Idéer Krönika
Med den stora staten kommer de stora riskerna
Återkommande internationella kriser har lett till ett uppsving för idéerna om den stora och aktiva staten. Men det som vid en första anblick kan framstå som tryggt, riskerar i själva verket att öka sårbarheten när världen skakar. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
De gångna 18 åren har vi gått igenom inte mindre än 10 svåra kriser: Vi har haft finanskrisen (2008), eurokrisen (2012), flyktingkrisen (2015), Brexit och Trump 1 (2016), Covidkrisen (2020), Ukrainakriget (2022), Gazakriget (2023), Trump 2 (2025) samt Irankriget (2026). På olika sätt har de alla i grunden utmanat våra föreställningar om hur världen fungerar.
Det är inte så konstigt att resiliens, eller den samhälleliga förmågan att hantera turbulens, blivit ett modeord. Än mer förståeligt blir det förstås om man väger in att västvärldens förmåga att möta dessa kriser, som man i flera fall helt och hållet har sig själv att skylla för, lämnat en hel del att önska.
Några skulle rentav säga att krishanteringen, som i avgörande fall inneburit massiva offentliga utgiftsökningar (som till allra största delen lånefinansierats) sått fröet för nästa stora kris. Det är också mot den bakgrunden man ska förstå de senaste årens intresse för ädelmetaller – att köpa guld och silver är som en investerare uttryckt det ytterst ett sätt att ”gå kort” i relation till dina politiker. Du räknar helt enkelt med att politikerna kommer att fortsätta att skapa problem.
För de flesta har reaktionen emellertid varit den motsatta – man vill ha mer av politiska beslut och tillmäter politiken förmågan att ställa saker till rätta. Den stora staten har, sett till offentliga utgifter, i praktiken varit på väg tillbaka sedan finanskrisen och i accelererande utsträckning sedan pandemin.
Men de senaste åren har vi även sett ett uppsving för den stora staten som teori. Det behövs en större och mer handlingskraftig stat för att möta kriser, lyder argumentationen. Idéerna om en begränsad stat och fria marknader har visat att de inte fungerar, heter det. Den liberala och globala ekonomins tid är förbi. Politiken ska ta tillbaka kontrollen.
På en del områden har önskan om politisk handlingskraft varit högst rimlig. Det gäller exempelvis upprustningen av statens kärna i många europeiska länder. Sedan kan man förstås diskutera om den alltid leder till rätt konkreta beslut. En del har exempelvis kritiserat Sveriges inköp av fregatter och beskrivit det som en investering i en teknologi som spelat ut sin roll i en faktisk krigssituation.
Men återkomsten för idéerna om den stora och aktiva staten har också fört med sig en renässans för tankar på aktiv industripolitik, statligt ägande och offentlig styrning av investeringar.
Logiken är densamma som när Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist kräver statligt ägande i Saab.
Vi har sett det i USA där Trumpadministrationen tagit ägarandelar i chiptillverkaren Intel, och överväger AI-socialism i form av offentligt ägande i företagen bakom de stora AI-modellerna, Open AI (ChatGPT) och Anthropic (Claude). Logiken är densamma som när Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist kräver statligt ägande i Saab – företagen är av nationellt intresse i en tid av geopolitiska spänningar.
I kretsen kring Andy Burnham, som inom kort kommer att ta över som Storbritanniens premiärminister, talas det om ”den produktiva staten”. I manifestet med samma namn skisseras en aktiv stat som bryter ekonomisk stagnation genom att ta kontroll över investeringarna i ekonomin, men också en stat som genom den ekonomiska politiken stärker sitt geopolitiska oberoende. Och bland europeiska politiker, även svenska, har det i flera år cirkulerat idéer om att Europa borde kapa banden till både USA och Kina genom stora industripolitiska satsningar.
Fram träder bilden av den postliberala stora staten. För socialdemokrater återupprättar den idén om att det är politiken som ska styra samhällsutvecklingen. Men resonemangen om beredskap och säkerhet i en ny, geopolitiskt osäker tid har även visat sig göra den stora staten attraktiv för borgerligt sinnade politiker.
En del av resonemangen rymmer förstås en dos av rimlighet. Ensidiga beroenden är dåliga. Att tyska politiker gjorde sig beroende av rysk gas genom att stänga ned kärnkraften var en katastrof. Att vi i väst gjort oss beroende av sällsynta jordartsmetaller från Kina för med sig betydande risker.
Problemet är att många av tankegångarna bakom den stora och aktiva staten går på tvärs med målet om ökad motståndskraft. Lagen om de oavsiktliga konsekvenserna riskerar att ännu en gång ta politiker på sängen. Vi såg det inte komma.
Decentraliserat beslutsfattande minskar helt enkelt sårbarheten.
Ju större den politiska kontrollen är, desto större blir risken för misstag. Ett dåligt politiskt beslut kommer alltid att drabba fler än frivilliga beslut på marknaden. Det innebär inte att alla marknadsbeslut kommer att vara välmenande, rationella eller genomtänkta – vi har att göra med människor – men konkurrensen och frivilligheten i utbytet begränsar människors dåliga sidor på ett sätt som politiska, allmänomfattande, beslut inte förmår att göra. Och förlusterna drabbar främst dem som fattat de dåliga besluten, i stället för att belasta den arbetande befolkningen. Decentraliserat beslutsfattande minskar helt enkelt sårbarheten.
Jag tror att det är ett relevant sätt att närma sig frågan om samhällelig motståndskraft.
För snart 15 år sedan utkom ekonomen och författaren Nassim Nicholas Talebs bok Antifragile (2012). Boken handlar om företeelser som inte bara står emot volatilitet och kriser, utan till och med stärks av dem. Taleb rör sig i gränslandet mellan livsfilosofi, investeringsstrategier och samhällssyn. I boken lyfter Taleb fram Schweiz som exempel på ett samhälle som visat sig både antifragilt och med de flesta mått mätt extremt framgångsrikt.
Det som utmärker Schweiz är inte minst frånvaron av en stor central stat. Politiken är i grunden lokal, och därmed krymper man utrymmet för de stora politiska visionerna och i förlängningen risken för storskaliga misstag. Det kan vara grälsjukt, så som lokalpolitik ofta är, men inte på en nivå som långsiktigt ställer till det för landet som helhet.
Man kan, som Thomas Eriksson gjorde nyligen i en krönika i Affärsvärlden, jämföra med den svenska skattedebatten, som utmärks av en idé om att det optimala skattesystemet kan räknas fram. ”Vi behöver en ny stor skattereform”, brukar det som bekant heta. I Schweiz är skattesystemet starkt fragmentiserat och skiljer sig mellan kantonerna. Man skattekonkurrerar inte bara med andra länder, utan även inom landet.
Det säger sig självt att riskerna för storskaliga misstag minskar i ett sådant system, som erbjuder vad Taleb beskriver som optionalitet. Man bevarar möjligheter, men begränsar nedsida. Man skulle kunna säga att politikens behov av att visa handlingskraft ofta leder till motsatsen. Genom stora allomfattande beslut tar man bort möjligheter samtidigt som man maximerar nedsidan om beslutet visar sig dåligt.
Den som vill hitta fel och brister i den globala ekonomin kan förstås göra det. Men tvärtemot de utbredda föreställningarna har den klarat stresstestet i form av 18 år av återkommande internationella kriser relativt väl. Tack vare priserna som informationsbärare har vi på fria marknader möjligheten att snabbt reagera på ändrade förutsättningar, oavsett om det handlar om vår egen elanvändning eller om att ändra handelsvägar och leverantörskedjor. På så sätt är den fria marknaden ett ständigt utmejslande av alternativ. Det kan tyckas otryggt och rörigt. Men det är i själva verket betydligt tryggare än när politiken låser fast oss i stora lösningar som riskerar att visa sig extremt sårbara när världen skakar.