Tilda Andersson: Empati mäts inte bara i medkänsla

Borgerligheten får endast låna makten av rödgröna socialister medan de senare vilar upp sig, det skriver författaren Lena Andersson i Svenska Dagbladet (6/7). Vänstern får ofta uppskattning för att vilja väl. Högern får ofta kritik för att ha hanterat konsekvenserna när de goda intentionerna inte räckt till eller till och med slagit fel. Att få ta hand om problemen och sedan anklagas för att sakna empati är en märklig ordning. Kanske säger den mer om hur vi definierar empati än om högerns politik. 

Föreställ dig en ensamstående mamma som flytt krig och byggt upp ett nytt liv i Sverige. Hon bor i ett område där gängen rekryterar unga och där skjutningar blivit en del av vardagen. Hon vill att hennes barn ska växa upp i trygghet, klara skolan, få ett arbete – och i slutändan få ett bättre liv. För henne räcker det inte att samhället beklagar sig över familjens situation. Hon behöver ett samhälle som faktiskt bryter gängens makt, erbjuder en bostadsmarknad som inte bygger på decennielånga köer, som skapar fler jobb och ställer krav som leder till integration. 

Högern får ofta kritik för att ha hanterat konsekvenserna när de goda intentionerna inte räckt till eller till och med slagit fel.

Det är här högerns syn på empati skiljer sig från vänsterns. 

I debatten beskrivs högern ofta som empatilös. Minskade bidrag, utvisningar och sänkt straffbarhetsålder lyfts fram som bevis för det. Bland annat skriver Lina Stenberg på Aftonbladet att “Ulf Kristersson vill att de fattiga ska få det svårare”, i samband med aktivitetskravet för bidrag trädde i kraft den första juli. Men empati handlar inte bara om relationen mellan individer. I politiken måste empati också handla om ansvar för samhället som helhet och om att fatta beslut som ger människor bättre liv – inte bara i dag, utan även om tio eller tjugo år.

Det blir kanske som tydligast i rättspolitiken. Under den senaste mandatperioden har fokus flyttats från förövaren till brottsoffret. När människor utsätts för våld, rån eller sexuella övergrepp är det deras lidande som måste stå i centrum. Att skärpa straff, stärka brottsoffers rättigheter och göra samhället tryggare är handlingskraftiga uttryck för empati.

Att göra samhället tryggare är handlingskraftiga uttryck för empati.

Sänkt straffbarhetsålder illustrerar också hur högern ser på empati. Debatten fokuserar ofta på den 13-åring som begått ett grovt brott, men betydligt mer sällan på den människa som blivit rånad, misshandlad eller fått sin familj splittrad av gängvåldet. Högern menar att empati måste omfatta båda. Ett rättssamhälle som tydligt markerar att även unga hålls ansvariga för mycket allvarliga brott visar inte avsaknad av medkänsla. Den riktar sig istället till de familjer som drabbas när våldet tillåts fortsätta.

Den ensamstående mamman behöver inte fler debatter om huruvida samhället känner med henne. Hon behöver att hennes barn kan gå till skolan utan att rekryteras av gängen, att hennes kvarter blir tryggare och att den som utsätter andra för grovt våld möts av tydliga konsekvenser. En politik som pressar tillbaka kriminaliteten är därför också en politik som visar empati med de människor som drabbas hårdast – de laglydiga människor som bara vill leva sina liv.

Den ensamstående mamman behöver inte fler debatter om huruvida samhället känner med henne.

Empati handlar också om ansvar. Föräldrar visar empati när de sätter gränser. Lärare visar empati när de ställer krav. Vänner visar empati genom att säga sanningen även när den är obekväm. Politik fungerar på samma sätt. Ett samhälle som aldrig vågar ställa krav riskerar att lämna människor kvar i ett beroende som ingen egentligen önskar. Verklig medkänsla handlar därför inte om att sänka förväntningarna, utan om att tro på människors förmåga.

Det gäller inte minst människor som kommit till Sverige från andra länder. Den största orättvisan är inte att mötas av krav, utan att lämnas kvar i ett bidragsberoende eller ett utanförskap där vägen in i samhället blir allt längre. Krav behöver därför kombineras med goda möjligheter att lära sig svenska, utbilda sig och få sitt första jobb. Integration handlar inte om lägre förväntningar, utan om bättre möjligheter.

Verklig medkänsla handlar därför inte om att sänka förväntningarna, utan om att tro på människors förmåga.

Visst kan högerpolitik ibland uppfattas som mindre empatisk. Minskade bidrag och högre krav väcker frågor om omtanke. Men kortsiktig hjälp kan skapa ett långsiktigt utanförskap. Att ställa krav är inte motsatsen till empati. Tvärtom bygger det på tron att människor kan lyckas. Medkänsla handlar inte om att sänka förväntningarna, utan om att ge människor verktygen att lyckas genom arbete, utbildning och eget ansvar.

Det handlar ytterst om hur man ser på människan. Vänstern söker ofta lösningen i mer politisk styrning. Högern utgår från att människor själva, om de får rätt förutsättningar, oftast fattar bättre beslut om sina egna liv än vad staten kan göra åt dem. Det är inte ett uttryck för likgiltighet, utan för respekt. Att acceptera att människor vill leva olika liv och att ingen politiker kan veta vad som är bäst för alla är empatiskt – att tro att man vet bäst är inte det.

Kortsiktig hjälp kan skapa ett långsiktigt utanförskap.

För den ensamstående mamman är det kanske den viktigaste skillnaden av alla. Hon vill inte att hennes barn ska växa upp beroende av bidrag eller fastna i utanförskap. Hon vill att de ska kunna forma sina egna liv. Därför handlar empati inte bara om att förstå människors känslor. Det handlar också om att våga fatta beslut som förbättrar deras framtid. 

Vi behöver sluta mäta empati i hur starkt någon uttrycker sin medkänsla. Politik handlar ytterst om att förbättra människors liv. Om empati reduceras till en känsla blir varje krav kallt och varje konsekvens hänsynslös. Men om empati också handlar om ansvar, trygghet och tilltron till människors förmåga får högern inte längre försvara att den har ett hjärta. Empati handlar inte om vem som känner mest. Den handlar om vem som hjälper mest. Först när vi gör den distinktionen kan vi börja diskutera vilken politik som faktiskt förbättrar människors liv.