Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Fotbollsmammor integrerar bättre än politiken
När människor går samman och löser problem blir de friare och mindre beroende av staten. Ett starkt civilsamhälle är inte bara ett komplement till politiken, utan en förutsättning för ett fritt samhälle, skriver Tilda Andersson.
För ett par år sedan startades integrationsprojektet Steget före i västra Sverige. De byggde upp ett nätverk av företag, kyrkor, föreningar och lokala eldsjälar. Nyanlända fick inte bara hjälp att hitta ett arbete, utan också ett sammanhang att bli en del av.
Projektet byggde på en enkel insikt: Integration sker inte när någon får ett personnummer eller ett etableringssamtal med Arbetsförmedlingen. Det sker när någon blir inbjuden till fotbollsträningen, scoutmötet eller en kopp kaffe med grannen.
Civilsamhällets betydelse sträcker sig längre än integrationen. Människor som driver kvinnojourer, nattvandrar, tränar knattelag, hjälper nyanlända, engagerar sig i kyrkan eller ordnar läxhjälp bidrar till den tillit och gemenskap som samhället vilar på.
Nyanlända fick inte bara hjälp att hitta ett arbete, utan också ett sammanhang att bli en del av.
Men just nu blir det allt svårare att få människor att engagera sig ideellt.
Myndigheten för civilsamhälle och ungas senaste rapport visar att nära fyra av tio föreningar ser bristande tid eller engagemang som en stor utmaning. Samtidigt vittnar många också om att uppdrag som tidigare utfördes ideellt nu behöver arvoderas. Människor engagerar sig visserligen fortfarande, men oftare genom kortare volontäruppdrag än genom långsiktiga åtaganden.
Ingen av oss har fått färre timmar på dygnet, men vi använder dem annorlunda. Samtidigt som många säger sig sakna tid för ett fotbollslag eller en föreningsstyrelse tillbringar svenskar närmare 60 timmar i veckan online, vi prioriterar den virtuella världen snarare än den verkliga. Sådant får konsekvenser för den verkliga världens gemenskaper.
Ingen av oss har fått färre timmar på dygnet, men vi använder dem annorlunda.
När den franska historikern och politikern Alexis de Tocqueville reste genom USA på 1830-talet för att studera den nya demokratin fascinerades han just av landets civilsamhälle, och beskrev det som garanten för den amerikanska friheten. När ett problem uppstod väntade amerikanerna inte på staten – de organiserade sig själva.
När ideellt engagemang blir en bristvara uppstår ett tomrum som politiken försöker fylla. Kommuner arbetar mot ensamhet och utanförskap. Staten finansierar integrationsprojekt, samordnare och förebyggande insatser. Det är både rimligt och nödvändigt, men de offentliga insatserna kan aldrig fullt ut ersätta det som går förlorat när människor slutar organisera sig frivilligt.
När ett problem uppstod väntade de inte på staten – de organiserade sig själva.
Staten kan finansiera en fritidsgård, men den kan inte skapa vänskap. Den kan anställa en integrationssamordnare, men den kan inte ersätta fotbollstränaren som varje vecka lär barn från olika delar av världen att spela i samma lag.
Projektet i västra Sverige blev lyckat för att kommunerna insåg vad de inte kunde göra själv. Integrationen uppstod när människor mötte andra människor. Den sortens möten kan ingen myndighet besluta fram, det bygger på att någon väljer att engagera sig.
Tocqueville oroade sig inte främst för en allsmäktig stat utan för passiva medborgare. Den oron är minst lika aktuell i dag. Det största hotet mot civilsamhället är inte att staten tränger undan det, utan att vi själva slutar bära det.