Samhälle Krönika
Nej Dadgostar, det är ingen ”konspiratorisk soppa”
SVT:s utfrågare hade med fördel kunnat hänvisa till vittnesmålen från före detta vänsterpartister, än att låta Nooshi Dadgostar komma undan med att avfärda kritiken som konspiratorisk soppa. Det skriver Sakine Madon.
I torsdagskvällens Utfrågningen i SVT, med Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar, refererade programledarduon Anders Holmberg och Camilla Kvartoft till min ledare I V:s värld kan ”förtryckta” inte göra fel. Som jag nyligen skrev i en annan text borde inte SVT på det här sättet referera till åsiktstexter: ”Det är inte en opartisk public service-uppgift att hänvisa till vare sig mina eller andras ledartexter”, skrev jag. Torsdagens utfrågning av Dadgostar gör mig inte mindre skeptisk.
V-ledaren kommenterar min ledare med kritik mot Vänsterpartiet med orden ”det var en väldigt konspiratorisk soppa, ärligt talat”. Och påståendet förblir okommenterat av Holmberg och Kvartoft.
Dadgostars påstående förblir okommenterat av Holmberg och Kvartoft.
Vad är det då för konspirationer jag skulle ha framfört?
Först en liten bakgrund: Tack vare duktiga skribenter och journalister på Expressen och Kvartal har det avslöjats att riksdagsledamöter i Vänsterpartiet skickat uppmuntrande brev till dömda palestinska våldsverkare och mördare. Det visade sig också att 25 V-kandidater på olika vallistor för partiet bland annat hade ifrågasatt Förintelsen, uttryckt stöd för terrorism och firat 7 oktober-attacken.
Dadgostar kommenterade dessa avslöjanden med att partiet bara hade brustit i kontrollen, som om det var ren otur och slump att islamister hade lockats till partiet. Mot det invände jag i den ledare SVT refererade till:
I själva verket har Vänsterpartiets återkommande svårigheter att hantera islamism en ideologisk grund: en identitetspolitik som utgår från en strikt uppdelning i ”förtryckta” och ”förtryckare”.
Därför, fortsatte jag, blir det svårt eller omöjligt för märkbart många vänsterpartister att se problem ”när det inom en påstått förtryckt grupp begås hemskheter som terrordåd”.
I dessa frågor hade V konflikt med tidigare riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.
Samma mönster har jag länge följt, i ett kvartssekel för att vara precis, i debatten om hedersförtryck. Dadgostar och Vänsterpartiet har ställt sig i vägen, svingat hårt mot dem som lyft problemen och i riksdagen stuckit ut i att motverka ny lagstiftning på området. Det var just i dessa frågor partiet hade en konflikt med sin tidigare riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som blev politisk vilde under den förra mandatperioden. I somras skrev hon i Expressen i ett läsvärt debattinlägg om Vänsterpartiets skandaler:
Under mina år som riksdagsledamot varnade jag partiledningen för islamistisk infiltration och påverkan. Jag uppmanade partistyrelsen att ta fram ett policydokument för hur partiet skulle kunna hålla avstånd till odemokratiska och islamistiska rörelser. Då kallades jag islamofob.
Kakabaveh hävdade dessutom att självaste Nooshi Dadgostar ”var drivande i denna mobbning” mot henne. ”I partiet har en stark identitetspolitisk strömning betonat att organisationen skulle ge plats åt representanter från olika utomparlamentariska rörelser”, konstaterade hon vidare.
Den röda tråden här är knappast ”bristande kontroller” i ett otursdrabbat parti, utan den ideologiska dikeskörning som partiet har valt. Nooshi Dadgostar och den övriga partiledningen vill inte se hedersförtryckare och islamister eftersom dessa, enligt en förvriden identitetspolitisk mall, kategoriseras som ”förtryckta”. Partiet polerar ytan, rensar vallistor, endast för att slippa dålig press.
SVT:s Utfrågningen hade med fördel kunnat hänvisa till vittnesmålen från före detta vänsterpartister, det finns fler än Kakabavehs, än att låta Dadgostar komma undan med att avfärda kritiken som konspiratorisk soppa.