Ekonomi Essä
Vänsterpartiet ljuger om Moderaternas politik
Nooshi Dadgostar tycks ha funnit ett nytt favoritbegrepp – "trickle down" – för att beskriva liberal ekonomisk politik. Men begreppet är en klassisk halmdocka som säger mer om Vänsterpartiets syn på ekonomin. Det skriver Henrik Dalgard.
”Det Moderaterna ofta talar om är att ta pengar från vanliga människor och ge till de rikaste”, slog vänsterledaren Nooshi Dadgostar fast i en debatt med finansminister Elisabeth Svantesson. Det Dadgostar ville göra var att beskriva Svantessons teoretiska förhållningssätt till ekonomi: ”det är ju det som har varit idén, det vi kallar för trickle down”. Några dagar senare skulle hon använda samma beskrivning i Expressens och Dagens industris stora partiledardebatt.
Begreppet trickle down är inte nytt, långt därifrån, och används ständigt för att beskriva högerlutande regeringars ekonomiska politik, ofta sammankopplat med 1980- och 90-talets liberala vändning i nationalekonomin och politiken. Tanken var att om skatten sänks för företag och de rikaste, kommer välståndet att sippra ner till resten av befolkningen i form av högre löner och lägre priser på varor och tjänster, brukar det heta.
Det intressanta med användningen av trickle down är att den liknar termer som nyliberalism och postmodernism: de används av kritiker, åsyftande en uppsättning idéer de menar orsakat en rad samhällsproblem. Men det finns få, om ens någon, som skulle använda dem för att beskriva sig själva. Försök exempelvis hitta någon som skulle beskriva sin ekonomiska politik eller nationalekonomiska forskning som ”trickle down economics”. Då kommer du att få leta länge.
I värsta fall är den ett försök att missleda och ljuga om motståndarens politiska förslag och ideologiska utgångspunkter.
Anledningen är enkel, begreppet är en klassisk halmdocka. I bästa fall grundar den sig på ett missförstånd av ekonomisk politik och teori, i värsta fall är den ett försök att missleda och ljuga om motståndarens politiska förslag och ideologiska utgångspunkter.
***
Begreppet populariserades av den amerikanska satirikern Will Rogers 1932. Han skrev en artikel i St. Louis Star-Times där han kritiserade den ekonomiska politik som Herbert Hoover hade fört under den stora depressionen på 1920-talet: ”The money was all appropriated for the top in the hopes that it would trickle down to the needy. Mr. Hoover was an engineer. He knew that water trickles down. Put it uphill and let it go and it will reach the driest little spot.”
Sedan dess etsade sig termen fast i politiken och har använts av bland annat Franklin D. Roosevelt och Barack Obama. Ronald Reagan påstås ofta själv ha klistrat det på sin egen ekonomiska politik, trots att han i själva verket aldrig använde begreppet. När den förstnämndes talskrivare Samuel Roseman resonerade runt termen trickle down menade han att det beskrev ett förhållningssätt till ekonomi som hade dominerat den amerikanska politiken: ”the philosophy that had prevailed in Washington since 1921, that the object of government was to provide prosperity for those who lived and worked at the top of the economic pyramid, in the belief that prosperity would trickle down to the bottom of the heap and benefit all.”
Den politik Roseman åsyftade var en rad skattesänkningar på högre inkomster som genomfördes av den republikanska finansministern Andrew Mellon vid 20-talets början. Men redan här, vid födelsen av begreppet trickle down, finns ett stort missförstånd. Kritikerna hävdade att Mellons reformer grundade sig på en önskan om en förändrad inkomstfördelning, att de rika skulle få mer kvar av sin inkomst efter skatt. Men finansministerns motivation för reformerna var en helt annan. De höga skatterna på höga inkomster, drygt 70 procent, hade enligt Mellon medfört att skatteintäkterna minskade – de rikaste flyttade nu sina inkomster till skattebefriade fonder och andra juridiska konstruktioner. Skattesänkningarna var med andra ord ett sätt att återigen bredda skattebasen, öka statens inkomster.
Liberaler vill ta ett steg tillbaka, föra en politik som uppmuntrar det vi inte vet eller kan förutsäga.
Mycket har hänt sedan Mellons dagar, och det finns skillnader i hur begreppet trickle down används i dag, men också flera talande likheter.
När exempelvis Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kritiserar Alliansen och Tidö-regeringens jobbskatteavdrag är det genom att måla upp en bild av att det skulle vara skattesänkningar för de rika, att pengar flyttas från vanliga människor till samhällets topp, för att tala med Dadgostar. Den som dock studerar förslagen kommer snabbt att inse att de innebär sänkt skatt för breda inkomstgrupper. Mätt i procent är det låg- och medelinkomsttagare som har gynnats mest. Mätt i kronor och ören får dock höginkomsttagare mer i plånboken. Inte så konstigt egentligen, det är så procent fungerar.
Det mest talande är dock att begreppet belyser två olika sätt att tala om ekonomisk politik. När vänsterpartier och vänsterlutande ekonomer använder trickle down utgår de från ekonomisk fördelning. När liberala och borgerliga partier talar om de förslag som begreppet åsyftar utgår de från förändrade beteenden. Argumenten för regeringens skattesänkningar har under mandatperioden främst vilat på två ben. Det första är moraliskt – att människor ska få behålla en större andel av frukterna av sitt arbete. Det andra, och mest framträdande, handlar om incitament, att om skatten på arbete, sparande och investeringar sänks så kommer det att förändra hur människor agerar. De kommer arbeta mer, spara mer och investera mer, något som gör ekonomin – det vill säga alla människor i den – rikare.
Det är också därför Vänsterpartiets användning av trickle down är oärlig. Liberal skattepolitik har aldrig handlat om att förändra inkomstfördelningen i ekonomin, att ge mer åt de rika. Det är enbart en karikatyr, och en lat sådan dessutom. Men den karikatyren säger också något om vänsterns syn på ekonomi – att man tror att en mer rationell fördelning av resurser, en fördelning som bara politiken kan åstadkomma, kommer att skapa mer tillväxt. Det är ett antagande som grundar sig på en föreställning om att ekonomisk tillväxt skulle bygga på den samlade efterfrågan i ekonomin – om resurser omfördelas från samhällets topp till breda folklager kommer efterfrågan att öka, konsumtionen skjuta i toppen och ekonomins kugghjul börja snurra snabbare.
Här finns också en ideologisk skiljelinje som de borgerliga partierna borde bli bättre på att synliggöra. Medan vänstern ser omfördelning och ökad efterfrågan som tillväxtens grund, ser liberaler och borgerliga densamma som just förändrade beteenden. Det vill säga att ekonomin växer när människor och företag gör någonting annorlunda – arbetar mer, sparar mer, kommer på nya tillverkningsprocesser, effektivare transportmetoder eller innovationer som skapar helt nya varor och tjänster.
Skiljelinjen kan också beskrivas i mer moraliska termer. Vänstern vill utöka den politiska kontrollen över människor och företag. Liberaler vill ta ett steg tillbaka, föra en politik som uppmuntrar det vi inte vet eller kan förutsäga.