Ekonomi Essä
S kan ge Sverige världens värsta bakfylla
Samtidigt som Socialdemokraterna försöker tona ner sina vänsterförslag, hämtar den bredare rörelsen inspiration från nya radikala teoribildningar. Smedjans Henrik Dalgard går till botten med socialdemokratins idéutveckling i den ekonomiska politiken.
Den kanske roligaste satiren över ekonomisk politik går att finna i rap battlen ”Keynes vs Hayek”. I dess musikvideo ska nationalekonomerna John Maynard Keynes – 1900-talets stora förespråkare för en aktiv finanspolitik – och Friedrich von Hayek – liberal husgud och motståndare till statligt ingripande i ekonomin – på fest. Keynes är snygg och populär, den som alla känner till och vill hänga med. Hayek å andra sidan är grå, tråkig och framför allt snål. När de ska iväg till den första baren vill Hayek ta kollektivtrafik. Vilken tönt, tänker Keynes och sliter fram sitt kreditkort för att betala för en limousin.
Väl ute på stan sitter Hayek i ett hörn av ett bås och smuttar försiktigt på en manhattan. Keynes å andra sidan beställer, omgiven av vackra kvinnor, in martinis, shots och whiskey – precis som statliga stimulanser kan få fart på ekonomin ska alkoholen få fart på kvällen.
Jag kom att tänka på musikvideon när jag i början av sommaren besökte den S-märkta tankesmedjan Katalys stora arbetsmarknadspolitiska seminarium i Almedalen.
”Det här är bland det viktigaste som har skrivits i arbetarrörelsen de senaste decennierna” säger Tobias Gerdås, budgetansvarig hos Socialdemokraterna. Det han talar om är nationalekonomen Jakob Segerlinds nya bok Den onödiga arbetslösheten: Hur USA slutade oroa sig och började jobba (Verbal förlag). Bokens tes är lika radikal som enkel: i USA har nationalekonomer insett att arbetslöshet inte är en naturlag. Svenska ekonomer däremot, de är fast i gårdagens teoribildningar och ser en stor del av arbetslösheten som naturgiven. Att ha arbetslöshet är, utifrån Segerlinds teoretiska inspiration, ett val. Den kan utrotas på politisk väg. Men bara om man väljer att spendera, blåser på med en expansiv finans- och penningpolitik.
Vänstern vänder nu blicken mot USA för teoretisk inspiration
Det är ett sätt att betrakta arbetslöshet som underkänner ett begrepp som ofta cirkulerar i den politiska debatten: strukturell arbetslöshet. Det syftar på den grupp av människor som står utanför arbetsmarknaden för att de inte har tillräcklig kompetens, eller inte kan producera tillräckligt mycket i relation till de löner som erbjuds. Det är ofta den gruppen som står i centrum i integrationsdebatten, den stora skara människor som relativt nyligen anlänt till Sverige, och som inte har en tillräckligt god utbildningsnivå och språkkunskaper för att ta sig in på arbetsmarknaden.
Men för Segerlind är som sagt allt det där en efterbliven kvarleva från 1980- och 90-talens neoklassiska hegemoni. Den största delen av arbetslösheten är i stället sammanbunden med konjunkturen, något som politiken kan utradera så länge viljan att öppna plånböckerna finns.
Det finns något intressant i att den ekonomiska vänstern nu blickar mot USA för teoretisk inspiration, det land som brukar utgöra en av högerns stora målbilder i den ekonomiska politiken med låga skatter och låga trösklar in på arbetsmarknaden. Men det ekonomer som Segerlind inspireras av är såklart varken skatterna eller ingångslönerna, utan den amerikanska statens tendens att sätta sprätt på pengar.
Den onödiga arbetslösheten är också en del i tankesmedjan Katalys långsiktiga projekt, som nu börjar få allt större inflytande i Socialdemokratin via partiföreningen Reformisterna: att frångå det finanspolitiska ramverket. Att återigen börja spendera och på riktigt stimulera ekonomin, helt enkelt. Det skulle medföra en comeback för vad som länge var en av socialdemokratins hörnstenar i den ekonomiska politiken – den fulla sysselsättningen.
Om den socialdemokratiska ekonomiska politiken före 1990-talets omläggningar baserades på en klassisk keynesiansk grund, har man nu fått andra inspirationskällor. Kanske framför allt från den något svårgripbara MMT, Modern Monetary Theory. För Keynes var finans- och penningpolitiken ett sätt att parera konjunkturens svängningar. Spara och strama åt i högkonjunkturen, blås på och stimulera i lågkonjunkturen – ungefär så som Mikael Damberg eller Elisabeth Svantesson brukar låta. MMT kan liknas vid Keynes på syra, en syn på ekonomisk politik där festen alltid fortsätter, där man sällan behöver vara restriktiv.
För att få en bättre förståelse av de teorier som ligger bakom delar av den socialdemokratiska rörelsens politikutveckling tar jag efter Katalys seminarium en öl med tankesmedjans chefsekonom Max Jerneck.
När jag ber honom förklara sina teoretiska utgångspunkter kommer han snabbt in på själva kärnan i MMT, just det som gör teorin något svårbegriplig: att staten kan inte få slut på pengar.
– De pengar som staten lånar är egentligen pengar som staten först spenderar in i banksystemet, som hamnar på bankernas konton hos centralbanken. Sedan köper bankerna statsobligationer för att kunna få ränta på sina pengar. Då går pengarna tillbaka till staten, vilket gör att man i praktiken lånar sina egna pengar. Att, som det ofta görs i den ekonomisk-politiska debatten, tala om lån i privatekonomisk bemärkelse är därmed fel.
– Implikationen blir då att staten alltid kan betala sina lån. För att staten har en sedelpress och om den vill så kan den bara trycka nya pengar, fortsätter Jerneck.
En sådan syn får stora konsekvenser för den ekonomiska politiken. Då blir det inte intäkter och utgifter som står i centrum, prioriteringar mellan satsningar på sjukvården eller skolan förvandlas till något överflödigt. Utgångspunkten blir i stället var pengar gör mest nytta, vilka områden det är som politiken bör lyfta upp.
Som det gångna seminariet utgjorde ett exempel på är arbetsmarknaden ett självklart sådant för socialdemokratin. Genom en expansiv finanspolitik, och en aktiv arbetsmarknadspolitik med statliga jobbgarantier, ser man sig kunna driva ner arbetslösheten, återigen börja sträva efter full sysselsättning.
Problemanalysen av ekonomin blir därmed också ofta densamma – det finns för lite efterfrågan, för lite pengar i omlopp. Och pengar, det kan ju staten skapa och trycka iväg. Det enda som sätter gränsen, beskriver Jernek, är inflationen.
– Det är inflation som är begränsningen på att vara en stat med sin egen valuta och flytande växelkurs, som sätter gränsen på hur mycket man kan spendera. Det är inte så att långivarna kommer att komma och kräva tillbaka pengarna och kräva jättehög ränta som staten måste gå med på.
Men samtidigt menar Jernek att inflationen också är något staten kan kontrollera genom en aktiv politik. Höga progressiva skatter kan ”döda” pengar, specifika branschinriktade regleringar kan trycka ner efterfrågan i särskilda sektorer, och statligt garanterade jobb kan hindra lönerna från att skena på den privata marknaden.
***
Under vårt samtal blir det tydligt att MMT är tydligt sammankopplat med en enorm tro på politikens förmåga. Och det är egentligen inte så konstigt. Om staten inte kan få slut på pengar är det bara fantasin, och inflationsdämpande åtgärder, som kan sätta stopp för de stora reformprojekten.
Det gör också perspektiven kommunikativt attraktiva. Precis som den som beställer shots och martinis på rad alltid kommer vara roligast på festen är det lätt att sälja in politiska förslag som målar upp stora visioner och projekt, framför allt i kontrast mot ekonomer och politiker som talar om vikten av stabila statsfinanser. De är ungefär lika tråkiga som killen som sitter i hörnet på hemmafesten med en alkoholfri öl.
Här finns även en tydlig ideologisk koppling till det socialdemokratiska projektet och dess historia. Det partiets husgudar som Nils Karleby och Ernst Wigforss anförde som moraliska argument bakom den expansiva finanspolitiken – att öka det demokratiska bestämmandet över ekonomin som motkraft mot det privata ägandet.
– Höjer man skattekvoten, bygger ut välfärdsstaten och den offentliga sektorn, och har statliga bolag som bygger bostäder för allmännyttiga skäl i stället för privata bolag – då utvidgar man den ekonomiska demokratin och området för politik att ha inflytande jämfört med privata egendomsägare, som Jernek uttrycker det.
Frågan är om vi har råd med det, om det samtidigt riskerar att ge oss decenniets värsta bakfylla.
”Keynes vs Hayek” slutar dock inte med att de båda ekonomerna springer runt mellan olika nattklubbar. Det kommer en morgon efter också. Keynes vaknar, extremt bakfull, och sträcker sig darrande efter en återställare, ytterligare stimulanser. Nu är det den gråa sparsamma Hayek som har övertygat, och manande tar han flaskan ur Keynes hand.
Det är en träffsäker bild över skepsisen mot en expansiv finans- och penningpolitik. Ekonomer likt Hayek påpekade att människor och företags beteenden visserligen kunde förändras av att sedelpressar spottar ur sig nya pengar eller att politiken subventionerar bensinpriser eller busskort. Men varken sedelpressar eller politiska subventioner kan trolla fram nya och bättre varor och tjänster – det som gör länder rikare på riktigt. Mer papper i omlopp målar bara för en stund upp en fiktion som är dömd att spricka. Och alla vet att den som tar en återställare dagen efter bara förlänger lidandet. Den som vill ha tillväxt måste först spara, det är det som lägger grunden för investeringar och innovation.
När ölen nästan är uppdrucken kommer jag och Max Jerneck in på den regeringsbildning som skulle ske om Tidö förlorar valet. Jag undrar vilken konstellation av partier som han tror kommer bedriva den bästa ekonomiska politiken, och förväntar mig att svaret från vänsterekonomen ska bli S, V och MP. Men Jernek ser även positivt på C. Varför? Mer utgiftsökningar, framför allt när Svantesson öppnat upp för att frångå det finanspolitiska ramverket.
– Då kan man verkligen få en keynesiansk cocktail. Jag tänker att det är ganska lätt att få folk att komma överens om man bestämmer att det finns mer pengar. Det är svårare att komma överens om reformutrymmet är litet. Men om man fortsätter i tangentens riktning, och C får sina skattesänkningar och V sina utgiftsökningar. Då blir alla nöjda. Då kan det bli fart på ekonomin.
– Då blir det ett naturligt experiment om arbetslösheten verkligen är strukturell. Inte förrän vi har testat att öka efterfrågan och stimulera ekonomin på riktigt kommer vi kunna se vad som verkligen är strukturellt och vad som inte är det.
Och ja, ett naturligt experiment skulle det bli. Frågan är om vi har råd med det, om det samtidigt riskerar att ge oss decenniets värsta bakfylla.