Det republikanska kulturkriget

Lyndon Baines Johnson var förvånad. Efter en jordskredsseger i presidentvalet 1964 hade han förväntat sig mer. Hans utmanare – Barry Goldwater – hade intagit varje impopulär ståndpunkt som fanns. Hårdför utrikespolitik mot Sovjetunionen, motstånd mot välfärdsprogram och möjlighet för delstater i södern att fortsätta diskriminera afroamerikaner. Johnsons kampanj hade enkelt utmålat Goldwater som en extremist, som både var rasistisk och som hotade utlösa ett kärnvapenkrig. En politiskt sett dålig kombination.

Den tidigare vicepresidenten Johnson red dessutom på en våg av sympati efter att ha fått träda in som president efter mordet på John F. Kennedy knappt ett år före valet. Allting var riggat för en storseger. I valet fick Johnson över 60 procent av rösterna, vann 486 elektorröster och vann i 44 av 50 delstater. Ändå var det något som skavde.

När Johnson ringde upp den demokratiske guvernören i Kalifornien morgonen efter valet fick han veta att han vunnit i 55 av Kaliforniens 58 distrikt. Ett av de tre distrikten han förlorat i var hopplöst konservativt, ett annat ett litet landsbygdssamhälle med få invånare. Men det tredje av dem var det Orange County, en idyllisk medelklassförort till Los Angeles med småhus och villor. Ett typexempel på ens sådan medelklassförort som röstade demokratiskt i resten av landet. Hur kunde han ha förlorat där?

I boken Landslide av Jonathan Darman beskrivs detta som upptakten till det som kom att revolutionera amerikansk politik. Det är berättelsen om hur en marginaliserad konservativ rörelse fick verklig politisk makt, hur Högsta Domstolen fylldes med samma personer som tidigare avfärdats som reaktionära, och hur en filmstjärna blev världens mäktigaste man.

Den amerikanska konservatismen

USA är ett speciellt land för att den amerikanska konservatismen från början är liberalt influerad. När Alexis de Tocqueville beskrev den amerikanska demokratin menade han att USA grundlades i de små, lokala samhällena. Delstaterna och den federala statsmakten hade kommit därefter. Grunden för statsskicket fanns i lokala sammanslutningar. Det var de små gemenskaperna som tillsammans bildade de stora.

Konservatismens förgrundsfigur, Edmund Burke, försvarade den amerikanska revolutionen eftersom den uppstod som ett försvar av den befintliga ordningen. De amerikanska kolonierna hade redan haft självstyre i över ett sekel. Revolutionen var en reaktion mot den brittiska kronans försök att tvinga kolonierna att underkasta sig England. När den amerikanska konstitutionen skrevs såg dess författare det som ett sätt att kodifiera en redan etablerad ordning. Att stadfästa de traditioner, de rättigheter och det styrelseskick som redan var etablerade.

Demokraterna och republikanerna etablerades båda under 1800-talet, och som en följd av valsystemet blev de två partierna dominerande. Länge var republikanerna partiet för USA:s industriella norra delar och stora affärsintressen, medan demokraterna var den rurala, konservativa söderns parti. Under 1900-talet skedde dock två markanta skiften. Demokraterna orienterade sig mer vänsterut i ekonomiska frågor, och förespråkade en välfärdsstat i spåren av depressionen. Det andra skiftet kom med Goldwater.

Goldwater var aldrig rasist, men han var försvarare av en traditionalistisk tolkning av konstitutionen. I skriften Consciense of a Conservative argumenterade han för en begränsad federal statsmakt, och hög grad av självstyre för delstaterna. Då kunde inte den federala regeringen begränsa det genom Civil Rights Act, som förbjöd diskriminering mot afroamerikaner. Goldwater själv lär ha svajat i frågan. Han hade lite till övers för rasistiska demokrater i den gamla södern, men efter inrådan från hans rådgivare William Rehnquist gav han med sig. Det om något sänkte hans kampanj.

Därigenom skedde ett skifte i väljarbasen. Delstater i södern, som Alabama, röstade republikanskt för första gången sedan inbördeskriget. Demokraten Franklin Delano Roosevelt hade fått 80–90 procent i sydstaterna i valet 1944. Nu vann Goldwater i södern. Det hjälpte honom föga. Resten av USA, med undantag för Goldwaters hemstat Arizona, röstade på Lyndon B Johnson.

När Richard Nixon tillträdde som president år 1969, var den enskilt största frågan Vietnamkriget. Antikrigsdemonstrationer delade landet, med otaliga kravaller i större städer. Nixons kärva budskap om att återupprätta lag och ordning var ett tecken i tiden. För att bli omvald utvecklades den så kallade Söder-strategin (The Southern Strategy). Eftersom republikanerna hade tappat i förtroende hos minoriteter skulle partiet ha ett starkare fokus på vita väljare i södern. Om republikanerna kunde hålla södern skulle de inte ha några problem med att bli omvalda. Det innebar att Nixon i retoriken tonade ner allt som kunde uppfattas som stöd för minoriteter. I varje given symbolfråga, ställde sig Nixon på den kulturkonservativa sidan där han kunde försvara söderns traditioner och delstaternas rätt till självstyre.

För Nixon handlade det inte om ideologisk övertygelse. Han drev på för avsegregering av skolorna i södern samtidigt som han appellerade till södern i symbolfrågor. Men han krattade manegen för framtida valframgångar. Kampanjandet för en hedersam fred i Vietnam var ett sätt att återupprätta den amerikanska självbilden. Kraven på lag och ordning ett underkännande av missnöjet med Vietnamkriget och sociala skillnader. Nixons tysta majoritet förde honom till presidentposten, men efter åratal av fifflande tvingades han bort. Den konservativa renässansen fick verkligt genomslag därefter.

Konservativ renässans

Goldwater var frontfiguren i en konservativ rörelse. Två andra personer spelade särskilt stora roller i bakgrunden. Den ene var Russell Kirk, filosofi och historiker. Genom sitt översiktsverk The Conservative Mind försökte han förklara konservatismen som idétradition, med en stark betoning på anglosaxisk konservatism. Parallellt med att Kirk gav den amerikanska konservatismen en idéhistoria, fick den ett språkrör i William F Buckley. Buckley var författare och grundare av tidskriften National Review. Genom sina krönikor som publicerades i hundratals tidningar blev han en ständigt aktuell politisk kommentator. Som värd för ett eget TV-program i amerikanska public service intervjuade han alla av intresse, från Margaret Thatcher till Muhammed Ali.

Den som lyckades där Goldwater misslyckats var en Hollywood-stjärna från Illinois. Ronald Wilson Reagan hade inlett sin karriär som sportkommentator. Därefter hade han tagit sig till Hollywood och gått från mindre biroller till att vara given huvudroll i film efter film. Han vann aldrig någon Oscar, men var återkommande på vita duken under 1940-talet och 1950-talet. Som ordförande för det inflytelserika fackförbundet Screen Actors Guild var han en engagerad antikommunist. Från att ha varit demokrat drevs han av sin antikommunism in i det republikanska partiet.

Den som vill förstå republikanernas ideologi från 1960-talet och framåt behöver inte läsa tonvis med böcker. Det räcker egentligen med att lyssna på Reagans tal på republikanernas partikonvention 1964. Inför publiken och tv-kamerorna levererade han talet A time for choosing. Talet är en plädering för en begränsad stat. En plädering för ansvar framför statliga välfärdsprogram. En kritik mot vänsterorienteringen och flatheten mot kommunismen hos demokraterna. Varningar om totalitära tendenser i välfärdsstatsprojekt, i linje med Friedrich Hayeks Vägen till träldom. Det var kulturkrig i en ny tappning. USA var under angrepp från vänster och från Sovjet. Reagan hade svaren i form av en begränsad stat och starkare militär.

Goldwaters valkampanj misslyckades, men den gjorde Reagan till den amerikanska konservatismens rockstjärna. Två år efter att Reagan hade hållit talet blev han guvernör i Kalifornien. Medelklassväljarna i förorter som Orange County gick en masse till valurnorna för att rösta republikanskt. I ett mer urbant USA blev villaförorterna konservativa fästen. Efter två försök att vinna Republikanernas nominering till president, 1968 och 1976, blev Reagan USA:s 40:e president efter en storseger mot sittande presidenten Jimmy Carter i valet 1980.

Reagans åttaåriga administration stod för en aggressiv utrikespolitik mot Sovjetunionen, militär upprustning, effektiviseringar av den federala staten och rejäla skattesänkningar. Genom ekonomen Arthur Laffers modeller argumenterade Reagans republikaner för att lägre skatter skulle kick-starta ekonomin och öka skatteintäkterna. Konservativa domare som gjorde traditionalistiska tolkningar fyllde domstolarna, även den Högsta domstolen. Den amerikanska ekonomin gick från kräftgång till uppgång. Den hårda linjen mot Sovjetunionen lyckades. Sovjetunionen hängde aldrig med i kapprustningen och efter försök att reformeras, föll den slutligen år 1991.

Populism: Från Palin till Trump

Sarah Palin kom från ingenstans, närmare bestämt från Alaska. Hon hade börjat engagera sig i republikanerna i unga år. Hon hade gått från kommunfullmäktig, till borgmästare för att år 2007 bli guvernör för den till ytan största delstaten i USA. När republikanerna såg ut att krascha i presidentvalet 2008 behövde något drastiskt hända. Republikanernas presidentkandidat, John McCain, hade profilerat sig som principfast pragmatiker. De mest konservativa republikanerna hade länge misstrott honom för hans svajande i olika värdefrågor. Med en karismatisk motståndare som Barack Obama behövde han en vicepresidentkandidat som kunde få de konservativa väljarna att orka gå till valurnorna. McCains pragmatism väckte inget engagemang hos kärnväljarna. Valet föll då på den oerfarne outsidern Sarah Palin.

Mycket har skrivits om Palin. Hon var ett rött skynke för den amerikanska vänstern. Hennes uppenbara okunnighet i många sakfrågor gav henne berättigad kritik, som hon avfärdade med att skylla på ”liberala media”. Men hon hjälpte McCain mer än hon stjälpte. Hennes bergfasta abortmotstånd och försvar av rätten att äga vapen tillfredsställde de mest konservativa väljarna. Till råga på det förkroppsligade hon idealet som tidigare hemmafru med starkt lokalt engagemang och som öppet religiös. Samtidigt som hon ökade stödet för McCain bland de mest konservativa väljarna, blev hennes uppenbara kunskapsluckor ett sänke.

Entusiasmen för värdefrågor och rätten att bära vapen kan tyckas märklig ur ett svenskt perspektiv. I USA är det dock de små, lokala civilsamhällen som bär upp landet. I många av dem är sådana frågor centrala kulturella inslag. Värdefrågor och vapenfrågor blir kulturella ödesfrågor. Republikanerna under Nixon och Reagan hade kunnat samlas kring antikommunism och antisocialism. Efter Sovjetunionens fall blev värdefrågor och kriget mot terrorismen de främsta politiska projekten.

I republikanernas primärval år 2012 kom missnöjet återigen upp till ytan. Den självklare kandidaten Mitt Romney hade inte fått några seriösa utmanare i primärvalen, utan främst avdankade föredettingar och mediapersonligheter. Trots det blev det ett tajt race under hela våren mellan Romney och den färglöse, extremt värdekonservative Rick Santorum. Väljarna misstrodde Romney, den rike affärsmannen från nordöstra USA, som tidigare profilerat sig som mittenorienterad pragmatiker. Han sågs som en opålitlig del av etablissemanget. Obama besegrade därefter Romney i valet, till stor del med hjälp av populistiska budskap om att den välbeställde Romney inte brydde sig om arbetarklassen och att han ville skicka amerikanska jobb utomlands.

När Donald J Trump lanserade sin kandidatur var det med klassiska populistiska budskap. Politikerna hade svikit folket. Invandringen skenade. Amerikanska arbetare förlorade på grund av frihandel och kapitalism. USA behövde komma i första hand.

Trump kombinerade sitt förtroende som framgångsrik entreprenör odlat över decennier genom TV och böcker, med en etablissemangskritik liknande den som Palin haft. Åratal av accelererande invandring från Centralamerika hade dessutom gjort migration till en större fråga än de flesta politiker just då hade insett. En populist som ifrågasatte etablissemanget och försvarade de traditionella värdefrågorna blandat med kritik mot invandring och ekonomisk protektionism gick hem hos väljarna. Den ekonomiska populismen gjorde honom immun mot kritiken som sänkt Romney. Om Trump verkligen trodde att han skulle vinna, eller om han hoppades på att utveckla sitt kändisskap genom kampanjen är oklart. Han vann i alla fall. Sarah Palin hade varit för tidigt ute.

Populismen var dock inte något som lanserades av Trump eller Palin. Redan på 1820-talet red Andrew Jackson på en våg av missnöje in i Vita huset. Jackson var krigshjälte från kriget mot England 1812. Hans begränsade politiska erfarenhet gjorde honom till en outsider som skulle kunna rensa ut korruptionen i Washington, en man av folket enligt hans valaffischer. Han kritiserade rika särintressen som korrumperande och förde en protektionistisk politik.

Sedan dess har USA hyst många populistiska rörelser. Ofta har dessa haft egna partier. I slutet av 1800-talet bildades Folkpartiet (People’s Party), som agerade som ett tredje alternativ till de etablerade partierna. Folkpartiet hade obetydliga framgångar, men vann ett brett stöd. George Wallace vann flera delstater på kritik mot medborgerliga rättigheter för afroamerikaner år 1968. Ross Perot som kandiderade för Reformpartiet vann 19 procent av rösterna i valet 1992, och var sannolikt avgörande för Clintons valseger. Pat Buchanan kom tvåa bakom George H W Bush i primärvalen år 1992 och tvåa bakom Bob Dole i primärvalen 1996, med fokus på ekonomisk protektionism och begränsad invandring.

Utmärkande för populismen är misstron mot det politiska etablissemanget – partierna eller systemet – och löften om att företräda intressen hos en skarp definierad del av befolkningen. Oftast görs det med budskap att föra makten tillbaka till folket. För Jackson och Folkpartiet var det jordbrukarna i södern man slogs för, för 1900-talets populister var populismen ofta byggd på ett missnöje med partietablissemangen eller med medborgarrättsreformer. De senaste decennierna har det utvecklats till en kombination av ekonomisk protektionism och invandringskritik. Den populism som har funnits på marginalen inom partierna, eller helt utanför dem, har nu burit fram Trump till presidentposten.

Kulturkriget fortsätter

Historien upprepar sig inte, men den rimmar, som Mark Twain lär ha sagt. Palin visade att det fanns en gedigen efterfrågan på en politiker som stod upp för amerikansk exceptionalism. Den ständigt gråe och tråkige Santorum visade att misstroendet mot det republikanska etablissemanget gav röster. Men Trump var den första att dra verklig nytta av det misstroendet.

En förklaring till populismens effektivitet är att valet av Barack Obama och signalerna om ett nytt USA som fick konservativa att se rött. Kort efter valet 2008 bildades Tea Party-rörelsen, som mobiliserade republikanska väljare kring missnöjet med den ekonomiska politiken och den ökande statsskulden. I efterhand verkar det som att republikanska väljare egentligen inte drevs av en djupare övertygelse av marknadsliberalismens förtjänster. Motståndet mot den federala expansionen genom Obamas sjukvårdsreform och den ökande statsskulden var mer ett motstånd mot Obama, än mot de konkreta förslagen. USA har fortfarande rejäla underskott, och statsskulden fortsätter öka. Men oron hos republikanska väljare över den fortfarande skenande statsskulden är obefintlig när Trump är president. Det är de underliggande kulturfrågorna som oroar. Statsskulden var bara en symbolfråga, liksom Vietnam-kriget en gång blev en symbol för något större.

Även Reagans republikaner valde trots allt sida i ett kulturkrig. Skulle USA bli ett land som andra, eller skulle USA förbli exceptionellt? Skulle de kristna traditioner som grundlagsfäderna hade i åtanke dominera, eller skulle USA sekulariseras? Skulle USA vika sig för kommunismen, eller skulle man stå fast vid de traditionella amerikanska frihetsidealen? Reagans marknadsliberalism var ett konservativt projekt. Det var en kritik mot den välfärdsstat som hade börjat växa fram efter andra världskriget. Men det kulturkriget tog också slut. Nu har ett nytt inletts.

USA har förändrats mycket sedan Reagans dagar. När Reagan valdes till president var över 90 procent av väljarna vita. När Trump tillträdde var andelen mindre än 75 procent. Republikanerna har behållit sitt väljarstöd hos vita väljargrupper. Om andelen vita hade varit lika hög år 2012 som den var 1980, skulle Obama inte ha blivit omvald. Romneys stöd bland vita väljare var nästan lika stort som Reagans, men de väljarna var färre. Trump lyckades vinna år 2016 genom att vinna ännu större andelar av de vita väljarna. Det tyder på att i ett mer pluralistiskt USA blir identitetsfrågor viktigare.

De republikanska politikerna var länge låsta vid krav på ekonomiska liberaliseringar, även när det inte fanns någon klar idé med liberaliseringarna. I boken American Carnage: On the front lines of the Republican Civil War pekar Tim Alberta på att även Trump-skeptiker som Paul Ryan, Romneys vicepresidentkandidat, har omvärderat sin politiska filosofi. I tysthet ägnade han slutet av sin period som talman i representanthuset med att omvärdera större delen av republikanernas ekonomiska politik. Han blev alltmer skeptisk till skattesänkningar och nedskärningar som universallösning.

Även Buckleys gamla flaggskepp, National Review, har bytt inriktning. Från att ha gått till frontalangrepp mot Trump våren 2016, publicerar den nu artiklar där de frågar sig vad invandring betyder för amerikansk identitet, och ifrågasätter Reagans tal från 1964. Konservativa tittar ut på det politiska landskapet och på effekterna av marknadsliberalismen, och i hög grad gillar de inte vad de ser. När den amerikanska ekonomin har vuxit, har reallönerna ändå minskat. Missnöjet det har skapat har lagt grunden för en misstro mot det politiska etablissemanget. Kombinationen av missnöje och kulturkrig gör populistiska budskap populära.

Det är lätt att stirra sig blind på Trumps twittrande och udda personligheter i hans omgivning. Trumps flagranta inkompetens och avsaknad av strategi har i princip lamslagit den amerikanska administrationen. Trots majoriteter i representanthuset och senaten mäktade inte republikanerna med mer än en skattereform som de fick pressa igenom med knapp marginal, innan demokraterna återtog kontrollen. Men rörelsen som ledde Trump till makten har djupa historiska rötter och är större än Trump.

Populismen bortom Trump

Trump har mött mycket motstånd sedan han gav sig in i primärvalet. Flera republikaner bojkottade konventionen medan andra, såsom Ted Cruz som kommit tvåa bakom Trump i primärvalen, vägrade initialt att uttala sitt stöd för honom. Men det finns dem som omfamnat honom sedan länge. På nättidningen Breitbart var Trump-stödet stort från början. TV-personligheter som Tucker Carlsson och Sean Hannity på Fox News pumpar ut Trump-budskap varje vecka. Det återstår att se om det kommer att utvecklas till en rörelse, eller om det blir en historisk parantes.

När Goldwater nominerades år 1964 var motståndet också kompakt till en början. Hans motståndare från primärvalen, som George Romney (pappa till Mitt) och William Rockefeller, tog avstånd från honom. I pressen utmålades han som en extremist.

Goldwaters förlust var dock ett förebådande om ett större skifte. Hans verkliga eftermäle finns inte i hans politiska gärning, utan hos dem som drev kampen vidare. Hos rörelsen som byggdes runtomkring honom. Goldwater var en isbrytare för en ny era i amerikansk politik. Två decennier efter Goldwaters kandidatur blev Reagan omvald som president med närapå 60 procent av rösterna. Året därpå utsåg han Goldwaters tidigare rådgivare, William Rehnquist, till ordförande för Högsta Domstolen.

Som redan påpekats: historien upprepar sig inte, men den rimmar. Vad som rimmar på Trump återstår att se.