Hur skulle Kafka pitcha Processen?
Hur säljer man in sin bok? Bengt Ohlsson svettas i Babels soffa och funderar över vad världslitteraturens stora namn hade sagt för att pitcha in sina böcker.
Jag har just gått igenom något som känns som en intensiv lanseringsperiod inför min nya roman ”Midsommarnattsdrömmar”. (Allt är förstås relativt; mitt liv är vanligtvis är så rutinbundet och händelselöst att ett tandläkarbesök blir något av ett stressmoment.)
Att prata om sin nya bok är otäckt. Syftet är enkelt och entydigt: att väcka intresse för boken. Det var länge sen jag tyckte att det var roligt att bli intervjuad. I nio fall av tio tycker jag att jag framstår som en idiot. Länge intalade jag mig att det var journalisternas fel, att de var så dåliga på att välja ut de rätta utsnitten av vårt samtal, och ännu sämre på att gestalta dem. För givetvis krävs det att samtalet gestaltas. Om du överger dessa ambitioner och återger ett samtal ordagrant kan du få vem som helst att låta som en idiot. Numera har jag resignerat inför att det förmodligen är sådär jag låter. Men jag behöver ju inte mula mig själv med den insikten. När intervjun väl är gjord lämnar jag den bakom mig, och jag rensar hellre avloppet än att kolla på ett inslag i TV eller läsa en intervju med mig själv.
”Hur fick du idén till boken” är den ojämförligt vanligaste frågan. Och så börjar man berätta. På senare år har en obehaglig fråga börjat smyga sig på medan munnen kryssar fram förbi sina hållpunkter: skulle jag själv tycka att det här låter intressant? Skulle jag själv vilja köpa en bok som presenterades på det här sättet?
Inte direkt.
För femton år sen fikade jag med en bekymrad kille på Bonniers marknadsavdelning. Vi pratade om min nyutkomna roman ”Hennes mjukaste röst”, som handlar om en medelålders kvinna i den kanadensiska provinsen Nova Scotia, och han sa:
– Din bok är skitbra. Men man måste läsa den för att fatta det.
Vilket leder oss in på ämnet pitchning. En företeelse som kommit att bli allt viktigare. Jag vet inte om Sveriges författarförbund har kurser i pitchning, men det skulle inte förvåna mig. Och inte heller om många medlemmar himlar med ögonen och fnyser: ”Jag är författare, inte försäljare”.
Alla författare vet förstås att beröringspunkterna mellan deras eget yrke och försäljarens är fler än de orkar ta in. Deras fnysning ska tolkas som: tack, jag har redan ett svårt yrke, jag behöver inte ytterligare ett.
Efter drygt trettio år i yrket kan jag se tillbaka på böcker som varit lättpitchade (”Hjalmar Söderbergs ’Doktor Glas’, men berättad ur pastor Gregorius perspektiv”) och såna som inte ens Leon Nordin hade kunnat pitcha (”En kvinna i nordöstra Kanada som vaknar upp efter en trafikolycka och inser att hon har fått nog av kärleksrelationer”).
Jag kan se framför mig hur marknadsmänniskorna sitter med Kafka på ett fik och skakar på huvudet
Att kliva ut i ”Babels” strålkastarljus med en svårpitchad roman är en frustrerande och vanmäktig upplevelse. Man vet att det finns PR-ansvariga på förlaget som gjort sitt jobb och ringt och harklat sig och lyckats bereda en plats i Jessika Gedins soffa. Man vet att det finns många författare som aldrig bjuds in dit. Nu är det upp till mig och ingen annan.
– Ja, man kan säga att den handlar om en kvinna i nordöstra Kanada som…
Och en tunn ridå dras för glittret i Jessika Gedins ögon.
När jag blir som missmodigast försöker jag mana fram bilden av världslitteraturens största namn i Babel-soffan.
Ernest Hemingway:
– Ja, den handlar alltså om en gammal fiskare som ger sig ut i gryningen, och sen får han en stor svärdfisk på kroken…
Franz Kafka:
– Ja, den handlar om en man som väcks i sin säng och anklagas för ett brott, men han får aldrig veta vad det handlar om…
Vilhelm Moberg:
– Ja, den handlar om en samling fattiga smålänningar som utvandrar till Amerika…
Det är ganska kul. Pröva själva. Och om ni vill få lite variation kan ni gå över till era favoritfilmer.
– Ja, den handlar om en kille som hamnar på ett mentalsjukhus, trots att han inte är särskilt mentalsjuk. Och så börjar han göra uppror, och…
– Ja, det är lite svårt att förklara, den utspelar sig liksom på olika tidsplan, vi har två torpeder som ska driva in en skuld, en boxare som vägrar lägga sig i en uppgjord match, och så några andra historier, och sen vävs de ihop…
Om jag fantiserar fram tillräckligt många hopplösa pitchar inser jag att det finns en hel del historier som inte låter sig pitchas. Och att det kanske inte ens är meningen att de ska gå att göra det.
Det hjälper en stund. Jag kan se framför mig hur marknadsmänniskorna sitter med Kafka på ett fik och skakar på huvudet och säger:
– Franz, din bok är skitbra. Men man måste läsa den för att fatta det.
Men när man blivit Kafka, Moberg eller Hemingway är det förstås inte handlingen i deras romaner som pitchas, utan de själva. Deras namn är pitchen. Om någon skulle rusa in på förlaget Knopf och berätta att de hittat manuset som Hemingways fru Hadley tappade bort på Gare de Lyon 1922 tvivlar jag på att den första frågan skulle bli:
– Men vad handlar det om?
Alltså, ny målbild: att skapa sig ett sånt namn att man aldrig mer behöver handsvettas i Jessika Gedins soffa. Och helst innan pitchen är att man är död.