Orädd U-sväng på Mellanösternvägen

När jag i mitten av 1990-talet påbörjade en tjänst på Borås Tidnings ledarredaktion stod en mångårig andreredaktör i begrepp att gå i pension. Bengt-Ingvar Ekman – bland vännerna Bie – var ett udda kreatur i högerpressens fauna. Han var Palestinavän, en mycket engagerad och påläst sådan. Hans ställningstagande avvek från ett mönster där revolutionsromantiker stödde den palestinska sidan, medan vänner av demokrati och marknadsekonomi förväntades backa upp den israeliska. Den högkyrklige och fromme Bengt-Ingvar Ekman var allt annat än en 68:a. Under sina många resor som hjälparbetare hade han emellertid fattat sympati för vad han uppfattade som den svagare och förfördelade parten i konflikten. Ekman fick mig att öppna ögonen för palestiniernas perspektiv.

Av en annan journalisträv, Bengt G. Nilsson, har jag 25 år senare lärt mig att skilja mellan att vara Palestinavän och att vara palestiniernas vän. Det är nämligen två olika saker, som kan sammanfalla med varandra men ingalunda behöver göra det. Trots att Nilssons senaste bok heter Israel och hennes fiender (Etno Press) handlar en betydande del av framställningen om den miserabla verklighet som många palestinier lever i. För dessa förhållanden lastar våra i flock jagande vänstermedier, inte sällan tämligen urskillningslöst, Israel. Ockupationen av Västbanken ses som alla onda tings moder. Men Nilsson, som rest mycket i regionen och verkat där både som privatperson och journalist, vet och visar att mycket av eländet snarare har PLO/Fatha, Hamas, dessa gruppers allierade i arabvärlden men också dess supportrar i västvärlden som sitt upphov. Han går igenom grova kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter och brott mot press- och yttrandefrihet som är kännetecknande för det genomkorrumperade, och av biståndspengar gödda, palestinska etablissemanget.

Mellanösternfrågan hör till 68-vänsterns mest intakta fästen i svenskt samhällsliv

Bengt G. Nilsson är en ovanlig utrikesjournalist, i alla fall inom det svenska skrået. Han föredrar nämligen att tänka själv, i stället för som alla andra. I framställningen delger han oss talande episoder, där svenska diplomater tagit för givet att han i egenskap av journalist hyser agg mot Israel och stöder den palestinska kampen. Med ett par böcker om den moraliska stormaktens Afrikapolitik har Nilsson etablerat sig lite som en utrikesjournalistikens enfant terrible. Han har drivit tesen om att Sverige agerade på Sovjetunionens sida i den del av Kalla kriget som utspelade sig på den afrikanska kontinenten, och hävdat att skattemedel som sades vara vikta för humanitära ändamål i realiteten har finansierat icke-demokratiska gruppers vapenarsenaler. I sin nya bok skriver Nilsson om den lärdom han gjorde under möten med socialistiska rörelser och regimer under sin tid som utrikeskorrespondent i Afrika: ”det var där jag slutligen rensade ut vänsterglosorna ur min egen samhällsanalys”.

Med Israel och hennes fiender har Nilsson befäst sin ställning som gubbe mot strömmen. Mellanösternfrågan hör tillsammans med kulturpolitiken, universitetsvärlden och det pedagogisk-politiska komplexet till 68-vänsterns mest intakta fästen i svenskt samhällsliv. Som Nilsson skriver svängde inställningen till Israel i samband med att det en gång för sin socialistiska pionjäranda kända landet slutade att uppfattas som ett vänsterprojekt. Genom segern i sexdagarskriget förvandlades den judiska staten i mångas ögon från en till sin existens hotad smånation till en aggressiv ockupationsmakt. Genom 68-vänsterns dominans av svensk utrikesdebatt kom Israel att likt en spetälsk påhängas varningsskyltar om imperialism, rasism och monopolkapitalism. Juden blev till en klassfiende.

Inom de visavi kulturvänstern följsamma trossamfunden Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet etablerades efter 1968 aggressiva pro-palestinska grupperingar med Israels utplåning på sin agenda. Som Henric Bachner har visat i sin doktorsavhandling Återkomsten drogs i de kristna socialdemokraternas tidning Broderskap djupt osmakliga paralleller mellan företeelser i det nationalsocialistiska Tyskland och i den judiska staten. Det är i perspektiv av 68-kyrkans integration av kristendom och socialism som den ena ärkebiskopens efter den andres anti-israeliska agerande och utlåtanden ska ses. Den ene vägrade att tala på Förintelsens minnesdag, den andre skakade hand med terroristledare, den tredje låter, den på många håll i världen som antisemitisk stämplade, BDS-rörelsen verka fritt innanför kyrkliga murar.

En djup misstro mot det korrumperade och våldsimpregnerade palestinska ledarskapet ligger bakom U-svängen

Bengt G. Nilssons bok är i långa stycken självbiografisk. Han har gjort samma resa som många andra svenskar i sin egen generation, det vill säga han började sin bana i Mellanösternfrågorna med att känna solidaritet med det kämpande Israel men tog sedan sin hand ifrån landet, detta till följd av övergrepp från dess armés och dess samhällsapparats sida. Därefter har han emellertid ändrat sig igen – gjort en U-sväng. Ofta tycks Nilsson i Israel och henens fiender samtala med läsarna: ”Arafat var kompis med Saddam, med Idi Amin i Uganda, med Muhammad Gaddafi i Libyen och många andra riktiga skurkar […] Han fick sedermera väldiga problem med att distansera sig till Osama bin Laden med formuleringar som ingen riktigt trodde på. Vad var det jag stödde när jag stödde palestinierna? Förintandet av Israel?”

Ingen är så illa sedd som en renegat, och Nilsson har fått motta diverse smädelser från läsare – och vanligare – icke-läsare. Boken döms ut som en slasktratt, påstås legitimera ockupation och förtryck och får namnkunniga deckarförfattare att känna behov av toalettbesök. Att Nilssons på nytt vunna sympati för den israeliska sidan vilar på ett brott med vänsterns tolkningsschema av världskonflikterna (imperialism, kolonialism, hack i skivan…) lär inte göra honom mindre impopulär. Han kan sägas företräda en återgång till Tingstendoktrinen om att stödja demokratier och motarbeta diktaturer.

Nilsson är nu ingalunda okritisk till Israel. Organiserade militära missgrepp och unga soldaters översittarattityder mot palestinsk civilbefolkning klandras, utan reservationer. Det är inte ensidig kärlek till det kämpande judiska folket utan en djup misstro mot det korrumperade och våldsimpregnerade palestinska ledarskapets förmåga att bygga demokratiska och rättsvårdande institutioner som ligger bakom U-svängen.

Nilsson tror inte på tvåstatslösningen. Världen behöver – förkunnar han – inte ännu en dysfunktionell stat i Mellanöstern. I stället förordas i Israel och hennes fiender att betydande delar av den ockuperade Västbanken ska återgå till Jordanien, och att de palestinska territorierna ska bli delvis självstyrande inom ramen för en federation. Det är den ena huvudrekommendationen. Den andra är minst lika kontroversiell – lägg frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till Israel åt sidan. Trätoämnet har blivit till ett hinder för varje hållbar lösning av konflikten och cementerat miljontals palestiniers liv i det elände som statslöshet och evig flyktingstatus utgör. Dessa människor hålls som gisslan i ett framgångsrikt spel om opinionen som går ut på att fästa Israel vid skampålen.

Palestinarörelsens intressen är emellertid inte, som sagt, desamma som det palestinska folkets. Får man tro en opinionsundersökning (sådana lär vara notoriskt opålitliga i Mellanöstern) skulle nästan varannan palestinier kunna tänka sig en framtid som medborgare i en under det jordanska kungahuset lydande federation. Det förefaller vara en väg väl värd att pröva, i stället för att bara plöja djupare och djupare ner i hjulspår som sedan länge inte för en enda meter framåt.