Moderater och socialdemokrater måste fortsätta bråka

Storkoalitioner mellan höger- och vänsterpartier har prövats runtom i Europa, framför allt i den tyskspråkiga världen. I Österrike har koalitionsregeringar med konservativa ÖVP och socialdemokratiska SPÖ styrt landet under merparten av efterkrigstiden för att hålla ytterkantspartier borta från makten. Sedan den senaste ÖVP-SPÖ-regeringen imploderade 2017, efter bara ett år vid makten, verkar den koalitionens tid dock vara förbi. Samma sak kan vara på väg att hända i Tyskland, där kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD gjort historiskt dåliga val i flera delstater. Medan de gamla bjässarna går kräftgång har högernationalistiska AfD mer än fördubblat sitt stöd i de senaste delstatsvalen. 

Trots erfarenheterna från Österrike och Tyskland dyker idén om att bilda en S-M-regering i Sverige upp med jämna mellanrum. Under förra valrörelsen opinionsbildade Expressens ledarsida flitigt för en sådan lösning. För bara några veckor sedan hävdade tidningens politiska redaktör Anna Dahlberg att en sådan regering ”i alla fall varit ett ambitiöst försök att återuppbygga förtroendet för politiken”. I en intervju med Dagens Industris helgbilaga menade även den före detta finansministern Anders Borg att Moderaterna borde göra ett ”allvarligt försök att samarbeta med Socialdemokraterna, som i sina bästa stunder är ett parti som tar långsiktigt ansvar”. 

Det må finnas en ömsesidig respekt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som grundar sig i att de utgör de två statsbärande partierna, men ungefär där slutar likheterna. Moderaterna är och har länge varit den främsta garanten mot socialdemokratisk hegemoni. När Moderaterna genom Decemberöverenskommelsen lämnade walk over till de rödgröna blev konsekvenserna katastrofala för partiet. Efter uppgörelsen blödde Moderaterna väljare till Sverigedemokraterna, och nästan var tionde medlem lämnade partiet 2015. Att sitta i regering med Socialdemokraterna skulle antagligen få en liknande effekt. 

Den politiska debattens fokus ligger inte på ekonomiska frågor, vilket gör det lätt att glömma att skillnaderna mellan M och S är avgrundsdjupa. Moderaterna utgår från att intjänade pengar i första hand tillhör individen själv och att sänkt skattetryck kan få fler att arbeta mer, medan Socialdemokraterna – ibland i strid med sitt eget finansdepartement – tycks se skattesänkningar som en ensidig förlustaffär för staten. Moderaterna vill också strama åt exempelvis försörjningsstöd och sjukpenning långt mer än vad Socialdemokraterna gör. 

När Moderaterna genom Decemberöverenskommelsen lämnade walk over till de rödgröna blev konsekvenserna katastrofala för partiet.

Att Socialdemokraterna närmat sig Moderaterna i exempelvis försvarsfrågan har skett med kniven mot strupen. När de forna allianspartierna i våras hoppade av Försvarsberedningen på grund av oenigheter om finansieringen tvingades S till en uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna för att undvika en regeringskris. 

Sådana skillnader spelar mindre roll på kommunnivå, där man behandlar tillväxtfrågor snarare än fördelningsfrågor, men de är ofrånkomliga på riksplanet. Ändå straffas blocköverskridande styren också på kommunnivå; 94 av 102 blocköverskridande styren tappade stöd mellan valen 2014 och 2018. 

Vän av ordning skulle kunna invända att Januariöverenskommelsen är en lika ideologiskt inkonsekvent konstellation som en S-M-regering skulle vara. Det är just det som är poängen. Om JÖK:en mot alla odds skulle följas av en S-M-regering skulle det innebära ett strypgrepp kring den grundläggande höger/vänster-konflikten. Trots att det talas mycket om alternativa politiska skalor som GAL/TAN brukar väljare över tid anpassa sina preferenser enligt höger/vänster-skalan. I dag ser sig till exempel Sverigedemokraternas väljare i hög grad som höger, trots att partiets ekonomiska politik inte alltid har varit det. 

Eftersom nya konfliktlinjer absorberas av höger/vänster-skalan borde Moderaterna och Socialdemokraterna bejaka sina positioner till höger och vänster om mitten, inte sudda ut dem genom breda överenskommelser. Aktuella frågor som integration är också ytterst fördelningspolitiska; fråga bara kommuner som Filipstad. Att kortsluta höger/vänster-konflikten skulle göra kulturkriget till svensk politiks konfliktyta och Sverigedemokraterna till den självklara oppositionen. Det är dessutom tveksamt om en S-M-regering skulle komma överens om särskilt mycket i budgetförhandlingar. 

Av samma anledning som borgerliga debattörer har kritiserat December- och Januariöverenskommelserna bör man förhålla sig skeptisk till tanken på en S-M-regering. Sverige behöver ett riktigt högeralternativ till S, inte en ideologiskt avtrubbad mittengröt.