Samhälle Åsikt
En senkommen normalisering av kulturpolitiken
Sverige behöver en ny mecenatkultur, men staten kan inte administrera fram den. Utredningens förslag om skattereduktion för gåvor till kultur är därför välkommet. Kulturpolitiken normaliseras, även om utredningen också innehåller mer tveksamma förslag, skriver Lars Anders Johansson.
Det är lovvärt att regeringen vill underlätta för privat finansiering av kultur och bredda finansieringen till de delar av kulturlivet som i huvudsak finansieras av det offentliga. Av uppmärksamheten kring förslagen kan man få intrycket att det skulle röra sig om en radikal omläggning av kulturpolitiken. I själva verket handlar det om en tillnyktring och en normalisering efter decennier som präglats av 1970-talets kraftigt ideologiska syn på kulturpolitiken.
Sverige är, enligt utredningen, i praktiken ett av få europeiska länder som helt saknar skatteincitament för gåvor till kultur. Att kultur inte omfattas av samma typ av regler som social hjälpverksamhet och vetenskaplig forskning är svårt att motivera sakligt. Det är snarare en rest av en kulturpolitisk epok där det offentliga successivt tog över inte bara finansieringen av stora delar av kulturlivet, utan också föreställningen om vem som hade rätt att bära ansvar för kulturen.
Före 1960- och 70-talens radikala omläggning av kulturpolitiken hade Sverige en i högsta grad levande mecenatkultur. Många av de kulturinstitutioner som vi i dag tar för givna grundades som privata initiativ och finansierades av privata mecenater, antingen rika privatpersoner, stiftelser eller insamlingar bland allmänheten. Nedmonteringen av denna mecenatkultur skedde inte över en natt, men den skedde högst medvetet: genom ökade offentliga åtaganden, genom en kulturpolitisk retorik där privat inflytande betraktades med misstänksamhet och genom en skattepolitik som effektivt slog undan fötterna för den privata förmögenhetsbildning som varit en förutsättning för mecenatskapet.
Många av de kulturinstitutioner som vi i dag tar för givna grundades som privata initiativ och finansierades av privata mecenater.
När det klagas på att näringslivet och rika privatpersoner inte är tillräckligt intresserade av att donera pengar till kultur bör man därför betänka att det handlar om människor som i ett halvt sekel fått höra att kultur inte är deras domän och att kulturlivet bör finansieras med offentliga medel. Det är lätt att rasera en mecenatkultur, men betydligt svårare att återskapa den.
Utredningens förslag bör därför bedömas i tre skilda delar. Den första är att kultur föreslås bli ett ändamål som omfattas av skattereduktion för gåvor. Den andra är att även offentligt styrda kulturverksamheter ska kunna godkännas som gåvomottagare. Den tredje är att staten ska kunna förstärka privata gåvor genom olika former av matchning. Den första delen är principiellt stark. Den andra är praktiskt begriplig i ett land där många centrala kulturinstitutioner har offentlig huvudman. Den tredje är mer tveksam, eftersom den riskerar att återföra privata medel in i samma politiska prioriteringslogik som reformen borde frigöra kulturlivet från.
Den viktigaste reformen är skattereduktionen. Om privatpersoner och företag ska uppmuntras att ge pengar till museer, scenkonst, musikliv, kulturarv, litteratur, bildningsinstitutioner och andra kulturverksamheter bör staten åtminstone inte aktivt missgynna sådana gåvor. Det är märkligt att kultur länge har behandlats som mindre skyddsvärt än andra allmännyttiga ändamål. I den meningen är förslaget inte ett avsteg från en svensk tradition, utan ett försök att återknyta till en äldre svensk tradition som den moderna kulturpolitiken trängde undan.
Särskilt viktigt är att utredningen inte stannar vid symboliska småbelopp. Om skatteincitamenten ska få verklig betydelse måste de kunna omfatta större gåvor. En kulturinstitution bygger inte samlingar, restaurerar byggnader, utvecklar långsiktiga program eller tryggar kvalificerad kompetens med hjälp av kaffepengar. Vill man återskapa en mecenatkultur måste reglerna utformas också för de givare som faktiskt har möjlighet att göra betydande insatser.
Samtidigt får man inte överskatta vad skatteregler kan åstadkomma. Det finns fler rika privatpersoner och större privata förmögenheter i dag än för hundra år sedan. I den myllan finns naturligtvis en grogrund för ökad privat kulturfinansiering. Men förändrade skatteregler är bara en pusselbit. En minst lika viktig fråga är kulturlivets egen förmåga att visa sin relevans.
Mecenatkulturen kring förra sekelskiftet byggde på ett utbyte mellan det som sociologen Pierre Bourdieu kallade ekonomiskt kapital och kulturellt kapital. I klarspråk: industrialisterna fick status och glans av att förknippas med konstnärer, författare, musiker, institutioner och samlingar. Det berodde i sin tur på sociala koder i samhället. Det var ett samhälle där bildning, konst och kulturell förfining gav prestige. Vägen tillbaka till något liknande handlar om mer komplexa saker än skatteregler. Frågan är hur man återskapar ett förlorat bildningsideal.
En mecenatkultur kan inte kommenderas fram av staten.
Därför är det också viktigt att skilja mellan pengar till kulturlivet och kulturens ställning i samhället. En mecenatkultur kan inte kommenderas fram av staten. Den kräver människor som vill ge, institutioner som är värda att ge till och ett samhälle där det uppfattas som hedersamt att ta ansvar för konst, bildning och kulturarv. Staten kan undanröja hinder. Den kan sluta motarbeta privat ansvarstagande. Den kan skapa rimligare skattemässiga förutsättningar. Men den kan inte själv skapa den mecenatkultur som dess egen politik en gång bidrog till att avveckla.
Den andra delen av utredningens förslag gäller möjligheten för offentligt styrda kulturverksamheter att bli godkända gåvomottagare. Det är i grunden rimligt. Sverige har ett institutionslandskap där många av de viktigaste museerna, teatrarna, orkestrarna och konsthallarna drivs i offentlig form: som myndigheter, kommunala eller regionala förvaltningar, offentligt styrda aktiebolag eller kommunalförbund. Ett system som bara omfattade ideella föreningar, stiftelser och trossamfund skulle därför missa en stor del av det institutionella kulturlivet.
Men just därför krävs tydliga skyddsräcken. En privat donation till ett museum, en orkester eller en teater får inte bli ett indirekt bidrag till statens, regionens eller kommunens allmänna budget. Den bör vara ändamålsbunden, spårbar och skyddad från att användas som förevändning för sänkta offentliga anslag. Annars riskerar reformen att urholkas. Givaren tror sig stärka en institution, men pengarna försvinner i praktiken in i samma offentliga finansieringssystem som redan präglar verksamheten.
Här borde utredningen ha varit tydligare. Om privata gåvor till offentligt styrda institutioner ska bli en verklig frihetsreform bör de kunna förvaltas på ett sätt som stärker institutionens långsiktighet och självständighet. Vänföreningar, anknutna stiftelser, donationsfonder och ändamålsbundna konton kan spela en viktig roll. Det avgörande är att gåvorna inte bara blir ett nytt sätt att fylla igen gamla hål, utan bidrar till samlingar, program, restaureringar, kunskapsuppbyggnad och konstnärlig eller vetenskaplig kvalitet.
***
Mer problematiska är förslagen om offentlig matchning. På papperet låter det tilltalande: om privata givare skjuter till pengar förstärker staten gåvan. Utredningen föreslår tre varianter: kampanjer för stora satsningar av nationell betydelse, matchad gräsrotsfinansiering för mindre projekt och ett semiautomatiskt system där staten löpande förstärker större privata gåvor. Det sistnämnda är minst problematiskt, förutsatt att det utformas generellt, förutsägbart och utan politisk prövning av varje enskilt ändamål. De riktade kampanjerna är mer riskabla.
Så snart staten ska avgöra vilka satsningar som är av “nationell betydelse” uppstår frågan vem som definierar betydelsen. Regeringen? En myndighet? En expertgrupp? Ett kansli? Därmed är man snart tillbaka i den kulturpolitiska styrning som breddad finansiering borde vara ett motmedel mot. Det privata kapitalet bör inte reduceras till en hävstång för statligt definierade prioriteringar. Poängen med mecenatskap är inte bara att mer pengar tillförs kulturlivet, utan att fler omdömen, fler traditioner, fler smakriktningar och fler ansvarsbärare får betydelse.
Sverige har dessutom redan erfarenhet av offentliga försök att stimulera nya finansieringsformer. Kulturbryggan inrättades efter att Stiftelsen Framtidens Kultur avvecklats och har haft i uppdrag att stödja nyskapande kultur och nya sätt att finansiera kulturverksamheter. Erfarenheten visar att sådana system lätt blir ytterligare ett bidragsspår snarare än en verklig förändring av kultursektorns ekonomiska ekologi. Det är en varning också inför nya matchningssystem.
Risken med matchningen är att den bidrar till just den instrumentalisering av konsten som breddad finansiering borde motverka. Givandet kan komma att styras mot det som är lättast att paketera, kampanja för och rapportera. Det gynnar inte nödvändigtvis det som är mest konstnärligt angeläget, bildningsmässigt betydelsefullt eller kulturhistoriskt ansvarstagande. Det kan lika gärna gynna den aktör som har bäst kommunikationsavdelning.
Risken med matchningen är att den bidrar till just den instrumentalisering av konsten som breddad finansiering borde motverka.
Ett investeringsprogram för kultur bör också uppmärksamma att kulturarv inte bara byggs av pengar. Museer, arkiv och bibliotek är beroende av föremål, konstverk, handskrifter, fotografier, arkiv, byggnader och miljöer. I Danmark finns särskilda regler för gåvor i form av konstverk och kultur- och naturhistoriska föremål. En svensk reform som vill stärka mecenatskap och kulturarv borde åtminstone pröva hur sådana donationer kan underlättas. Annars riskerar programmet att bli alltför snävt inriktat på penningflöden.
Ett annat problem är premisserna för debatten om kulturlivets finansiering. Nästan alla som diskuterar utredningen och dess förslag talar om “kulturen” i bestämd form singularis, som om denna mycket spretande sektor vore en enhetlig monolit med samma förutsättningar, samma behov och samma önskemål. Vidare tycks debatten ofta utgå från att denna monolit är detsamma som den offentligt finansierade delen av kultursektorn, vars finansiering nu ska “breddas”.
Men kulturlivet består av många olika verkligheter. Det omfattar statliga museer, kommunala kulturskolor, fria teatergrupper, privata gallerier, författare, musiker, filmproducenter, hembygdsföreningar, arbetslivsmuseer, körer, festivaler, förlag, scenkonstinstitutioner, stiftelser, samlingar, arkiv, poddar, tidskrifter och enskilda konstnärskap. Vissa verkar på en marknad. Andra är beroende av offentliga anslag. Andra bärs av ideellt arbete. Andra bygger på en blandning av allt detta. En seriös kulturpolitik måste utgå från denna mångfald, inte från föreställningen att allt kan pressas in i samma finansieringsmodell.
Så länge kultursektorn och politiken utgår från att kultur är en enda sak och att offentlig finansiering är normaltillståndet kommer den kulturpolitiska debatten att fortsätta köra runt i samma hjulspår. Då kommer näringsliv, civilsamhälle och enskilda mecenater att känna att de är med på nåder, snarare än att de är självklara bärare av kulturlivets framtid.
Det är därför reformen bör välkomnas, men inte överskattas. Skattereduktion för gåvor till kultur är ett viktigt steg mot ett friare och mer mångstämmigt kulturliv. Möjligheten för offentliga institutioner att ta emot skattegynnade gåvor är rimlig, men kräver tydliga regler som skyddar ändamål, långsiktighet och institutionell självständighet. Matchningsförslagen bör behandlas med större försiktighet, eftersom de riskerar att ge staten nya möjligheter att styra de privata medlens väg genom kulturlivet.
Konst och kultur är inte samhällets fernissa, utan en del av dess själ. Just därför behöver kulturlivet många finansieringskällor: offentliga anslag, privata donationer, stiftelser, biljettintäkter, medlemskap, vänföreningar, mecenater, företag, ideellt arbete och enskilt ansvarstagande. Endast så kan verklig mångfald, oberoende och konstnärlig frihet växa fram. Staten kan bidra genom att släppa taget. Men ett levande mecenatskap måste bäras av människor och institutioner som själva förstår värdet av det de förvaltar.