Ekonomi Krönika
S är förblindade av bruksromantik
Bruksromantiken är stark i socialdemokratin. Jens Runnberg, själv uppväxt i bruksort, följer upp sitt reportage från Gislaved och Bjuv med att fundera över domedagsretoriken kring stålarbetarna och axelryckningarna över tjänstesektorn.
Man ska gräva där man står i journalistiken och det har jag också gjort i Dalarna. Jag förvånades förra året över hur olika uppsägningar togs emot på två småorter.
I ena fallet sades 30 lagerarbetare och tiotals tjänstemän upp i Vansbro. Marken skälvde till under gasellföretaget Lyko – som vuxit ännu snabbare än e-handeln för skönhetsprodukter och därför drog i bromsen. I andra fallet varslades 17 metallare i Vikmanshyttan. Enklare tillverkning avvecklades och stål med högre kunskapsinnehåll behölls.
I fallet Vansbro – en axelryckning. En krusning i debatten.
När det gällde stålarbetarna – ideologisk ilska. Påståenden om passiv industripolitik. Riksdagsdebatt. Facebook-kampanj. Arbetsmarknadsministern avkrävdes av S personlig närvaro i Vikmanshyttan.
S spelade in filmer från kommunalrådets postbox vecka efter vecka, dit inte regeringen skrivit om sina specialåtgärder för metallarna. Varför kom inte ministern ut i verkligheten och förklarade sig? Svagt! S filmade en uppsagd när hon föreslog att statsrådet skulle träffa ”vanligt folk som inte har så mycket pengar”. Rå populism.
S skickade talespersonen Ardalan Shekarabi till bruket, där han bland annat relanserade S keynesianism på crack.
S skickade talespersonen Ardalan Shekarabi till bruket, där han bland annat relanserade S keynesianism på crack: Har inte företagen inkomster nog för lönerna ska staten betala dem. Vilket för övrigt är en rejält underdebatterad näringslivspolitik år 2026.
Och sedan började jag fundera.
Varför ser S metallarnas jobb som finare – mer tacksamma att vinna väljare med – än e-handelns?
Varför ser jag retoriken, kraven och förslagen som omgärdade nedläggningen av gruvan i Grängesberg, där jag växte upp, leva vidare i Sverige 2026? Jag vet förstås hur det är på en bruksort som i alla delar byggts upp runt den största arbetsgivaren, och känner till stoltheten över en produkt halva världen velat köpa.
Den misslyckade svenska modellen går fortfarande som en vålnad genom den röda politiken. Föreställningen om den andra generationens tillverkningindustri som landets motor är grundmurad och intimt sammankopplad med S självbild.
Stålet, malmen, skogen. Där fanns de nya jobben när industrin började sysselsätta fler än lantbruket någon gång för 90 år sedan. Där växte ju S som parti fram, i armkrok med facken.
Där ska också allt som andas ”grön omställning” – det vill säga återigen stålet, malmen och skogen – på nytt frälsa Sverige och ge LO-facken nya medlemmar.
Så ser receptet ut trots att kunskapssamhällets inneboende logik numera gör dessa branscher kapital- och inte arbetsintensiva. Dagens få gruvarbetare sitter med en joystick ovan jord, i utvinningen av sällsynta metaller. Ingen på hyggena håller en motorsåg med sina händer för att ta fram råvaran lignin till framtidens batterier.
Att tjänster sysselsatt fler än tillverkande företag i 60 år och att tjänstesektorn dominerat Sveriges tillväxt och produktivitetsökning i ett kvartssekel tar inte egentligen plats i den röda näringslivspolitiken. I stället blev ett argument från S att Vikmanshyttan haft ett järnbruk sedan 1630-talet.
I Sverige hjälper vi arbetstagaren, inte arbetsgivaren. Så har idealet sett ut i högtidstalen i arbetarrörelsen. Ända tills det smäller för en industri.
Historiens vingslag och bruksanda förblindar.
Internationellt sett har S i Sverige ansetts haft en unik hållning till strukturförändringar. Tryggheten skulle, i teorin, inte komma från att staten subventionerade branscher eller säkrade en hemmamarknad genom tullar. Skillnaden mot Labour i Storbritannien och Socialisterna i Frankrike och Österrike var stor – där blev lösningen ofta massiva socialiseringar av förlustföretag (för argumentationens skull glömmer vi nu de hundratals miljarder som kastades bort på statlig, svensk varvs-, teko-, stål- och gruvproduktion).
I Sverige hjälper vi arbetstagaren, inte arbetsgivaren. Så har idealet sett ut i högtidstalen i arbetarrörelsen. Omställning till företag som behöver anställa påstås vara den svenska modellen.
Ända tills det smäller för en industri.
Det slår aldrig fel.
Den påstått offensiva, kreativa näringslivspolitiken är i kritiska lägen alltid defensiv och bevarande. När nedläggningsbeslutet kommer borde på staten ändå gå in på något sätt, tycker S. Bara den här gången?
Oavsett om det är ett bruk med 17 anställda i Vikmanshyttan eller Northvolt med en brist i konkursboet på över 80 miljarder – staten måste säkra jobben och framtiden!
Så gott som alltid startas uppropet ”Rädda bruket!”. Med S vid makten kallas företagsledningen till regeringen för att förklara sig och helst ompröva beslutet.
Jag är mycket glad att Smedjan gav mig generöst med tid åt två fallstudier på plats i Skåne och Småland, för två bruksorter som ju skulle gå under för 10 respektive 25 år sedan. Hotande förgängelse var fack, parti och regering överens om.
Utan bruk i Bjuv och Gislaved var samhällena dömda, framtiden nattsvart.
Fackeltåg. Särskilda samordnare hos S-regeringarna. Det röda engagemanget var enormt.
Och helt poänglöst.
Det lokala näringslivet fungerade.
Ett år efter fabriksstängningarna märktes knappt det som beskrevs som dödsstöten mot hela trakten.
Fotnot: Jens Runnbergs reportage från Gislaved och Bjuv kan läsas här.