Ekonomi Åsikt
Ska Lundberg eller Trump äga svenska företag?
Miljöpartiets miljardärsskatt skulle inte omfördela ägandet i Sverige. Den skulle flytta det till USA. Det följer inte av ideologi utan av aritmetik. Socialdemokraterna behöver svara på om de tänker gå med på den, skriver företagaren Sven Thorngren Sahle.
Under tidigare valrörelser har partiledarna fått frågan om de föredrar den ena eller andra amerikanska presidenten. Det är en fråga som säger mer om journalistkåren än om Sverige. Här är en skarpare: vill ni att svensk industri ägs av Fredrik Lundberg eller av amerikanskt riskkapital?
Frågan är inte retorisk och den är ställd till Magdalena Andersson.
Fredrik N G Andersson och Lars Jonung ställde nyligen samma fråga på DN Debatt och besvarade den historiskt, med uppköpsvågen som följde när Sverige öppnades för utländskt ägande. Det som följer är svaret framåt.
Miljöpartiet vill införa en miljardärsskatt efter den trendiga ekonomen Gabriel Zucmans modell. Två procent per år på förmögenheter över 100 miljoner euro, och partiet räknar med 50 miljarder kronor om året i skatteintäkter. Vänsterpartiet vill utreda samma sak och har pekat ut ungefär 540 personer. Socialdemokraterna säger att ”de allra mest förmögna ska bidra mer” men vägrar precisera vad det betyder. Partiets största förening driver kravet öppet.
Med en rödgrön majoritet i riksdagen är MP:s förslag därför inte en akademisk fråga. Det är en möjlig realitet.
Erik Bengtzboe, Skattebetalarnas chefsekonom, har påpekat att pengarna inte finns. En förmögenhetsskatt lär inte dra in en tiondel av det utlovade. Detta då värderingarna av onoterade tillgångar är osäkra och framför allt inte likvida, undantagen blir många och incitamentet att lämna landet blir stort. Han har rätt och det är den invändning som brukar avsluta diskussionen.
En förmögenhetsskatt lär inte dra in en tiondel av det utlovade.
Låt oss därför den här gången anta motsatsen. Anta att en rödgrön regering menar allvar: skatten införs utan undantag och samtidigt läggs en exitskatt som i praktiken stänger utflyttningen. Man har alltså gjort precis det kritikerna säger att man inte förmår. Vad händer då?
En förmögenhetsskatt på en större aktiepost i ett företag är inte en skatt på inkomst. Det är en permanent nedskrivning av tillgångens värde. Men bara i svenska händer.
Beräkningen är enkel nog att göra i huvudet. Ett bolag är värt det som det ger ifrån sig, delat med skillnaden mellan vad ägaren kräver i avkastning och vad bolaget växer med. En evig årlig skatt på två procent av själva värdet fungerar då precis som om avkastningskravet höjdes med två procentenheter. Men bara för den som betalar skatten.
För ett moget industribolag är denna skillnad normalt kring fem procent. Höj den till sju och värdet i svenska händer faller till drygt sjuttio procent av vad samma bolag är värt för någon annan. En köpare som inte omfattas av skatten kan alltså betala omkring 40 procent mer för exakt samma bolag och ändå nå sin avkastning. För ett tillväxtbolag blir kalkylen än värre.
Det här är inte en marginaleffekt. Det är en strukturell budpremie som staten delar ut till varje icke-svensk köpare. I varje transaktion. Varje år. För all framtid. Det gäller varje generationsskifte, varje riktad emission, varje notering, varje utköp av en syster, bror eller kusin.
Det avgörande är att skatten slår ut båda sidor av marknaden samtidigt.
Varje krona svenskt privat riskkapital över miljardärströskeln är från dagen skatten införs upptagen med att finansiera sin egen skattenota.
Varje krona svenskt privat riskkapital över miljardärströskeln är från dagen skatten införs upptagen med att finansiera sin egen skattenota. Den som i dag hade gått in som ankarinvesterare i en notering, tagit en riktad emission eller köpt ut en familjemedlem har i stället en löpande betalningsförpliktelse på två procent av allt han äger. Han är inte köpare. Han är säljare.
Den som har försökt fylla en ankarbok till en svensk småbolagsnotering vet hur tunn den marknaden redan är. Det handlar inte om institutioner. De kommer in senare, om alls. Det handlar om ett fåtal privatpersoner som kan fatta beslut på en vecka, som förstår verksamheten, och som stannar kvar även om kursen faller första halvåret. Det är denna funktion som håller ihop svenskt näringsliv: bolagen som ska ta sig från femtio till femhundra miljoner i omsättning eller cleantechbolaget som ska kommersialisera sin produkt. Bolag som varken private equity eller storbankerna har resurser att hantera.
Gruppen, svenskar med några miljarder i rimligt likvida tillgångar, är också den som träffas hårdast och först. De har inget operativt bolag att gömma sig i, ingen stiftelse och inget skäl att utsätta sig. De försvinner som köpare inom en mandatperiod. Sedan finns det ingen inhemsk köpare kvar. Det finns bara utländska.
***
Frankrike har röstat ned Zucmanskatten två gånger: Senaten i juni 2025, nationalförsamlingen i oktober samma år. Den finns inte i den franska finanslagen för 2026. Landet där skatten uppfanns ville alltså inte ha den.
Spanien har en förmögenhetsskatt. Norge har en och har fått betala för den i form av en utflyttningsvåg som tvingade fram skärpta exitskatteregler i efterhand. Hur dyrt det blev vet vi först om tio år. Men Norge är ett dåligt exempel för oss. Norge är i sig självt en rentier och äger omkring 1,5 procent av världens börsvärde genom oljefonden. Vi har inget sådant. Vi har ett näringsliv som byggts av privatpersoner som tagit risk med egna pengar. Vi skadas hårdare. Det europeiska kapitalet är i betydande delar lika hämmat som det svenska skulle bli.
Kvar står amerikanskt kapital. Utan federal förmögenhetsskatt. Världens djupaste och mest likvida kapitalmarknad. Pensions- och universitetsstiftelser som är skattebefriade i sig själva. En riskkapitalsektor vars outnyttjade medel gör hela den svenska ägarklassen till en avrundningspost. Och en aptit som är riktad mot precis det Sverige har att sälja: verkstadsindustri, försvarsteknik, medicinteknik, industriell mjukvara, elektrifiering.
Sverige skulle alltså inte bara sakna svenska köpare. Sverige skulle sakna europeiska köpare. Budgivningen på större svenska aktieposter blir en amerikansk affär.
Tanken bakom en samtidig exitskatt är att stänga läckaget. Effekten blir en annan.
Om personen inte kan flytta, flyttar ägandet i stället. En exitskatt garanterar därför att hela ”anpassningen” sker genom försäljning av tillgångar. Precis det utfall man säger sig vilja undvika.
Skatten gör om företagare till sakta döende rentierer, och sådana bygger varken nytt eller håller den gamla vid liv.
Men exitskatten stänger ingen dörr. Den sätter ett pris på den. En exitskatt betalas en gång. Förmögenhetsskatten betalas varje år, för alltid. För den som har tjugo år kvar av sitt yrkesliv är valet enkelt. Man säljer, betalar vad staten begär och bygger nästa bolag i Schweiz. Exitskatten avgör inte om man lämnar. Den avgör i vilken ordning det sker.
Anders Borg har i Dagens industri påpekat att enbart hotet om en exitskatt kan få kapital att lämna Sverige redan i höst, för att hinna ut innan dörren låses. Han har rätt. Men det är bara de rörliga som hinner ut. Kvar står den som har sitt kapital bundet i ett bolag som inte går att sälja på ett kvartal, och det är på dem hela räkningen landar.
Alternativet är att stanna och sluta ta risk. Man säljer sitt livsverk och placerar pengarna i statsobligationer, för då vet man att kupongen räcker till skatten. Det är ingen orimlig tanke. Den som fråntagits glädjen i att bygga något nytt väljer tryggheten framför avkastningen. Kvar blir en förmögenhet som är passiv i stället för arbetande. Skatten gör om företagare till sakta döende rentierer, och sådana bygger varken nytt eller håller den gamla vid liv.
Värre är signalen framåt. Ingen bygger ett miljardbolag i ett land man inte kan lämna. Nästa Klarna registreras i Delaware redan i seedrundan. Sverige förlorar inte bara det befintliga. Sverige förlorar framtiden.
Den naiva kalkylen är lugnande. Om ägaren betalar skatten genom att sälja två procent av innehavet varje år blir halveringstiden trettiofyra år. Ingen brådska, alltså.
Den kalkylen är fel. Större poster säljs sällan i delar. Man säljer inte ett familjeägt onoterat bolag i 1/50-delar. När nuvärdet av att behålla är permanent nedskrivet med en tredjedel är det rationella beslutet inte att sälja långsamt utan att sälja helt. Snart. Till högstbjudande. Troligen en amerikan.
Omprissättningen sker så snart beslutet är taget. Inte när det träder i kraft. Generationsskiften som legat och väntat i tio år löses ut på ett år. Den historiska omsättningstakten för svenska ägare är kanske tre till fem procent per år. Med miljardärsskatt accelererar den. Hälften av de familjekontrollerade storbolagen kommer byta ägare inom ett decennium. Merparten inom två.
Skattebasen följer med ut. Varje såld post lämnar underlaget permanent, eftersom den nya ägaren inte är skattskyldig i Sverige. Intäkten krymper år för år utan att någon fattat ett enda nytt beslut. Man har bytt en löpande skattebas mot en engångsrealisation, och betalat med ägandet.
Stiftelser är inte fysiska personer. Investor och FAM ligger utanför en personlig förmögenhetsskatt. Den enda svenska ägarsfär som överlever i stort sett orörd är alltså den mest koncentrerade och den minst rörliga. En skatt som säljs in som ett slag mot ägarmakten blir i praktiken en subvention till dess starkaste uttryck och ett slag mot alla andra. Skatten träffar inte Wallenberg. Den träffar Lundberg.
Även om en borgerlig regering river upp allt fyra år senare är skadan inte reparerad. Lagar ändras över en natt. Förtroende gör det inte.
Sverige vet redan detta, för Sverige har provat. Den gamla förmögenhetsskatten undantog successivt arbetande kapital, onoterade aktier och huvuddelägares poster i noterade bolag. Undantagen kom av insikt: när man beskattade ägandet flyttade ägandet.
Fredrik Lundberg flyttade till Schweiz 1985. Sedan ändrades reglerna. Aktier på Stockholmsbörsen fortsatte att beskattas medan innehav på O-listan undantogs helt. Lundberg flyttade hem. Ordningsföljden är dokumenterad. Sambandet har aldrig behövt uttalas.
Kvar blev en skatt som huvudsakligen träffade dem som varken kunde flytta eller omstrukturera, och som till slut avskaffades 2007, tre år efter att Socialdemokraterna själva avskaffat arvs- och gåvoskatten.
Även om en borgerlig regering river upp allt fyra år senare är skadan inte reparerad. Lagar ändras över en natt. Förtroende gör det inte.
Under större delen av den tid Sverige hade förmögenhetsskatt hade många jämförbara länder samma sak. Ändå var den enormt skadlig. När vi till slut avskaffade den 2007 var vi bland de sista i EU. Danmark och Tyskland hade slopat sin långt tidigare. Att införa den igen vore att gå ensam åt ett håll resten av Europa redan lämnat.
Sedan dess har Kina, Indien, Sydostasien och Sydamerika vuxit enormt. Vår relativa storlek är en helt annan. Samtidigt har vi under tjugo år byggt upp ett rykte om att vara vänliga mot kapital, och många utlandssvenskar har flyttat hem.
Det ryktet är det enda vi har. För de riktigt stora investeringarna hittar amerikanskt kapital hit ändå, om vi är tillräckligt attraktiva. För allt det mindre finns ingen annan än vi själva. Ingen i Dallas kommer att känna till det svenska bolaget som behöver hundra miljoner för att ta nästa steg.
Och den värsta delen av skadan syns aldrig. Den består av bolag som aldrig startas, som aldrig får sin första externa krona, och av grundare som medvetet stannar strax under gränsen. Att bli miljardär blir en plåga i stället för ett mål. Det är den dyraste sortens skada, för den går inte att räkna på och ingen kommer att sakna det som aldrig fanns.
Det märkliga är att förslagets förespråkare motiverar det med USA. Man pekar på vad som händer när ekonomisk makt koncentreras hos ett fåtal amerikaner som kan köpa inflytande över medier och politiska partier. Och sedan föreslår man en skatt vars säkraste effekt är att leverera svensk industri till just det kapitalet och att lämna kvar en statlig ägarfond som lapptäcke.
En valrörelse som handlar om Sverige förtjänar ett svar på vad man tänker göra med det som är svenskt.
Så frågan står kvar, Magdalena Andersson. Lundberg eller Trump?