Samhälle Krönika
Miljöpartiet de röda
I helgen höll Miljöpartiet kongress i Västerås. Johanna Trapp åkte dit för att kolla läget och kan konstatera att partiet har återfått sitt självförtroende. Tyvärr innebär det ytterligare steg vänsterut, bort från de frihetliga idéer som i perioder funnits hos de gröna.
Miljöpartiet har haft många olika hattar i svensk politik de senaste åren. Från flummigt mittenparti, till liberalt alternativ för besvikna Alliansvänner, till ett andra vänsterparti. Även om man testat många huvudbonader pekar den övergripande trenden på att partiet allt mer håller på att lämna sina bångstyriga och alternativa rötter, och blir allt mer som ett klassiskt parti, och då ett tydligt till vänster. Det syntes på partiets kongress i Västerås i helgen.
Flera framstående miljöpartister berättar stolt för mig att i år är det första året de jobbat med digitala utskott. Det har effektiviserat hela debattprocessen och lett till ovanligt många jämkningar, och därav till en relativt lugn kongress.
Ordning på formalia är nämligen något partiet inte alltid har haft, får jag höra från en journalist på Dagens ETC. Hon har läst Oisín Cantwells text i Aftonbladet där han minns en kongress i början av 00-talet. “Till kongressen 2001 hade en gräsrot motionerat om ett förbud mot att ‘tjäna pengar på aktier och att indianers seder och bruk skulle bli rättesnöre för oss alla’.” Men alla var så bakis från dagen innan, att motionen gick igenom, varpå partiet fick ha ett krismöte och ta upp frågan igen för omröstning, då förslaget föll. Helgens kongress var långt ifrån detta: partistyrelsen och utskotten var alldeles för alerta.
Men det är inte bara i debattordningen som partiet blir mindre liberalt, utan även i politiken. I helgen klubbades nämligen ett nytt partiprogram som ersatte det förra 2013. Mycket har hänt sedan dess: Parisavtalet, Brexit, Trump, Pandemin, handelskrig och vanligt krig. Partiets språkrör Daniel Helldén talar om att det är dags att anpassa sig till den nya verkligheten. Partiet stryker formuleringar om att man ”drömmer om en värld med öppna gränser” och lägger till en mer restriktiv hållning till permanenta uppehållstillstånd. Helgens skarpaste ord kommer under Amanda Linds öppningsanförande, där hon konstaterade att det är dags att ta strid mot urangruvor och mot ett aktivt, decentraliserat skogsbruk.
Andra lyfter vikten av att tydliggöra i partiprogrammet att konsumtion är grunden till samhällets problem.
Man ansluter sig även till en mer tillväxtkritisk ekonomisk politik. Ett förslag lyfts om att SJ ska gå ifrån sina ekonomiska mål och i stället bara fokusera på klimatmålen. Andra lyfter vikten av att tydliggöra i partiprogrammet att konsumtion är grunden till samhällets problem.
Kongressdebatten känns långt ifrån den som förs i övriga samhället, och den som partiets företrädare lyfter fram. Hade partiet gjort samma succéval i EU-valet till exempel, och fått in tre ledamöter i parlamentet, om väljarna visste att partiet vill att vi alla ska bli fattigare?
Men det är knappast något som bekymrar Miljöpartiet. Även om 6 procent i opinionsstöd inte är strålande siffror, är det stabilt jämfört med Liberalernas och Kristdemokraternas siffror. Partiledarna är dessutom populära, välkända och trygga. Det finns ingen ko på isen på den fronten.
***
Ibland lyser dock “det riktiga” Miljöpartiet igenom från talarstolen, trots alla uppsträckningar och formaliaförändringar. Maskrosgult är överrepresenterat i klädvalen. Hela motionsbehandlingen blir försenad för att en lång debatt utbryter om huruvida exakt alla ombud haft tid nog att votera, eller om detta ska ges mer tid. Och en mycket engagerad ledamot från skolnämnden i Sundbyberg (G Fridolin) har motionerat friskt på skolområdet. Vissa saker förändras aldrig.
Framåt eftermiddagen sätter jag mig på läktaren och lyssnar på en längre diskussion om hur partiet ska kunna vinna både ”arga veganer och arga jägare”. Kan man ha med en mening om att partiet är emot jakt för skojs skull? Eller allienerar det jägare som annars hade röstat på partiet? Innebär det att man bara får jaga om man tycker det är tråkigt? Tappar man veganerna om man inte har med meningen? Är det djurhållning i sig som är problemet, eller en oetisk sådan? Är det etiskt att ha husdjur över huvud taget?
Innebär det att man bara får jaga om man tycker det är tråkigt? Tappar man veganerna om man inte har med meningen?
Ska vi skriva att vi är emot vinstdrivande aktiebolag eller bara aktiebolag i skolavsnittet? Hur ska vi utforma texten om beroendevård för att tydliggöra vårdandets roll? Ska vi ens ha betyg? Ska SJ prioritera klimatet eller att komma i tid? Vem är partiprogrammet till för? Är det stora problemet kapital- eller inkomstskillnader? Det hela påminner om den typen av ideologiska debatter jag varit med om i Fria Moderata Studentförbundet, snarare än sakpolitiska diskussioner i Moderata Samlingspartiet.
De största debatterna handlar emellertid varken om jakt, djurhållning eller ens klimat, utan om skattepolitik och den så kallade rikslistan. Grön Ungdom och Gröna Studenter pushar på allt de kan för att prata om skatter. Markskatt, kapitalskatt och arvsskatt diskuteras. Alla studentförbundets nationalekonomer går upp i talarstolen och pläderar för högre skatter. I Grön Ungdoms tal går över halva talartiden innan klimatet lyfts. De rikaste i samhället kan och ska betala mer.
Förslaget om att införa en rikslista andas sverigedemokratisk toppstyrning men blottar en intressant intern konflikt i partiet. Inkludering versus decentralisering. Ska listan sättas nationellt för att regioner som annars aldrig får en riksdagsledamot ska kunna få det, eller ska man fortsätta som nu för att låta väljarna och regionerna själva bestämma? Resultatet blev att det förut så decentraliseringsivriga partiet röstade för att utreda rikslistan, som kan bli verklighet redan inför valet 2030.
Kongressen har en varm utstrålning. Tysta applåder där öppna händer viftar i huvudhöjd, varvas med välmenande inlägg om djur och natur. Men förslagen som partiet lägger fram kommer att leda till mer centralstyrning och lägre tillväxt, och därmed mindre pengar att lösa samhällets problem med. Den insikten gör att de maskrosgula blusarna blir lite mer vita och fluffiga. När fröna flyger med vinden från Västerås och vidare, tillsammans med det nya partiprogrammet, är det ett Miljöparti som tagit ännu ett steg vänsterut från sitt frihetliga förflutna.