Samhälle Åsikt
Överskottets dubbla moral
När en kommun redovisar ett överskott ses det som ett tecken på ansvarstagande, men när ett välfärdsföretag gör samma sak blir reaktionen en helt annan. Detta trots att de ekonomiska överskotten i grunden fyller samma funktion. Det skriver Sophia Jarl, tidigare kommunstyrelsens ordförande (M) i Norrköping.
Under mina år som kommunstyrelsens ordförande slog det mig ofta hur olika vi pratar om ekonomiska överskott beroende på vem som gör dem.
När en kommun redovisar ett positivt resultat ses det vanligtvis som ett tecken på ansvarstagande. Det beskrivs som god ekonomisk hushållning, som en buffert inför sämre tider eller som en förutsättning för framtida investeringar. När en friskola eller ett privat vårdföretag redovisar ett överskott blir reaktionen ofta en annan. Då handlar diskussionen snabbt om huruvida verksamheten överhuvudtaget borde få generera ekonomiska överskott. Debatten hamnar ofta i frågan om pengar lämnar verksamheten snarare än i frågan om vilket värde som faktiskt skapats.
Det är en intressant skillnad.
För oavsett organisationsform fyller ekonomiska överskott i grunden samma funktion. De skapar handlingsutrymme, stärker robustheten och gör det möjligt att investera i framtiden. Verksamheter utan ekonomiska marginaler blir också mer sårbara när förutsättningarna förändras.
Samtidigt låter det ibland som om överskott som lämnar en verksamhet upphör att skapa värde. Men kapital försvinner inte ur ekonomin därför att det byter ägare. Det kan investeras i nya företag, nya verksamheter, innovationer, arbetstillfällen och i förlängningen också resultera i nya skatteintäkter. Det innebär inte att alla vinster är oproblematiska eller att kvaliteten i verksamheten blir mindre viktig. Men det innebär att ett uttaget överskott inte automatiskt är detsamma som en samhällsekonomisk förlust. Frågan borde därför kanske oftare handla om vilket värde som skapas, hur resurserna används och vilka resultat som uppnås – snarare än om överskottet i sig existerar.
Samtidigt finns det skäl att lägga ytterligare ett raster över frågan.
Skillnaden i hur vi bedömer olika typer av överskott säger nämligen inte bara något om vår syn på offentliga och privata aktörer. Den väcker också en större fråga om hur vi egentligen mäter framgång i välfärden. Vi har nämligen en tendens att använda ekonomiska mått som genvägar till mer komplicerade bedömningar. När en kommun redovisar ett stort överskott drar många slutsatsen att verksamheten är välskött. När en friskola redovisar ett överskott drar andra slutsatsen att något måste vara fel. I båda fallen riskerar vi att förenkla verkligheten. Ekonomiska resultat säger något viktigt om en verksamhets förmåga att använda sina resurser. Men de säger betydligt mindre om huruvida verksamheten faktiskt lyckas med sitt uppdrag.
Efter många år i kommunpolitiken har jag blivit allt mer övertygad om att den viktigaste frågan sällan är storleken på överskottet.
Ekonomin är naturligtvis viktig. Utan ordning på finanserna blir det svårt att bedriva någon verksamhet över tid. Men ekonomin är aldrig verksamhetens yttersta syfte. Efter många år i kommunpolitiken har jag blivit allt mer övertygad om att den viktigaste frågan sällan är storleken på överskottet. Den viktigaste frågan är vilket värde som skapats för medborgarna.
En kommun kan redovisa starka ekonomiska resultat samtidigt som skolresultaten sjunker, handläggningstiderna för tillstånd till företag ökar eller invånare upplever att den kommunala servicen försämras. På samma sätt kan en friskola inte försvara sin verksamhet med hänvisning till ekonomiska resultat om den inte levererar utbildning av hög kvalitet eller tar sitt ansvar för de elever som behöver mest stöd. Det ena utan det andra blir i längden ganska innehållslöst.
Kanske är det därför den svenska debatten ibland känns märkligt ofullständig. Vi diskuterar ofta vem som gör ett överskott, men betydligt mer sällan vilket värde som faktiskt skapas för elever, patienter, omsorgstagare eller skattebetalare. Det är trots allt där den verkligt intressanta frågan finns.
Under de senaste decennierna har debatten om vinster i välfärden ofta kommit att handla om moral. Är det rätt eller fel att skapa ekonomiska överskott i verksamheter som finansieras med skattemedel? Frågan är inte oviktig. Men den riskerar att skymma andra frågor som i längden är minst lika betydelsefulla.
Hur används resurserna? Vilket värde skapas för människor? Och hur vet vi det?
Det som ibland förvånat mig är att den energi som läggs på att granska privata överskott sällan återfinns i diskussionen om hur offentliga resurser används. Samtidigt som enskilda vinster kan analyseras i detalj passerar ineffektiva organisationer, projekt långt från kärnuppdraget eller satsningar med tveksam effekt, ofta med betydligt mindre uppmärksamhet. Det är märkligt.
De flesta föräldrar funderar inte på om skolans ekonomiska resultat redovisas i en kommunal årsredovisning eller i ett aktiebolag.
För den som betalar skatt är det ytterst inte organisationsformen som avgör värdet av en verksamhet. Det avgörande är vad verksamheten faktiskt åstadkommer. De flesta föräldrar funderar inte på om skolans ekonomiska resultat redovisas i en kommunal årsredovisning eller i ett aktiebolag. De funderar på om deras barn lär sig läsa, skriva och räkna. Patienter funderar sällan på huvudmannaskapet bakom vårdcentralen. De funderar på om de får hjälp när de behöver.
Det betyder inte att ekonomi saknar betydelse. Tvärtom. God ekonomi är en förutsättning för långsiktighet. Men den är just en förutsättning, inte ett mål i sig.
Kanske är det också där den svenska välfärdsdebatten behöver börja oftare. Inte i frågan om vem som gör ett överskott, utan i frågan om vilket värde som skapas för människor. För skattebetalare har i grunden rätt att förvänta sig två saker samtidigt: att resurser används ansvarsfullt och att verksamheterna levererar resultat. Det ena utan det andra är inte tillräckligt.
En kommun som håller budget men misslyckas med sitt uppdrag kan inte gömma sig bakom ett överskott. På samma sätt kan en friskola inte hänvisa till goda ekonomiska resultat om den inte levererar utbildning av hög kvalitet eller tar sitt ansvar för eleverna.
Det intressanta är därför inte vem som gör ett överskott, utan vad människor får för pengarna. Det är trots allt där välfärdens legitimitet börjar.