Ekonomi Krönika
Låga skatter byggde välfärden
Många lär sätta likhetstecken mellan det svenska välståndet och socialdemokratisk politik. Men det är en historieskrivning som inte stämmer. Det var låga skatter och en liberal ekonomisk politik som gjorde Sverige rikt. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Många svenskar, även bland de som kanske aldrig röstat på Socialdemokraterna, skulle sannolikt instämma i den historieskrivning som återfinns i det program som partiet antog förra året:
Sverige var i början på 1900-talet ett fattigt land med enorma ekonomiska klyftor. Makten tillhörde eliten och misären var utbredd. När Sverige över en hundraårsperiod gick från fattigdom och armod till att bli ett av världens rikaste och mest välmående länder var det en följd av de många människornas organisering, och av socialdemokratins och arbetarrörelsens framgångar.
De många åren av socialdemokratisk dominans i politiken, men också i den bredare offentligheten, har lett till att partiets historia vävts samman med den svenska på ett sätt som gör att de i den vardagliga historieskrivningen kan tyckas så gott som omöjliga att hålla i sär. Denna makt över historien är dessutom något som Socialdemokraterna vårdar – inte minst på första maj varje år.
Den svenska välståndsresan från platsen som ett av Europas fattigaste länder i mitten av 1800-talet till att 100 år senare vara ett av världens rikaste länder är imponerande. Men den har mycket mindre med socialdemokratisk politik att göra än vad de flesta svenskar nog föreställer sig.
Som professorn i nationalekonomi Lars Jonung konstaterade i en uppmärksammad artikel i Ekonomisk debatt förra året var det inte under de i den socialdemokratiska historieskrivningen helt centrala rekordåren, efter andra världskriget, som Sverige växte snabbare än andra länder, utan mellan 1890 och 1950.
Under dessa 60 år innehade Socialdemokraterna statsministerposten i endast 22, varav drygt fem i samlingsregeringen under andra världskriget. Men kanske än viktigare; det var en period som knappast präglades av vad vi brukar se som socialdemokratisk politik.
Det som utmärkte tillväxtfasen mellan 1890 och 1950 var tvärtom en tydligt liberal ekonomisk politik. Under andra halvan av 1800-talet genomfördes ett liberalt systemskifte, där både inrikes- och utrikeshandeln släpps fri. Samtidigt avreglerades det finansiella systemet, vilket förde med sig en snabbt förbättrad tillgång till kapital för både privata och offentliga investeringar. Det är också under denna period som många av de mest kända svenska industriföretagen grundades.
Dessutom höll Sverige till stor del fast vid den liberala ekonomiska politiken när många länder under 1930-talet övergav den.
Som min Timbrokollega Fredrik Segerfeldt skriver i den nya rapporten ”Den kontraproduktiva arbetarrörelsen”, som presenterades på DN debatt på första maj, var den svenska tillväxtperioden dessutom en tid då Sverige var ett utpräglat lågskatteland. Det svenska skattetrycket var förstås väsentligt lägre än i dag, men också lägre än i industriländer som Frankrike och Storbritannien vid den aktuella tidpunkten.
Lågskattesamhället byggde välfärden, skulle man kort sagt kunna beskriva saken. Inte ens 1980-talets socialdemokratiska kanslihushöger skulle nog ha vågat sig på det budskapet i första maj-tåget.
Försämringen sammanföll med stigande skatter och att socialdemokratiska idéer om politisk kontroll började få praktiskt genomslag.
I Ekonomisk debatt beskriver Lars Jonung hur Sverige kring 1950 gick in i en fas där välståndet började växa långsammare än i andra industrialiserade länder. Det är en utveckling som i tid sammanföll med stigande skatter och att socialdemokratiska idéer om politisk kontroll över ekonomin började få praktiskt genomslag – något som accelererade under 1960- och 70-talet.
Efter andra världskriget valde Socialdemokraterna att behålla två centrala krigstidsregleringar för att på så sätt förverkliga sina idéer om politisk styrning. Än i dag är hyresmarknaden reglerad, med välkända konsekvenser. Men av ännu större betydelse var beslutet att behålla valutaregleringen. Genom långtgående regleringar av kredit- och kapitalmarknaderna kunde politiken styra vilka investeringar som gjordes. Sverige fick vad Jonung beskriver som ”kreditpolitisk planhushållning”.
Konsekvensen blev ekonomisk stagnation. Entreprenörer fick inte tillgång till kapital och nya företag kunde inte växa sig stora. Samtidigt ledde regleringarna till att investeringsbeslut i näringslivet ofta fick en politisk karaktär med ineffektivitet och kapitalförstörelse som resultat. Regleringarna lade på så sätt en död hand över utvecklingskraften i svensk ekonomi. Under drygt två decennier, mellan 1970-talet och mitten av 1990-talet, urholkades svenskarnas reallöner.
Denna negativa spiral bryts först i och med att 1980- och 1990-talets liberaliseringar börjar ge effekt på växtkraften i svensk ekonomi under andra halvan av 90-talet.
Det är, som Fredrik Segerfeldt gör i den nya rapporten, intressant att fråga sig hur Sverige hade utvecklats om den av socialdemokratisk politik drivna stagnationsperioden under 1970- och 80-talet hade kunnat undvikas. Sannolikt hade Sverige varit väsentligt rikare och genomsnittssvenskens levnadsstandard avsevärt högre. Men det lär Socialdemokraterna inte vilja tala högt om. I stället väljer man att framhålla 1970- och 80-talets stagnationsår som socialdemokratiska guldår – då Sverige var mer som Sverige.