Samhälle Krönika
”Flaggan” är en övning i empati
Micke Lindgrens nya satirsaga om två sverigedemokrater på äventyr i Rinkeby har premiär mitt i valrörelsen. Joakim Broman ser en film som sparkar åt alla håll utom ett.
I den andra säsongen av Grotesco från 2010 spelar Henrik Dorsin en finne som pratar grovt, dricker sprit och gärna vill slåss med kniv. Senare i programmet visas en programvärd i SVT som tar emot arga samtal om porträtteringen av finländare, och som meddelar att man som motvikt kommer att visa ett ”extrainsatt, sofistikerat program med finländare som diskuterar intellektuella saker”. Men även det programmet, med svartklädda finnar och finlandssvenskar som diskuterar litteratur, urartar i ett knivslagsmål.
Greppet att använda stereotyper av från vårt östra grannland återkommer i Micke Lindgrens, medlem i Grotesco, nya satirsaga ”Flaggan”. ”Jag är också antirasist”, säger Markoolios karaktär till sverigedemokraten Ville Viking i filmen. ”Jag heter Antti, och jag är rasist!”
Då är vi redan en bit in i filmen. Det är valnatt 2010, och de två sverigedemokraterna Ville och Tobba har fått i uppdrag av Alfred Svenssons Björn Söder-lika karaktär (med det Kent Ekeroth-klingande namnet Palmroth) att hänga upp en Sverigeflagga på Rinkeby torg. Men efter en konfrontation med ett invandrargäng har SD:arna i stället blivit av med en digitalkamera som innehåller en komprometterande film på Jimmie Åkesson.
”Flaggan” sparkar friskt åt många håll, och just därför blir det rätt roligt.
Jakten på kameran leder dem till Markoolios lägenhet och stämningen släpper i salongen, eftersom det är då filmen visar vad den vill. I sociala medier har många hunnit spekulera om att ”Flaggan” ska bli ett politiskt debattinlägg, ett försök att sänka SD i valet. Men när Markoolio dricker Koskenkorva och äter falukorv med fickkniv blir det i stället tydligt att filmens syfte är att driva med oss alla.
Ja, sverigedemokrater, särskilt sådana som de var 2010, får sig en rejäl släng av sleven. Men det får även vänsteraktivisterna, finnarna, svenskarna, poliserna och de olika invandrargrupperna. ”Flaggan” sparkar friskt åt många håll, och just därför blir det rätt roligt.
Av det skälet kommer det bli intressant att följa reaktionerna på filmen. De som är trygga i sin identitet och i sina politiska åsikter borde kunna skratta åt sig själva. De som är osäkra och ser fiender överallt kan förstås se filmen som ett påhopp riktat mot just den egna gruppen. Då måste man dock först lyckas med konststycket att ignorera de avsiktligt fördomsfulla porträtten av alla andra grupper.
På så sätt är ”Flaggan” en övning i empati, och det är lite synd att den inte drabbar också fler i ”mitten” av svensk politik. Det breda etablissemanget, både i form av de övriga politiska partierna och media, är i stort sett frånvarande i filmen.
Decemberöverenskommelsen, att SVT:s nyhetsredaktion medvetet höll tillbaka nyheter som kunde tänkas gynna SD, Sandvikenrapporten, beröringsskräcken kring sverigedemokrater som ofta innehöll ett illa dolt klassförakt, allt det som följde på 2010 är fortfarande värt att lära av. Om Micke Lindgren hade drivit även med den panikslagna reaktion som valnattens chock resulterade i – precis som han en gång gjorde i Grotesco – hade ”Flaggan” varit mer komplett, även som tidsdokument.