Barnets rätt måste gå före föräldrarnas

Januari 2020. En knappt 4-årig flicka hittas död i sina föräldrars lägenhet i Norrköping. Flickan hade inte bott hos föräldrarna på heltid längre än ett halvår och under den korta tiden kom det in flera orosanmälningar.

Flickan föddes våren 2016 med allvarliga abstinenssymptom. Föräldrarna har en lång historia av missbruk och psykisk ohälsa. Pappan bedömdes vara aggressiv och var även dömd för flera brott. Mamman i sin tur hade sedan tidigare ett barn som omhändertagits av socialtjänsten.

Enligt myndigheterna var det ”mycket turbulent runt föräldrarna” och därför omhändertogs spädbarnet redan på BB enligt LVU, lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga, och placerades i ett familjehem. Där levde hon sedan i två år. Trygg och älskad.

2018 begärde föräldrarna hem barnet men socialnämnden i Norrköping avslog. Nämnden ansåg att det inte fanns något som tydde på att föräldrarnas omsorgsförmåga förbättras så mycket att de skulle klara av att ha barnet boende hos sig. Samma bedömning gjorde förvaltningsrätten när ärendet överklagades dit. När ärendet hösten 2018 hamnade i kammarrätten i Jönköping, gjordes dock en annan bedömning. Trots att föräldrarna fortfarande led av psykisk ohälsa och under lång tid konsekvent vägrat att göra drogtester, menade rättens ledamöter att:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården. Det har inte heller framkommit att barnet skulle ha några särskilda behov som inte kan tillgodoses av föräldrarna.”

Socialtjänstlagens skrivningar om att barn till varje pris skall ”hem” frontalkrockar med barnets behov av och rätt till trygghet

Förmodligen påverkade det att barnets ombud ställde sig på föräldrarnas sida. Men man kan alltså i dag i domstol göra bedömningen att ett barn som omhändertagits på grund av föräldrarnas allvarliga missbruk inte utsätts för risker om det återbördas till personer som man vet har haft drogproblem och som vägrar låta sig testas och därtill inte vill samarbeta med socialtjänsten.

I domslutet går också att se hur Socialtjänstlagens skrivningar (vilka utgör grunden för rättens bedömning) om att målet alltid är att barn till varje pris skall ”hem” och att familjehemsplacering enligt regelverket alltid skall ses som tillfällig och omprövas med jämna mellanrum frontalkrockar med barnets behov av och rätt till trygghet. Rättens ledamöter skriver att ”uppbrottet från familjehemmet innebär en stor påfrestning för flickan men det ska i sig inte vägas in i bedömningen om vårdens upphörande”.

I Norrköpingsfallet försökte kommunen överklaga ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen och hänvisade till synnerliga skäl för att få högsta instans att pröva fallet och få till en praxis rörande när föräldrar till omhändertagna barn vägrar låta sig drogtestas, men Högsta förvaltningsrätten nekade prövning.

Nu är flickan död. För henne är det försent. Socialkontorets hantering av ärendet utreds enligt lex Sarah och Yvonne Thilander, socialdirektör i Norrköping, säger till SVT (21/2) att ”en konsekvens kan bli att vi måste tydliggöra rutiner, eller att vi måste anmäla oss själva och be IVO (Inspektionen för vård och omsorg) komma in och fortsätta granska”.

Problemet är dock att flickan i Norrköping är långt ifrån ensam. Det här handlar inte om att en viss förvaltning i en enskild kommun brustit i hanteringen eller att en särskild kammarrätt misslyckats med att döma på ett sätt som skyddar barns rättigheter. Vad det handlar om är ett systemfel med lång historik som sträcker sig från lagstiftning till socialtjänstens handläggning och rättsinstanser.

Pendeln har svängt

Under åren har fall efter fall rullats upp. Inte alltid har det gått så långt att barnet avlidit, men alltid har det handlat om små människor som fallit offer för vuxenvärldens okunskap och gjorts rättslösa. Det är snarare en regel än ett undantag att barn som omhändertagits enligt LVU omplaceras flera gånger under uppväxten. De bollas fram och tillbaka mellan bioföräldrar, jourhem och familjehem och i de fall där barn omhändertagits under de första levnadsåren är det undantagslöst de vuxnas samarbetsproblem och vilja och behov som tillåts styra.

En önskan att komma bort från den typen av övergrepp har skapat en situation där lagen ger föräldrar alla rättigheter och barn inga

Att omhänderta barn är ett allvarligt ingrepp i människors liv. Få föräldrar kan tänka sig något hemskare än att staten klampar in i ens hem och lägger beslag på de barn man satt till världen. Sverige har också ett mörkt förflutet där man under stora delar av 1900-talet tvångsomhändertog barn av de mest orimliga skäl som fattigdom, ensamstående förälder eller av andra orsaker som bottnade i samhällets fördomsfulla syn på vissa människor, snarare än att barnen faktiskt for illa. Av de barn som omhändertogs då hamnade många dessutom på institutioner där de fick det betydligt sämre än innan. Vi har också under lång tid haft en debatt i samhället om de oacceptabla tvångssteriliseringar som pågick under förra seklet.

En stark önskan att komma bort från den typen av övergrepp och göra om och rätt har dock försatt oss i en situation där lagen i princip ger föräldrar alla rättigheter och barn inga. Där rätten till föräldraskap är i det närmaste absolut även då man saknar förmåga att ta hand om ett barn. En mamma eller pappa kan begå nästan vilka illgärningar som helst och ändå behålla makten och ses som en tillgång i barns liv. I de fall där samhället agerar för att skydda barnet kan konflikten om var det hör hemma pågå år ut och år in utan slut. Var sjätte månad skall LVU-vården enligt lag omprövas och dessutom finns det i dag ingen gräns för hur många gånger en bioförälder kan starta upp en rättsprocess för att få hem barnet.

Svår situation för familjehemsföräldrarna

Maria Lidsten arbetar som advokat i Göteborg och har lång erfarenhet av att företräda barn i LVU-ärenden. Och det händer inte sällan att samma barn återkommer i ärenden.

– Föräldrarna gör upprepade hemtagningsbegäranden. Få barn hinner därför komma till ro och inte sällan stör den ständigt överhängande risken för uppbrott tillfriskningsprocessen och anknytningen. Vid varje tillfälle skall både socialtjänsten och jag prata med barnet för att få en bild av barnets situation, vilja och behov. Så måste det vara, annars är det inte rättssäkert. Barn har rätt att komma till tals. Men det är klart att det är en stor påfrestning. Särskilt som de biologiska föräldrarna också ställer frågor.

Maria Lidsten berättar om hur familjehemmen i vissa fall hamnar i en svår situation när de å ena sidan skall skydda barnet och å andra sidan inte får ha för stark ställning gentemot bioföräldrarna eftersom ett familjehem har i sin uppdragsbeskrivning att jobba för att barnet skall ha en nära relation med den biologiska föräldern. Hon anser också att det finns stora problem med att socialtjänsten saknar tydliga riktlinjer och att det därför blir så olika bedömningar i ärenden som på många sätt liknar varandra. Omständigheter som i en stadsdel leder till självklart omhändertagande kan i en annan stadsdel inte rendera några vidare åtgärder.

Allt för sällan görs också vårdnadsöverflyttningar när ett barn varit familjehemsplacerat under längre tid och det inte finns någon indikation på att bioföräldrarnas oförmåga att ta hand om sitt barn inte kommer att ändras. Detta trots att socialtjänsten enligt bestämmelserna i föräldrabalken efter tre år särskilt skall överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Om en vårdnadsöverflytt går igenom innebär det att familjehemsföräldrarna blir barnets förmyndare och juridiskt ansvariga på samma sätt som vilken förälder som helst (bortsett från arvsrätt). I och med en vårdnadsöverflytt upphör också LVU och det ansvar myndigheterna haft för barnet sedan omhändertagandet. Att flytta vårdnaden är dock känsligt och det har hänt att socialsekreterare som inlett sådana processer blivit hotade. Eftersom återföreningsfokuset är så starkt liksom rädslan att trigga igång en konflikt med de biologiska föräldrarna, avstår man oftast.

– Ibland målar socialtjänsten in sig i ett hörn och kan inte ta sig ut. De vill inte backa även om den väg man slagit in på inte fungerar. Det gäller både i ärenden där man kan ifrågasätta om omhändertagandet egentligen är nödvändigt för barnets bästa och i fall där vårdnadsöverflytt borde skett för längesedan, förklarar Maria Lidsten.

Hon adresserar också problem som finns inom det egna skrået.

– Jag skulle önska att det krävdes en särskild prövning för att få företräda barn i omhändertagandeärenden. För att visa att man förstår barnets behov och vikten av att barns röst är tydlig. Alla advokater gör inte ens hembesök. Sen är frågan om det inte bara borde vara jurister som dömer i barnärenden i förvaltnings- och kammarrätt. Det här är svåra ärenden, beviskraven är lägre än i brottmål. Jag skulle därför gärna se att man utredde om det vore lämpligare att ta bort nämndemännen från ärenden som rör utsatta barn.

Barnets behov i centrum

En som drabbats av den okunskap, brist på stringens och barnperspektiv som i dag präglar systemet är Eva Hallgren, mångårig familjehemsförälder och mamman i det så kallade Markfallet som rullades upp för tio år sedan. Även där handlade det om barn som illa åtgångna placerats som spädbarn och som till följd av biologiska föräldrars krav efter flera år rycktes upp med rötterna från dem som blivit deras psykologiska föräldrar. 2014, efter många turer, fälldes både tjänstemän och politiker som varit inblandade för tjänstefel. Men Evas barn fick inte komma hem och liknande ärenden har fortsatt att dyka upp i en jämn ström.

Som en konsekvens av det hon varit med om arbetar Eva Hallgren idag på olika sätt för att opinionsbilda och sprida kunskap till politiker, tjänstemän och allmänhet om den utsatthet familjehemsplacerade barn befinner sig i. Målet är att få till en förändring. Att ändra fokus från vuxna till barn, att rätt barn omhändertas och att de barn som hamnar i samhällets vård får en uppväxt i trygghet och utan ständiga uppbrott.

– Det största problemet är att barnutredningar i dag inte bygger på vetenskapliga metoder. Handläggare säger ofta att de går efter BBIC, Barnets behov i centrum, men det är ingen metod, det är bara en övergripande strategi. Vad som är barnets bästa kan det finnas många olika uppfattningar om och i värsta fall görs bedömningar utifrån den enskilda handläggarens privata upplevelser och åsikter. Jag är alltid orolig när det byts handläggare och en ny person som inte följt ärendet skall ta över. Det är också som att socialtjänsten många gånger helt missat all den forskning som finns runt anknytningsteori och att det faktiskt finns utvecklade och beprövade metoder för att bedöma risker och avgöra vad som är det bästa för ett barns utveckling, säger hon.

Eva Hallgren menar också att det sällan blir några konsekvenser för den tjänsteman som inte följer lagen eller fattar beslut som traumatiserar barn för resten av livet.

– IVO, inspektionen för vård och omsorg, kan kritisera en kommun gång på gång men samma handläggare tillåts ändå arbeta kvar. Till och med hantera samma ärenden där de tidigare varit inne och agerat på ett felaktigt sätt.

Kan ny utredning leda till förändring?

Det är inte bara bristen på tydlighet i lagen och avsaknad av konsekvenser som ställer till det. I dag är socialtjänstlagen skriven på ett sätt som främst utgår ifrån barn som omhändertas när de är äldre och redan har en etablerad relation med de biologiska föräldrarna. I de fallen kan det, om man utgår från relevant forskning, finnas goda skäl att hålla dörren öppen för en återförening med ursprungsfamiljen även efter en länge tid. Men när det kommer till de barn som placeras i familjehem under de första levnadsåren är situationen en annan. De barnen har inte sin primära anknytning till de föräldrar de delar DNA med. Men det tar lagen ingen hänsyn till. Dessa barn lever i limbo och kan när som helst slitas upp ur sin trygga tillvaro för att en biologisk förälder efter två, fem, eller tio år gör en hemtagningsbegäran och rätten ställer sig på dennes sida. Att lagen måste ändras för att skydda dessa samhällets mest utsatta borde vara uppenbart. Men frågan är känslig och samhällets kvarnar mal långsamt.

“Dagens situation är ett fullständigt haveri, jag skulle till och med kalla det kvalificerat barnplågeri”

För några år sedan var det dock nära att något hände. Den statliga utredning om LVU, ”Utredningen om tvångsvård av barn och unga”, som statsrådet Maria Larsson (KD) tillsatt 2012 fick – bland annat till följd av den diskussion som uppstod i samband med Markfallet – år 2014 tilläggsdirektiv att göra en särskild översyn av situationen och stärka rättigheterna för de barn som omhändertagits som små. Man ville också titta närmare på vad som kunde göras för att se till att familjehemmen blev mer delaktiga i processen. Utredningen var klar sommaren 2015 men sedan hände ingenting. 2017 tillsatte den nya rödgröna regeringen ytterligare en utredning, denna gång med ett bredare uppdrag att se över hela socialtjänstlagstiftningen. I direktiven finns uppdraget att återigen gå igenom det som den förra LVU-utredningen såg över. ”Framtidens socialtjänst” skall slutredovisas sommaren 2020. Men frågan är om det blir en lagändring. Och om lagen ändras, kommer det att räcka?

– Jag är väldigt skeptisk till att detta kommer att rättas till inom överskådlig tid, säger Jenny Sonesson, skribent och opinionsbildare med en bakgrund i Liberalerna som dessutom tidigare och arbetat som socialsekreterare med familjeärenden.

– Dagens situation är ett fullständigt haveri, jag skulle till och med kalla det kvalificerat barnplågeri, suckar hon. Biologiska föräldrars rättigheter trumfar gång på gång barns rätt till anknytning och trygghet. Det har varit så många hemska historier som kommit upp till ytan, ändå är det så få som vågar och vill lyfta de här frågorna. Från barnrättsorganisationernas håll är det mycket konferenser och fina ord men inget händer. I den offentliga debatten är det tyst bortsett från några få undantag.

Jenny Sonesson lyfter precis som Eva Hallgren bristen på vetenskap och evidens inom familjerätten och hänvisar bland annat till den brittiske psykiatern John Bowlby som fått stort genomslag med sin forskning om hur människor påverkas av förluster under de tidigare levnadsåren. Redan i mitten av förra seklet kunde han visa att separationer från anknytningspersoner under barndomen kan ge livslånga spår. Sonesson och Hallgren är dessutom överens om att en ny lagstiftning måste sätta gränser för biologiska föräldrars rättigheter.

– De som får sitt barn omhändertaget till följd av omsorgsbrister bör bara ha en begränsad tid på sig för att visa att man kan ta hand om barnet. I fall som rör spädbarn en relativt kort tid. Max ett år. Med äldre barn något längre. Det bör göras tydligt från början vad som gäller och inom vilka tidsramar så att båda parter har en överblickbarhet. I stället för att vårdnadsöverflyttning som i dag är något som socialtjänsten uppmanas att överväga efter tre år, bör det bli en definitiv åtgärd, säger Eva Hallgren.

– I vissa fall, betydligt fler än i dagsläget, bör adoption vara ett alternativ, även då det är mot de biologiska föräldrarnas vilja. Barn till biologiska föräldrar vars omsorgsförmåga kan bedömas vara permanent nedsatt som adopteras har mycket bättre livschanser än de som aldrig får känna att de hör hemma någonstans, säger Jenny Sonesson.

Fördelarna med ett sådant system, som skulle likna de lagar som återfinns i flera av våra grannländer, är att de barn som i dag skickas runt som potatissäckar får en plats som är deras. Ett eget hem och en trygghet. Det skulle också resultera i att många av de familjehem som ser sitt uppdrag som inte bara ett jobb, utan som vill ge ett utsatt och behövande barn en kärleksfull familj, skulle orka fortsätta. I dag ger många av dessa upp efter att de försökt skydda ett barn de kommit att älska och för det blivit straffade och uppsagda.

– Det finns fall där socialtjänsten bestämt att barn skall träffa biologiska föräldrar som utsatt dem för hemska saker. Där alla runt barnet, inklusive BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, avrått från umgänge och barnet mått så dåligt att det håller på att gå under och fosterföräldrarna därför inte velat tvinga barnet. Även om placeringen pågått under många år, sedan barnet var mycket litet, flyttas då barnet bryskt från sitt familjehem och placeras hos nya människor. Kanske ett jourhem eller en institution, säger Eva Hallgren.

Jenny Sonesson har upplevt liknande situationer. Hon berättar hur hon inte kunde hålla tårarna tillbaka när hon var med om hur ett litet barn tvingades till umgänge med en bioförälder som begått allvarliga övergrepp på just det barnet. En pappa som våldtar och slår är också en pappa. Så viktigt anser svensk lagstiftning i dag att blodsband är.

Från och med 1 januari 2020 är Barnkonventionen svensk lag. I bästa fall innebär det ett ökat fokus på barns rättigheter. Dessa rättigheter gäller även barn som omhändertas av samhället, tro det eller ej. Om man skall utgå från ointresset för dessa frågor – annat än att förfasa sig när det går illa – skulle man kunna gissa att det inte är så. De enda som lyft frågan i debatten är ett litet antal liberala opinionsbildare, Jenny Sonesson bland annat. Det enda politiska parti som överhuvudtaget vågat ta i frågan är Moderaterna. De har vid upprepade tillfällen i motioner och politiska program efterfrågat större vetenskaplighet inom socialtjänstens arbete, fler vårdnadsöverflyttningar och ett ökat antal nationella adoptioner av omhändertagna barn.

Förhoppningsvis ger kämpar som Eva Hallgren inte upp och förhoppningsvis inser fler politiska företrädare vad det är som pågår. Att vi inte ger de här barnen någon ärlig chans så länge samhället bara skyddar dem för stunden. I de fall det är möjligt och önskvärt bör foten sättas ned permanent. Ett litet barn som bott flera år i familjehem bör få stanna där. Hos sin riktiga familj. Den lilla flickan i Norrköping hade levt i dag om hon haft den rätten.