Ekonomi Krönika
Vanligt folk kommer att sakna miljardärerna
Vi klarar oss utan miljadärerna, heter det allt oftare från den svenska vänstern. Men tanken bygger på en rad felslut om hur ekonomin fungerar, skriver Henrik Dalgard.
Den 20 november 1990 ställde liberaldemokraten Simon Hughes en fråga till Margaret Thatcher under hennes sista frågestund i det brittiska underhuset. Han undrade om premiärministern var nöjd över att gapet mellan de fattigaste och de rikaste växt under hennes 11 år vid makten. ”Alla inkomstnivåer är bättre sedan 1979… du skulle hellre se de fattiga fattigare så länge de rika blir mindre rika”, dundrade Thatcher tillbaka.
Aningen högt tonläge kan tyckas, men repliken är i dag kanoniserad. Troligtvis för att Thatcher så tydligt visade på olika förhållningssätt till den ekonomiska politiken, vilka värden den kan eftersträva. Ska ökad jämlikhet vara en vägledande utgångspunkt eller att driva på tillväxten?
Frågan om ekonomisk jämlikhet och samhällets absolut rikaste har också blivit en allt viktigare fråga i den pågående valrörelsen. Miljöpartiet har hittat en ny husgud i den franska vänsterekonomen Gabriel Zucman, och vill införa hans förslag om en tvåprocentig förmögenhetsskatt. På stan syns Vänsterpartiets valaffischer med budskapet ”en miljadärsskatt drabbar ingen fattig”, och Socialdemokraterna har länge talat om att de rika måste bidra lite mer.
Men om debatten på Thatchers tid handlade om ekonomisk jämlikhet kontra tillväxt handlar den i dag också om miljonärernas och miljonärernas karaktär. Är de egentligen bra eller dåliga för samhället?
Direkt efter Norges höjda förmögenhetsskatt uppskattas 47 miljarder norska kronor ha flödat ut ur landet.
I tankesmedjan Katalys podd Avgå alla slog exempelvis Sixten Engqvist nyligen fast ”Vi kan finansiera vår välfärdsstat alldeles utmärkt utan att ha en enda miljardär i landet… De är skadliga för vårt samhälle.”, på frågan om det fanns en risk att miljardärer skulle flytta från landet om man införde en ny förmögenhetsskatt. Och under rubriken ”Låt miljardärerna dra” skrev Lisa Pelling på Dagens Arena att en potentiell miljardärsflykt inte är någon risk.
Just de rikaste procentens benägenhet att flytta brukar ofta stå i centrum för debatten förmögenhetsskatter, med allt ifrån referenser till hur Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad flydde 1970-talets höga skatter, till hur hotellmagnaten Petter Stordalens flyttat från Norge efter att landet höjt skatten för de rikaste.
Skandinavien utgör även utgångspunkten för den senaste forskningen på ämnet. En ny studie, som studerat migrationsmönster efter införandet av förmögenhetsskatter, visade att två procent av de berörda försvann från skattebasen om skattesatsen för de rikaste höjdes med en procentenhet. De stack från landet med andra ord.
Relativt små effekter kan tyckas, men med flytten följer inte bara de skatteintäkter som företagare och entreprenörer betalar, utan också miljarder som de investerar i ekonomin. Direkt efter Norges höjda förmögenhetsskatt uppskattas exempelvis 47 miljarder norska kronor ha flödat ut ur landet.
De som drabbas är vanliga människor, de som mest behöver tillgång till billigare varor och tjänster.
Och det är här vänsterekonomer och politiker har en tendens att underskatta de negativa effekterna av förmögenhetsskatter. I den nyligen översatta Miljardärsskatt: Därför ska den införas (Arena idé, 2026) resonerar exempelvis Gabriel Zucman om att hans skatt inte skulle skada företagande och innovation – den läggs ju på förmögenhet, inte på företag. Problemet med det resonemanget är att djupa kapitalmarknader alltid varit centrala för växande ekonomier.
Sverige är ett av det tydligaste exemplen på det. Våra kapitalmarknader, och låga skatter på kapital och företagande, hyllas återkommande i tidningar som Financial Times och The Economist. Den politiken har i sin tur lagt grunden för att Sverige har det bästa innovationsklimatet i EU samt flest börsnoteringar per år i unionen. Inte så konstigt egentligen. I länder där det är lätt att äga kapital finns det också mycket kapital att investera i företag och innovationer.
Det är i det sammanhanget förslagen om förmögenhetsskatter bör diskuteras. Om sådana införs kommer Sverige bli mindre attraktivt för framtida investeringar, och några av landets ledande företagare och entreprenörer kan återigen börja packa väskorna. De som riskerar att bli lidande av en sådan utveckling är dock inte de superrika. De är just superrika, världen är deras spelplan. De som drabbas är istället vanliga människor, de som mest behöver tillgång till billigare varor och tjänster samt företag som kan erbjuda bättre betalda jobb.
Kanske är det återigen dags att ställa Margaret Thatchers tillspetsade fråga till vänstersidan i svensk politik: Vill ni att vi ska bli fattigare, så länge de rika blir lite mindre rika?