Samhälle Essä
S-topparna älskar myten om den utarmade sektorn
Gång på gång påstår socialdemokratins företrädare att den offentliga sektorn behöver mer pengar. Detta trots att världens största offentliga sektor har mer resurser än någonsin tidigare. Borgerligheten måste börja syna bluffen om den svältande offentliga sektorn, skriver Adam Danieli.
”Det är pay back time.”
Det var med sedvanlig tydlighet som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig i en krönika i djupröda Dala-Demokraten i slutet av sommaren. Masen är tydlig med att han efterfrågar en omläggning av den politik som han själv medverkat till under sju år i regeringen, och att socialdemokratin måste växla upp. Snart är det ju val.
Krönikan kan ses som en ovanligt tydligt exempel på vilka idéer som lockar mest i rörelsen just nu. Få har nog missat att det pågår en omsvängning i den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Vänsterdistrikten i partiet flyttar fram positionerna och tycks vilja utmana delar av den enighet som rått i partiet under de senaste två decennierna. Krav på återinförd fastighets- och förmögenhetsskatt, begränsningar av olika sparformer och höjda skatter på företag och arbete: sådant som sedan Göran Perssons dagar legat i den socialdemokratiska frysboxen, men som nu börjar tina.
Mer intressant än att socialdemokrater vill höja skatten, är dock den bakomliggande verklighetsbeskrivningen. ”Det är ett faktum att det krävs en robustare finansiering av välfärden”, skriver Hultqvist, och pekar ut svårigheter med finansieringen av den offentliga sektorn som angeläget problem. Det är en tanke som allt oftare återkommer i den socialdemokratiska teckningen av Sveriges utmaningar: Det är brist på pengar.
År 1980 var Sverige som mest jämlikt, och därför som bäst, men sedan gick det utför.
Underfinansiering som problem återkom i den uppmärksammade underlagsrapporten Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, som presenterades av finansminister Magdalena Andersson tidigare i år. I rapporten beskrivs Sverige och dess utveckling under de senaste decennierna mot en nyliberal fond. År 1980 var Sverige som mest jämlikt, och därför som bäst, men sedan gick det utför. Nyliberalismen har i dag en hegemonisk ställning, heter det. Välfärden dras med ständiga sparbeting, och som slutsats konstaterar arbetsgruppen krasst att ”[i] förhållande till de krav vi ställer på välfärd och offentlig förvaltning behöver Sverige högre skatteintäkter”.
Mantrat upprepades i partisekreterare Lena Rådström Baastads Almedalstal i juli. Den övergripande politiska utvecklingen i Sverige som präglad av ”avregleringar, privatiseringar och minskade resurser till den gemensamma välfärden”. Även Tankesmedjan Tidens analys av coronakommissionens rapport kretsade kring tanken om en strukturell underfinansiering av vård och omsorg. ”Svensk välfärd är i dag underfinansierad”, heter samma sak i LO:s skuggskatteutredning från i våras.
En hörnsten i socialdemokratins valrörelse tycks vara lagd: det offentliga är underfinansierat och måste få mer resurser. Men är det överhuvudtaget en korrekt beskrivning?
***
Sedan 1980 har de offentliga reala per capita-utgifterna nästan fördubblats i Sverige. Visst har lönenivåer höjts och demografin förändrats, men knappast i en sådan utsträckning. Försörjningskvoten, alltså förhållandet mellan antalet arbetsföra och inte, är ungefär densamma i dag som 1980 och inte ens i den privata sektorn har lönerna ökat i sådan takt.
Bryter man ned det på olika områden ges en liknande bild. Sverige har generellt sett aldrig haft lika välfinansierade myndigheter, skolplatser eller infrastrukturprojekt. Utgifterna för den offentliga sektorn är högst i EU, efter att kostnaderna justerats för priser. Var tredje person i arbetskraften i Sverige arbetar i den offentliga sektorn, vilket tillsammans med Danmark är högst i hela EU och dubbelt så högt som OECD-snittet.
Antalet år som de reala offentliga utgifterna faktiskt minskat sedan andra världskriget kan räknas på ena handen — och i samtliga fall har det varit resultatet av inflation eller statsekonomisk kris. Under de senaste 25 åren har de offentliga utgifterna, justerat för inflation och befolkningsökning, stigit oavsett regering. De utgör ganska exakt hälften av Sveriges BNP, och ökar ständigt när skattebaserna växer.
1980 återkommer ständigt som ideal inom socialdemokratin. Det sägs att Sverige då var som bäst och mest jämlikt. Problemet med denna tankegång är dock att 1980 års köpkraft i dag hade motsvarat ett skattetryck på en bit under 25 procent. Detta till skillnad mot dagens faktiska siffra på knappt 45 procent.
I vissa fall har samma åtagande vuxit, men några dramatiska förändringar i servicegrad har inte skett. Ingen skulle acceptera 1980 års vård i dag, men utbildning, polis och infrastruktur är sig mycket lik. I fallet med vården är den generella kostnadsökningen ungefär lika snabb som tillväxten enligt SKR:s siffror, men många andra sektorer kan inte motivera en sådan kostnadsökning. Snarare borde mycket administration kunnat effektiviseras.
I den mån resurserna inte räcker till det offentligas kärnuppgifter handlar det om att politiken prioriterat annat eller att effektiviteten har sjunkit – inte en allmän underfinansiering.
***
Så varför är då myten om den utarmade sektorn så vanlig? Någonstans ligger det i den politiska logiken att peka ut brister och behov, men tanken på en generell resursbrist i världens största välfärdsstat tycks ha tillåtits stå oemotsagd så länge att den blivit till en självklarhet.
En första faktor som inte ska underskattas är att det byggts upp ett omfattande offentlig-industriellt komplex i Sverige. Kommunikatörer, utredare, fackförbund och företag med intresse att hålla uppe och öka det offentliga åtagandena gör helt rätt i att beskriva det offentliga som underfinansierat. Entreprenörer och byråkrater med hopp om ökade förmåner vill givetvis inte motverka ökade utgifter, utan utnyttjar alarmismen.
Att Sverige har över 400 myndigheter och tusentals statliga och kommunala bolag är knappast resultatet av behov eller folkligt tryck, utan för att det finns en enorm marknad för myndighetsverksamhet och skyddat näringsliv.
En annan orsak till tanken på välfärden som svältfödd är att kostnadsläget är mycket svårt att överblicka. Påståendet att den offentliga sektorn är underfinansierad förutsätter att vi vet var kostnaderna egentligen ska ligga. Det offentliga verkar dock på många områden där informationen är begränsad och konkurrensen obefintlig. Det finns gott om exempel på funktioner som upphandlats eller genomlysts på annat sätt och därför kunnat avslöjas som enormt överprissatta.
Få personer i samhället stiftar dagligen bekantskap med primärvårdens digitala journaler, socialtjänstens ärendesystem eller domstolarnas akthantering. När tiotusentals föräldrar i Stockholm dock tvingats ta del av det haveri som är stadens digitala skolplattform i miljardklassen, blev det tydligt hur exempelvis it-system kan se ut inom den offentliga verksamheten. Skolplattformen var inte unik, men den blev ovanligt synlig.
Det finns många exempel på offentliga projekt och försök att agera på marknaden som gått rejält snett. Men det offentliga fungerar givetvis inte fundamentalt annorlunda vad gäller skola, vård eller kultur än när man försöker sig på konkurrensutsatt företagande.
Det är överlag svårt att uppskatta effektiviteten i offentlig sektor, men de försök som gjorts är mycket nedslående. Enligt Konjunkturinstitutets senaste genomgång har produktiviteten i offentlig sektor varit negativ (!) under stor del av 2000-talet. Värst är utvecklingen för regionerna, som enligt uppskattningen har tappat 10 procent i produktivitet på lika många år. Detta kan jämföras med produktiviteten i privat sektor som ganska stabilt ökar med runt två procent per år.
Produktiviteten kan inte sägas ge en fullständig bild av utvecklingen, men det är svårt att tänka sig en hållbar ekonomisk utveckling som innebär att produktionstappet hela tiden ska jagas igen av skattehöjningar.
***
Till syvende och sist är ansvaret för underfinansierade delar av det offentliga verksamheten, för sådana finns givetvis, politikerns. Det finns resurser, men de har prioriterats till annat, och man gör i sin tur anspråk på ännu mer av medborgarens resurser för att täcka upp. Den grundläggande frågan att ställa sig blir: Varför expanderar politiker det offentliga åtagandet, samtidigt som de menar att den existerande är svältfödd?
Det finns omfattande forskning kring frågan om hur politiker prioriterar. En av pionjärerna på detta område var nationalekonomen Gordon Tullock, som med början på 1960-talet sökte svaret i de grundläggande incitamenten för offentliga utgifter. Hans svar på frågan varför kärnuppdraget prioriterades ned var enkelt: det är politisk lönsamt att differentiera.
Det finns mycket få anledningar för en politiker att ifrågasätta bilden av brist, eftersom den ger legitimitet åt det politiker erbjuder
En bristsituation, påstådd eller verklig, menade Tullock, är ett bra sätt att driva på för högre intäkter och höja efterfrågan på politik. Det finns mycket få anledningar för en politiker att ifrågasätta bilden av brist, eftersom den ger legitimitet åt det politiker erbjuder, nämligen politiska löften, satsningar och reformer.
När du väl lyckats höja intäkterna från medborgaren, med någon motivering, hur ska du sedan använda dem? Tullocks slutsats var att politikern alltid bör satsa brett.
Uppmärksammade brister i skolan eller omsorgen bör givetvis adresseras, men att använda delar av de nya intäkterna till bredare satsningar på kulturskolan och idrottsanläggningar är väl värda väljarinvesteringar. Få personer som stöttar ökade resurser till skolan eller omsorgen, kommer att invända mot att det också blir mer pengar till annat. Politiker ska helt enkelt inte satsa enkom på kärnuppgifter, utan bör lägga ägg i ett stort antal korgar för att bli omvalda.
Läs också:
Tullock var provocerande cynisk, men empiriskt stämmer hans tes. Under perioder av skattehöjningar tenderar inte bara utgifterna att bli högre utan posterna blir också fler, när många blir intresserade av att få en bit av den nya kakan. Märkligt, rent prioriteringsmässigt, men samtidigt helt logiskt.
Neddragningar sker dock oftast bredare, genom exempelvis inflation och breda effektiviseringskrav. Resultatet är en offentlig sektor som smetas ut på bredden, utan att sköta kärnuppdraget särskilt väl.
***
Valrörelsen börjar ta form. Allt tyder på att den socialdemokratiska strategin kommer att bygga på bilden av en offentlig sektor som inte bara tyngts av pandemin, men också av sparkrav. Från borgerligt håll måste svaret utgå från möjligheten att fokusera det offentligas utgifter och uppdrag. Det finns omfattande möjligheter att minska skatteuttaget och upprätthålla centrala samhällsfunktioner, men det kräver modet att syna bluffen om den utarmade sektorn.