Idéer Essä
Så kan liberaler och konservativa värna friheten tillsammans
Borgerligheten måste kunna försvara både marknaden och de normer och gemenskaper som gör den möjlig. Annars lämnas fältet öppet för de som vill inskränka friheten genom långtgående politisk kontroll. Det skriver Carl Eos, senior fellow vid tankesmedjan Oikos.
Det finns en återkommande missuppfattning i modern politisk debatt att frihet och gemenskap skulle stå i motsats till varandra. I själva verket är det tvärtom. Friheten är beroende av gemenskapens strukturer, normer och institutioner. Om svensk politisk mitten-höger lyckas uttrycka detta sakpolitiskt och i livsstil har friheten en framtid.
Fredrik Johansson gav nyligen ut boken Mer ordning, mindre kontroll: Svensk liberalisering under tre decennier (2026). Om jag förstår honom rätt instämmer han i att rättsstat, trygghet och institutionell stabilitet inte är hinder för friheten utan en förutsättning. Samtidigt menar han att staten ska vara återhållsam i detaljstyrning. Det avgörande är skillnaden mellan ordning och kontroll.
Ordning möjliggör frihet. Kontroll kväver den. När staten drar sig tillbaka från sina kärnuppgifter uppstår inte ett friare samhälle utan ett mer oordnat. Ur denna oordning växer nästan alltid krav på mer långtgående kontroll. Den svaga staten riskerar därmed att bana väg för en stat som är mer kontrollerande.
Resultatet är en ideologisk obalans där marknaden försvaras men inte de normer och gemenskaper som gör marknaden möjlig.
Detta är, i mitt tycke, ett bra första steg i en såväl liberal som konservativ syn på frihet, men jag tror det finns ett behov av vidare idéutveckling. En liknande diagnos som Johansson, men med större historisk och kulturell bredd, formuleras av dansken Christian Egander Skov i boken Borgerlig krise (2022). Han beskriver hur borgerligheten i Norden har tappat sitt existentiella självförtroende. Den har reducerat sig till ekonomisk förvaltning och teknokratisk liberalism samtidigt som den försummat de kulturella och moraliska förutsättningarna för det fria samhället. Resultatet är en ideologisk obalans där marknaden försvaras men inte de normer och gemenskaper som gör marknaden möjlig. Borgerligheten är inte nödvändigtvis för liberal men för tunn.
Här kan man också knyta an till Roger Scrutons centrala insikt att frihet inte är frånvaro av regler utan möjligheten att verka inom ett regelverk som gör handling meningsfull. Den som vill köra bil måste acceptera trafikens regler. Utan dem uppstår inte större frihet utan kaos där ingen längre kan röra sig tryggt eller fritt. Friheten förutsätter att lagar efterlevs, att institutioner fungerar och att det finns en gemensam förståelse av rätt och fel.
Denna insikt är avgörande inte bara för ekonomin utan också för välfärden. Friheten i välfärden liksom i ekonomin i stort förutsätter att vi upprätthåller ordning i två bemärkelser. Den ena är juridisk och institutionell. Det handlar om fungerande myndigheter, rättssäkerhet, ansvarsutkrävande och tydliga regler som gäller lika för alla. Den andra är kulturell. Det handlar om normer, tillit och en gemensam uppfattning om vad välfärden är till för. Utan denna dubbla ordning urholkas både valfriheten och kvaliteten. Valfrihet utan fungerande institutioner leder till missbruk och godtycke. Valfrihet utan kulturell gemenskap leder till att systemen tappar legitimitet och sammanhållning.
När de gemensamma referensramarna försvagas upplevs friheten inte längre som en möjlighet utan som en osäkerhet.
Detta perspektiv kastar ett kritiskt ljus över delar av den moderna borgerligheten. Under lång tid har ekonomisk liberalisering genomförts utan motsvarande investering i social ordning och kulturell kontinuitet. Marknader har öppnats men sammanhang har försvagats. I vissa fall har det lett till fragmentering, minskad tillit och en känsla av rotlöshet. När de gemensamma referensramarna försvagas upplevs friheten inte längre som en möjlighet utan som en osäkerhet. Då uppstår en politisk motreaktion.
I dagens Sverige ser vi hur Socialdemokraterna försöker fånga denna motreaktion. De hotar att rulla tillbaka delar av den liberalisering som borgerliga partier har genomfört. Det sker i namn av ordning och reda. Kritiken riktas mot marknadslösningar i välfärden, mot friskolor och privata utförare och mot en ekonomisk ordning som upplevs ha blivit oreglerad. Det är en politiskt effektiv position eftersom den anknyter till en verklig erfarenhet av att ordningen i vissa avseenden har brustit.
Problemet är att socialdemokratins svar riskerar att ersätta bristande ordning med ofrihet. I stället för att stärka de institutionella och kulturella förutsättningarna för frihet riskerar man att begränsa friheten i sig. Här uppstår ett tomrum som borgerligheten ännu inte har fyllt. Om liberaler och konservativa inte själva formulerar vad ordning och gemenskap betyder kommer begreppen att definieras av deras motståndare.
Liberaler och konservativa måste återerövra begreppen ordning och gemenskap och ge dem ett innehåll som är förenligt med frihet.
Detta är den centrala uppgiften framåt. Liberaler och konservativa måste återerövra begreppen ordning och gemenskap och ge dem ett innehåll som är förenligt med frihet. Det innebär att tydligare formulera hur en stark rättsstat ska kombineras med individuell autonomi. Det innebär att erkänna kulturens betydelse inte minst avseende den nationella gemenskap som är den mest centrala politiska och kulturella traditionen för svenskar. Och det innebär att förstå ekonomin som inbäddad i ett samhälle där tillit och normer är avgörande resurser.
I detta avseende är det intressant att blicka mot framväxten av en ny generation inom näringslivet där personer som Fredrik Hjelm, grundaren av Voi, kommit att symbolisera något nytt. Hjelm blev medialt uppmärksammad när han bjöds in som Elisabeth Thand Ringqvists sällskap till en partiledarintervju. Väl där förklarade han att han anser att Sverigedemokraterna haft rätt om migrationen.
Här finns en vilja att förena entreprenörskap och ekonomisk frihet med ett ansvar för det samhälle man verkar i. Man vill se sig själv och företaget som en del av en större gemenskap med historia och framtid. En sådan hållning pekar mot en möjlig syntes där marknad och mening inte står i konflikt utan förstärker varandra.
Frihet utan gemenskap är i slutändan inte frihet utan isolering. Gemenskap utan frihet är inte gemenskap utan tvång. Det fria samhället förutsätter att dessa två hålls samman. När staten försvagas, när kulturen urholkas eller när ekonomin frikopplas från sitt sociala sammanhang undergrävs denna balans. Det säkraste sättet att förlora friheten är därför att skada staten och den kulturella gemenskapen.
Här behöver mitten-högern också bli tydlig. Nationalism är inte dåligt. Statsvetaren Benedict Anderson definierade nationalism som politisk gemenskap utan teokrati eller dynasti. Förstått på det viset är nationalismen en makalös uppfinning. Den tillåter oss att ha en politisk gemenskap byggd på samhörighet mellan alla nationens medlemmar i nutid, dåtid och framtid.
Anta att vi tycker det är en bra sak att ha friskolor eller fristående aktörer inom sjukvården. För att detta ska fungera utan att ett samhälle som det svenska slits isär krävs gemenskap i form av såväl formella som informella institutioner. Exempelvis friskolesystemet står inför ett vägval. Antingen lyckas vi foga in systemet i en kulturell gemenskap som de allra flesta anser acceptabel, eller så kommer politikerna förr eller senare att ta tillbaka kontrollen över pengar och verksamhet.
Den som försöker bryta ner något genom kaos kommer finna att kaoset slår tillbaka.
När centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist medverkade i samma partiledarintervju som nämns ovan sa hon följande om partiets tankar om invandring: ”om vi tar in många så kommer vi också kunna se till att luckra upp regleringarna på arbetsmarknaden och fackens makt.”
Detta sa hon som en beskrivning av hur partiet tidigare tänkt. Det är svårt att illustrera ett liberalt felslut på ett bättre sätt. Ändå vet jag att det funnits ett antal inflytelserika svenska liberaler som tänkt liknande tankar. Men kaos är inte frihet. Detta är den mest centrala insikt som såväl liberaler som konservativa måste ta med sig in i framtida idéarbete. Den som försöker bryta ner något genom kaos kommer finna att kaoset slår tillbaka. Frihet måste alltid byggas i relation till gemenskap.
Här behöver man också fundera mer i detalj på hur vi bygger ett samhälle av fria, ansvarstagande människor. Den svenska borgerligheten har under 2000-talet bland annat gjort det fatala misstaget att romantisera det urbana och prioritera ner småhuslivet. Sådant har betydelse. Det är också vad Socialdemokraterna insett när de arbetar för fler hyresrätter och tvångsblandning av bostadsområden.
Hur vi lever, hur vi bor och hur vi jobbar och reser, och många andra faktorer, påverkar värderingar och sedan hur vi röstar. Här behöver liberaler och konservativa bli bättre på att även ta in livsstilsfaktorer, demografi och kultur.
För svenska konservativa och liberaler är slutsatsen tydlig. Uppgiften är inte bara att försvara friheten i abstrakt mening utan att bygga och bevara de konkreta förutsättningar som gör friheten möjlig. Det kräver ett djupare idéarbete än på länge. Utan en sådan ansträngning riskerar friheten att gradvis ersättas av något annat som kallar sig ordning men som i praktiken innebär mindre utrymme för individen och svagare band mellan människor.