Idéer Krönika
Sverige behöver avpolitiseras
Vilka är sammanhangen som i dag premierar flit, ordning och ansvarstagande, på det sätt som folkrörelserna historiskt sett gjorde i Sverige? Smedjans chefredaktör Svend Dahl har läst Hans Bergströms nyutkomna uppväxtskildring ”Ett Sverige som försvann” och funderar över ett borgerligt uppdrag.
Nostalgin har det senaste decenniet varit den kanske mest potenta kraften i svensk politik. Höger och vänster har förenats i att något har gått förlorat.
Sverigedemokraterna är det parti som allra tydligast symboliserar detta – saknaden efter det Sverige som nu förändrats, både till befolkningssammansättning och i stadsrummets utseende, är partiets raison d’être. Men även i det socialdemokratiska budskapet om ”ett Sverige som är mer som Sverige” finns undertexten att något gått förlorat – kanske ett land där voteringarna på en partikongress kunde avgöra samhällsutvecklingen.
Det gemensamma budskapet blir: Rösta på oss, och få tillbaka Sverige som du minns det.
Mot den bakgrunden är det intressant att läsa Hans Bergströms nyutkomna uppväxtskildring Ett Sverige som försvann (2026). Bergström som i dag kanske är mest känd för sitt engagemang i Internationella engelska skolan (grundad av hustrun Barbara Bergström), men som även är docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, växte upp i Klarälvsdalen i norra Värmland. Föräldrarna drev en liten affärsrörelse, men var också lokalredaktörer för Värmlands Folkblad och politiskt engagerade socialdemokrater.
Även om boken till stor del är en skildring av hur det var att växa upp på landsbygden under 1950-talet, ger den också viktiga perspektiv på hur Sverige förändrats, och på vad som gått förlorat.
Den tid som Bergström, född 1948, skildrar är som han skriver till väsentlig del en mellanperiod. Trots att Sverige hade gjort en imponerande välståndsresa från 1800-talets slut och framåt fanns mycket av det gamla – sett till både värderingar och småskalighet i ekonomi och samhällsliv – kvar. Samtidigt skulle det fortfarande dröja några år innan det som beskrivits som ”de stora programmens tid” infann sig, och med det snabb urbanisering, strukturomvandling och storskalighet i både ekonomi och politik. Gamla beroendeband skulle rivas ner, och det som Lars Trägårdh och Henrik Berggren beskrivit som statsindividualismen träda in i deras ställe. ”En centralbyråkrat han får inte vara lat”, som det hette när barnprogrammet Ville, Valle och Viktor fångade det tidiga 1970-talets kritik mot samhällsomvandlingen.
Man skulle kunna beskriva det som sker från 1960-talet och framåt som politiseringen av Sverige.
Det var civilsamhälle i begreppets ursprungliga mening, innan det blev en synonym för juridiska personer som lever i symbios med bidragsutdelande myndigheter.
Det blir inte minst tydligt när man läser Bergströms skildring av hur folkrörelse- och föreningslivet präglade samhället. I Klarälvsdalen kretsade mycket av livet kring nykterhetsrörelsen. Den bidrog till en kultur av flit, ordning och ansvarstagande, men fungerade också, tillsammans med idrottsrörelsen, som bygdens sociala nav, inte minst för ungdomar. På andra håll i Sverige, där nykterhetsrörelsen inte var lika stark, fylldes motsvarande roll av både frikyrkor och bonderörelse. Men det som förenade var att det handlade om människor som tillsammans tog ansvar och löste problem – från värderingsmässig fostran till bildning, och det utan att sätta sin tillit till att någon annan, det vill säga politiken (eller ”samhället” som det ibland heter) skulle ordna det. Det var civilsamhälle i begreppets ursprungliga mening, innan det som i dagens Sverige blev en synonym för juridiska personer som lever i ekonomisk symbios med bidragsutdelande myndigheter.
När jag läser Bergströms bok drar jag mig till minnes ett citat från Jan Stenbeck, återgivet i Janerik Larssons essä Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck (2025): ”För mig är Schweiz som Sverige skulle ha varit om värderingarna från 1950-talet stått sig!”
En del av de förändringar som sker från 1960-talet och framåt handlar förstås om generella samhälleliga och ekonomiska trender. Men det är ändå intressant att ställa sig frågan hur Sverige hade utvecklats, om dessa trender inte dragits till sin extrem i det socialdemokratiska projektet att bygga ett enhetslösningarnas land. Ja, säg om vi hade haft ett par mandatperioder av borgerliga regeringar på 1950- och 1960-talet.
Det är inte osannolikt att den långvariga stagnationsperioden i svensk ekonomi under 1970- och 1980-talet då hade kunnat undvikas, men det är också troligt att vi hade haft ett samhälle mer präglat av en sådan folklig kultur av ansvarstagande som Bergström beskriver. Fler hade upplevt att de hade förmågan att själva göra något åt den egna situationen, snarare än att lita på den socialdemokratiska fiktionen om politikens ständigt närvarande och hjälpande hand.
I samband med att boken gavs ut ställde Bergström en intressant fråga i ett Facebookinlägg: Vilka är de fostrande och formande sammanhangen i dag? Vad kan fylla den roll som nykterhetsrörelsen fyllde i 1950-talets Värmland, men i ett samhälle med dagens förutsättningar?
Det är en fråga som saknar självklart svar. Men om jag här ska försöka att ändå ge ett, skulle jag argumentera för att idrottsrörelsen är det närmaste vi kommer. Nästan oavsett vilken idrott det handlar om finns där ett djupt och genuint engagemang, som kan ta sig uttryck i allt från att träna fotbollslaget på fritiden till att sälja fika på tävlingen. Men det handlar också om att förmedla värderingar, om att flit och egen ansträngning har betydelse. Något som varken skolan eller en ansenlig mängd föräldrar längre förmår göra.
Jag tror också att idrottsrörelsen har en möjlighet att skapa en typ av civilitet, respekt för andras uppfattningar, som varje samhälle mår bra av. Hans Bergström beskriver hur man under hans uppväxt möttes över partigränser i fotbollsklubben och nykterhetsrörelsen. Kommunisten var visserligen kommunist, men man visste att han också var en hedervärd medlem i nykterhetslogen som man kunde lita på när det gällde i lokalsamhället. Så är det också i idrottsrörelsen idag. Utanför storstädernas hyperpolitiserade kretsar är det ingen stor sak om fotbollstränaren är sverigedemokrat, man vet ju att han är en anständig person och en bra tränare. Livet är mycket mer än politiska markeringar.
Att göra upp med politiseringen av Sverige handlar knappast om nostalgi. 50-talet kommer inte tillbaka, och få lär önska det. Men att skapa förutsättningar för ett samhälle som premierar flit och ansvarstagande är kanske kärnan i ett borgerligt projekt oavsett tid.