Samhälle Essä
Så användes välfärdsstaten för att politisera Sverige
Sverige hör till de länder i världen där de samlade skatterna i förhållande till BNP är högst. Det har fört med sig en politisering av människors liv. Anders Bergeskog skisserar en väg bort från socialdemokratins ideal där den enskilde görs beroende av politiken.
År 1864 fick Sverige näringsfrihet. Det tidigare skråväsendet avskaffades tillsammans med andra begränsande tvång. Nya uppfinningar ledde till att tillverkande företag grundades som tidigt kom att konkurrera framgångsrikt på världsmarknaden. ASEA, SKF, Alfa Laval, Ericsson och Atlas Copco är exempel på sådana företag som tidigt och i hög utsträckning bidrog till industrialiseringen och en kraftigt ökad ekonomisk tillväxt och levnadsstandard i landet.
En person som under 1980-talet påminde om detta och kritiserade uppfattningen att välståndet var politikens förtjänst var professorn i internationell ekonomi tillika socialdemokraten och tidigare riksdagsmannen Bo Södersten. Hans bok Kapitalismen byggde landet (1991) var en uppgörelse med den egna rörelsen (och även socialister i övriga partier) i denna fråga. Han visade på att problemen med skola, vård, omsorg och bostäder kom med den växande välfärdsstaten och den tilltagande politiska styrningen av samhället. Välståndsutvecklingen hängde i stället samman med den tekniska utvecklingen, en fri marknad och internationell handel – den förda politiken och dess inblandning i ekonomin till trots.
Politiken har primärt två maktmedel; lagstiftning och skatter (finanspolitik). Särskilt under 1900-talets senare hälft användes båda dessa medel flitigt för att styra samhället i en viss ideologiskt motiverad riktning. Mer politisk makt krävde mer ekonomiska medel – skatter. En ökad levnadsstandard gjorde ett ökat skatteuttag möjligt men det började ändå märkas i medborgarnas plånböcker då en allt större andel av inkomsterna drogs undan från hushållen till politiken. Från att skatternas andel av BNP varit mindre än 10 procent fram till 1930 ökade skatteuttaget till över 50 procent kring 1990. Skattetrycket femdubblades alltså på 60 år.
Som resultat av den förda politiken minskade den ekonomiska tillväxten i Sverige kraftigt i förhållande till andra jämförbara länder, särskilt från början av 1970-talet. Antalet sysselsatta i den privata sektorn låg stilla 1950—2000 (ett halvt sekel). I stället expanderade den offentliga sektorn med miljontals nya arbetstillfällen som de ökade skatterna primärt skulle finansiera. Reallönerna (löner minus inflation) låg stilla i 20 år mellan 1970 och 1990.
Denna utveckling ligger i linje med vad nutida forskning visar: En ökning av skattetrycket eller skattekvoten (totala skatteintäkterna/BNP) med 10 procentenheter leder till en minskad BNP-tillväxt med mellan en halv och en procent – per år. Utbyggnaden av välfärdsstaten har lett till att skattekvoten de senaste decennierna varit ungefär 35 procentenheter högre än innan. Det skulle alltså i praktiken ha medfört att levnadsstandarden sedan 1970-talet inte ökat ens hälften så snabbt som den skulle ha gjort med det tidigare skatteuttaget.
***
Det så kallade ”folkhemmet” som lanserades av Socialdemokraterna i slutet av 1920-talet var en ny strategi för att uppnå politiska mål. Den socialdemokratiska regeringen begränsade i början av 1930-talet frihandeln, ökade skatter och regleringar och började dela ut bidrag och subventioner för att locka till sig stora väljargrupper i samhället och därigenom vinna stöd för en socialistisk politik.
När de först kom till makten 1920 tillsatte man omedelbart en statlig utredning, Socialiseringsnämnden, vars uppgift var att utreda och föreslå hur produktionsmedlen i Sverige skulle kunna förstatligas.
Ordföranden för Socialiseringsnämnden Nils Karleby kom dock att föreslå ett annat sätt att socialisera ekonomin än ett regelrätt övertagande av näringslivet. I stället för att föra över själva ägandet av produktionen till politiken skulle man föra över resultatet av produktionen, det vill säga beskatta den. Folkhemspolitiken banade därigenom vägen till det långvariga och obrutna socialdemokratiska regeringsinnehavet 1932—1976.
Efter andra världskriget började beskattningen mer systematiskt användas för att bygga upp en ny, politiskt styrd sektor i samhället.
Efter andra världskriget började beskattningen mer systematiskt användas för att bygga upp en ny, politiskt styrd sektor i samhället – den offentliga sektorn – eller ”det starka samhället” på socialdemokratiska. Samma mekanism fungerade både i folkhemmet och i välfärdsstaten: Att via skatterna dra undan inkomster och göra medborgarna beroende av politiken, både genom att ta över viktiga samhällsfunktioner och dela ut ekonomiska medel till stora grupper av potentiella väljare. Välfärdsstaten är i denna bemärkelse en konstruktion i syfte att vinna val och utöva politisk makt över medborgarna. Välfärdsstaten var i sig aldrig det ideologiska målet utan ett medel för att uppnå utopin om det socialistiska samhället.
I frågan om den välfärdsstatens vara eller icke vara har den borgerliga (icke-socialistiska) rösten blivit allt hesare och i många avseenden tystnat och fallit in i den interventionistiska kören. Något alternativ till välfärdsstaten syns inte på dagens politiska karta. Men för att citera Bo Södersten: ”Offentliga insatser – politik kort sagt – kan aldrig lösa frågan om den enskildes välbefinnande.”
***
Kraftigt ökade skatteintäkter krävdes under andra hälften av 1900-talet för att genomföra det ideologiska experimentet med välfärdsstaten. Men om höga skatter blev ett problem för medborgarna, varför mötte det då inte mer opinionsmässigt motstånd?
Skatterna på arbete började efter andra världskriget bli kännbara, inte bara för höginkomsttagare utan även för medel- och låginkomsttagare. Som ett första led i att göra inkomsttagarna mindre uppmärksamma på hur mycket skatten minskade nettoinkomsten infördes den så kallade källskattereformen 1947. Fram till dess hade inkomsttagarna själva betalat in skatten. Nu skulle arbetsgivaren göra det innan inkomsttagaren fick lönen.
1960 infördes två nya skatter på arbete vilka också skulle betalas in av andra än arbetstagaren; arbetsgivaravgift och generell konsumtionsskatt. I början var dessa skatter knappt märkbara men redan i slutet av 1960-talet hade den generella konsumtionsskatten (momsen) börjat närma sig 20 procent och arbetsgivaravgiften mångdubblades under 1970- och 1980-talen. Arbetsgivaravgifterna minskade löneutrymmet och konsumtionsskatterna minskade köpkraften av lönerna. Inkomsttagarna var de som fick stå för den politiska notan samtidigt som företagen förlorade internationell konkurrenskraft på grund av ökade lönekrav för att kompensera för detta. Genom att växla över inkomstskatt till arbetsgivaravgifter och moms har politiken återkommande gjort skatten på arbete mindre synlig.
Att först skilja den som betalar in skatten (skattesubjektet) från den som står för kostnaden (skatteobjektet) och sedan dela upp skatten på arbete i olika delar med olika namn (inkomstskatt, arbetsgivaravgift och konsumtionsskatt), där endast inkomstskatten är synlig, har gjort ett högt skatteuttag politiskt möjligt.
Skatten på arbete är i dag de flesta hushålls största enskilda kostnad.
Skatten på arbete är i dag de flesta hushålls största enskilda kostnad. För ett hushåll med två genomsnittliga arbetarlöner innebär det närmare en halv miljon kronor per år. Största delen av den skatten är de alltså inte medvetna om. Är konsekvenserna av politiken inte synliga och begripliga för medborgarna saknas också grundläggande förutsättningar för en fungerande demokrati.
Hur skulle medborgarna rösta om de blev medvetna om att de betalar mer än dubbelt så mycket i skatt på arbete jämfört med vad som redovisas på lönebeskedet? För att citera en känd (S)-profil: ”Om medborgarna kände till hur mycket skatt de egentligen betalar skulle systemet kollapsa.” Det tyder på att dagens välfärdssystem har en högst oklar legitimitet.
***
Skatter är mer än en ekonomisk transaktion från medborgarna till staten. Skatter som används till annat än statens kärnuppgifter (försvar, polis och rättsväsende) ger politiken ekonomisk makt att forma medborgarna ideologiskt genom att ändra deras ekonomiska drivkrafter och därmed deras beteende.
Efter kriget förverkligades ideologiska idéer som formulerats av intellektuella vänsterradikaler under mellankrigstiden. Den så kallade sociala ingenjörskonsten innebar att genom ekonomiska styrmedel forma medborgarna efter ett kollektivt ideal som kännetecknades av socialismen. Kärnfamiljen var särskilt i fokus för detta experiment.
För att åstadkomma det borde båda föräldrarna arbeta utanför hemmet medan barnen placerades på institutioner där de kunde fostras kollektivt i enlighet med socialistiska ideal. På så sätt kunde man effektivt hindra familjens värderingar att överföras till kommande generationer samtidigt som man kunde forma varje ny generation i enlighet med de politiska idealen. I Sverige var särskilt makarna Alva och Gunnar Myrdal tongivande för dessa idéer. Politiken formade på detta sätt också en ny slags individualism som ”frigjorde” människor från naturliga gemenskaper som familj, släkt och hembygd.
Att resurserna aldrig verkar räcka är bara ett symtom på att samhällets resurser används på fel sätt.
Men det fanns också en rent ekonomisk aspekt på detta. Fram till slutet av 1960-talet kunde de flesta familjer leva på en inkomst vilket räckte för att bygga hus och skaffa bil. Därefter förändrades förutsättningarna snabbt. De ökade skatterna på arbete tillsammans med en annan reform, särbeskattningen, då det dubbla grundavdraget för den som stod för hushållets försörjning avskaffades 1971, markerade slutet för möjligheten att ta hand om sina egna barn utan stora ekonomiska uppoffringar. Samtidigt byggdes antalet skattefinansierade dagisplatser ut i stor skala. Där kom även många kvinnor att få arbete – med att ta hand om andras barn. Resultat: Två inkomster behövdes – en för att leva på och en för att betala skatt.
Trots ett av världens högsta skattetryck verkar pengarna i välfärdsstaten inte räcka till för vare sig vård, skola eller omsorg. Dålig arbetsmiljö, låga löner, brist på personal, barn som inte lär sig det mest grundläggande i skolan, äldre som vanvårdas och sjuka som inte får vård i tid är exempel på återkommande problem. Att resurserna aldrig verkar räcka till är dock bara symtom på det verkliga problemet som en politiserad och skattefinansierad välfärd medför – att samhällets resurser används på fel sätt.
Om hushållen själva skulle köpa utbildning, vård och omsorg skulle de förmodligen göra helt andra prioriteringar. Exempelvis när de ser att en kommunal förskoleplats är avsevärt mycket dyrare än en plats på universitetet. Det är ett tydligt exempel på vad man i ekonomkretsar brukar kalla för samhällsekonomiska ineffektiviteter. Sådana uppstår om politiken får dig att ändra beteende så att du med olika bidrag, subventioner och skatter agerar på ett annat sätt än om du själv skulle välja och betala för något.
Detta medför att sådant som aldrig efterfrågats av medborgarna ändå produceras. Det finns därför inget i samhället som bidrar så mycket till onödig produktion än ”välfärd” som beslutas av politiken och finansieras med skattemedel. Eftersom hushållen efter skatt oftast inte har råd att välja något annat skapas också ett politiskt monopol på det som finansieras av skatter. Samtidigt medför det att sådant som medborgarna verkligen efterfrågar, men inte har råd att köpa på grund av skatterna, inte kommer att produceras. På så sätt uppstår en dubbel ineffektivitet i samhällsekonomin.
Varje verksamhet som inte efterfrågas av medborgarna i den grad att den kan finansiera sig själv borde därför inte heller skatterna finansiera. Det är bara det som produceras utifrån en verklig efterfrågan (det någon är beredd att betala för med egna pengar) som kan vara samhällsekonomiskt effektivt och som därmed bör produceras.
Utöver denna inneboende ineffektivitet som snedvriden efterfrågan och felanvändning av resurser leder till lider välfärdsstaten även av lednings- och verksamhetsmässiga ineffektiviteter. De senare är dock bara symtom på de förra. Allt tvärtemot dagens krav på resurseffektivitet och ett ekonomiskt hållbart samhälle.
***
Finns det då något bättre alternativ än dagens politiska välfärdssystem och som också är möjligt att genomföra? Ja, mitt framför näsan! Vi använder oss av det dagligen för att köpa mat, kläder, bostäder, bilar och allt annat som välfärdsstaten inte förser oss med.
I en marknadsekonomi är det först när man erbjuder andra det de efterfrågar och är villiga att betala för som man kommer att göra sig förtjänt av intäkter så att det går att bedriva en verksamhet. Information om priset gör att var och en kan bedöma om det motsvarar värdet av de egenskaper man söker eller inte. Att utbudet anpassas till efterfrågan är därmed garanten för att rätt saker produceras. När rätt saker produceras uppstår ett överskott, en vinst. Det är själva beviset för att man har gjort rätt sak. När andra entreprenörer ser att det finns en vinst i att erbjuda en vara eller tjänst kommer de att vilja göra samma sak. Konkurrensen medför att vinsten minskar för att till slut försvinna. Då måste man utveckla det man erbjuder för att återigen kunna göra vinst. Detta är den inneboende drivkraften och livsförutsättningen i en marknadsekonomi.
Marknadsekonomin är därför också det mest demokratiska systemet eftersom det är köparna som styr utbudet och vem som ska göra vinst. Dina pengar, ditt val, din makt. Inte minst makten att välja bort. Därför trumfar också marknadsekonomin varje annat system som innebär att någon annan ska välja åt mig och använda mina pengar för att göra sina prioriteringar.
Inom politiskt styrda verksamheter finns vare sig prismekanismen som gör det möjligt att avgöra om kostnaden motsvarar ditt behov eller konkurrensen som både garanterar valmöjligheter, lägsta pris och att en kontinuerlig utveckling sker som ökar värdet för dig. Du har varken makt att välja eller att välja bort. Passar det inte blir du utan. Det spelar ingen större roll om du kan välja mellan olika utförare så länge marknadsmekanismerna inte fungerar. Genom att ge politiken makten över välfärden bakbinder medborgarna sig själva utan att se att det kommer att leda till brist på allt det de själva annars skulle prioritera och värdera.
För att skydda medborgarna från att tas till fånga av politiken krävs därför ett lagstadgat skydd. Inte bara i den allmänna lagstiftningen utan i grundlagen. Där bör det framgå inom vilka områden politiken får verka, vad som får beskattas, på vilka grunder, i vilken grad och vad skatterna får användas till. Det är den första förutsättningen för ett system på medborgarnas villkor. Några sådana gränser för politiken finns inte i den svenska grundlagen i dag vilket gör att dörren står öppen för ett samhälle där politiken tar över alltmer av den enskildes beslut.
Den andra förutsättningen handlar om finansieringen av välfärden. Om man utgår från beskattningen innan välfärden politiserades i Sverige skulle det innebära en skattekvot på 10 procent i stället för de senaste decenniernas 45 procent. Ett hushåll med två genomsnittliga inkomster skulle då betala ungefär 400 000 kronor mindre i skatt på arbete under ett år.
Dessa frigjorda medel skulle kunna fonderas för att ägas och förvaltas av hushållet. Staten kan dock tillhandahålla infrastrukturen likt dagens premiepensionssystem. Tillgångarna sparas och kan växa för att användas när hushållet behöver köpa olika former av vård, utbildning och omsorg. Sparformen bör även kunna användas som försörjning vid arbetslöshet eller sjukdom och för att spara till pensionen. Detta egna men obligatoriska sparande i kombination med en försäkring mot höga kostnader vid större oväntade händelser skulle ersätta varje behov av offentliga välfärdssystem liksom myndighetsbaserade kontrollsystem för utbetalningar.
I ett samhälle där medborgarna styr valen med sina egna pengar kommer olika aktörer att uppstå för att tillgodose medborgarnas behov av välfärd. Kyrkor, ideella organisationer och stiftelser har historiskt varit framträdande vad gäller vård, utbildning och omsorg. Den politiska välfärdsstaten har trängt tillbaka sådana aktörer och samhället har därmed gått miste om mångfalden av välfärd för olika behov liksom tillgängligheten på det lokala planet.
De nya förutsättningarna ger incitament till helt nya branscher inom välfärdsområdet. Hushållen får också behålla avsevärt mer av sin inkomst samtidigt som det blir billigare att köpa varor och tjänster. Det gör det också möjligt att spara mer. Ökat sparande skapar förutsättningar för ökade investeringar i samhället vilket i sig är en förutsättning för att utvecklingen kan finansieras. Allt detta bidrar till en ökad självförsörjning i befolkningen, utan behov av politiska beslut och allmänna skattemedel.
”Ju mer som ställs under politikens kontroll, desto starkare demokrati” är en i grunden totalitär tanke. En otyglad demokrati leder förr eller senare till ett helt politiserat samhälle. Verklig demokrati skapas när medborgaren själv får makt att ta ansvar, välja och betala – med sina egna pengar.