorier som utgick från det värdefulla i samhällets och människans mångsidighet. 

Den som, likt Wooldridge, oroar sig över maktkoncentration inom både ekonomin och politiken, borde inte ta tillbaka kontrollen utan att släppa den. Regleringar och nya komplicerade skatter är något som befäster den rådande ordningen, något som exempelvis de stora techjättarna har råd att anställa arméer av advokater för att komma runt. Det de stora företagen alltid har varit rädda för är konkurrens, de idéer de inte kan förutsäga. 

Att sådana idéer växer fram bygger på att makt och kontroll skiftar instans, att den förflyttas från politiken till enskilda människor, och att politiken därmed accepterar att det finns många aspekter av samhällslivet den inte kan eller bör kontrollera. 

De starkaste liberala berättelserna och teorierna har utgått från detta faktum, oavsett om det varit John Stuart Mills fria marknad av idéer, Hayeks spontana ordningar eller Isaiah Berlins värdepluralism. De visade alla, på olika sätt och utifrån olika ideologiska utgångspuntker, att framsteg är intimt sammanbundna med det vi inte förstår – att det ständigt kan komma perspektiv som kan utmana den rådande ordningen.

Det är ett bra ställe att börja på för nästa bok om liberalismens kris.