Kristersson måste stoppa EU:s gröna kommandoekonomi

Försommaren 2020 var hektisk för Europas stats- och regeringschefer. Den första vågen av pandemin hade precis klingat av och nu rasade en debatt om hur medlemsländerna gemensamt skulle snabbstarta sina ekonomier efter krisen. 

Under pandemins inledande fas hade EU-samarbetet knappast visat sig från sin bästa sida. Frankrike hade infört exportförbud på medicinsk utrustning och medlemsländerna hade haft svårt att koordinera sina insatser för att hejda smittspridningen. När pandemin drog in över kontinenten blev det smärtsamt tydligt att nationsgränserna fortfarande vägde tyngre än den så högt hållna europeiska solidariteten. 

Ledarna i EU:s institutioner var oroliga över bilden att samarbetet var på väg att krackelera. Svaret på den ekonomiska krisen som följde i pandemins  fotspår skulle därför absolut koordineras från Bryssel. 

Händelserna under våren och sommaren 2020 förändrade EU i grunden.

Winston Churchill lär ha sagt “Never let a good crisis go to waste”. Citatet kan appliceras på politikens alla nivåer, men det är särskilt väl lämpat för att analysera EU:s utveckling. Oavsett om det handlar om migrationsströmmar, pandemi eller krig kan man med säkerhet veta att en europeisk kris kommer att förändra samarbetet.

Och mycket riktigt. Händelserna under våren och sommaren 2020 förändrade EU i grunden.

Efter ett långt toppmöte i Bryssel i slutet av juli enades de europeiska stats- och regeringscheferna om att medlemsländerna skulle ta upp gemensamma lån på 750 miljarder euro. Pengarna samlades i en stor återhämtningsfond som skulle betalas ut i form av lån och bidrag till medlemsländerna.

Överenskommelsen var en seger för de kroniskt krisande ekonomierna i Sydeuropa, vars enorma statsskulder begränsade möjligheterna att låna upp medel på nationell nivå. Genom att upprätta en gemensam EU-fond gick de relativt välskötta ekonomierna i Nordeuropa in som borgenärer. 

Den dåvarande S-regeringen kunde ha lagt in sitt veto mot fonden, men valde att vika sig för trycket. Sverige gav därmed grönt ljus till ett stort steg mot en gemensam europeisk finanspolitik. 

***

Anledningarna till att medlemsländerna under sommaren 2020 enades om att vrida samarbetet i mer överstatlig riktning är många. Sannolikt bidrog Brexit, pandemin och arvet från finanskrisen till att skapa ett nytt EU-narrativ som federalisterna inte var sena att utnyttja.

Visserligen är det fortfarande ett faktum att politiker på hemmaplan, i populistisk anda, ofta utmålar EU-maskineriet som ansvarigt för allt ont. Inte sällan beskrivs EU som en ansiktslös koloss vars beslutsprocess är helt omöjlig för ett enskilt medlemsland att påverka.

Men en allt starkare berättelse, ofta framförd från vänster, har på senare tid tagit över EU-debatten. I denna berättelse utmålas alla som kritiserar eller motsätter sig beslut som för unionen i en mer federal riktning som motståndare till hela det europeiska samarbetet. Detta perspektiv har fått särskilt stort genomslag efter Brexit och i takt med att Ungerns antiliberala regering har valt att göra Bryssel till sin huvudmotståndare. 

På hemmaplan har borgerligheten delvis övergett sin tidigare linje att hävda subsidiariteten och budgetrestriktiviteten för att undvika att utmålas som EU-motståndare. Huruvida statsminister Ulf Kristersson kommer mäkta med att bryta med detta självdestruktiva förhållningssätt till EU:s utveckling är en avgörande fråga för svensk EU-politik de kommande åren. 

***

En stark kraft för EU:s federalistiska utveckling är den nuvarande kommissionsordföranden Ursula von der Leyen. Hon är tysk kristdemokrat och har innehaft posten sedan slutet av 2019. 

När hon valdes sågs hon som en ganska svag kompromisskandidat. Nu har mer än tre år av hennes femåriga mandatperiod som kommissionsordförande förflutit, och det går med säkerhet att konstatera att de som tvivlade på hennes förmåga fick fel.

Von der Leyen har blommat ut till en fullfjädrad europeisk maktspelare. 

Von der Leyen har blommat ut till en fullfjädrad europeisk maktspelare. Hon har drivit igenom en ambitiös klimatagenda, samordnat Europas massvaccinering mot covid-19 och som bekant varit med och inrättat en gemensam EU-fond på hela 750 miljarder euro. 

Därtill har von der Leyen utkonkurrerat europeiska rådets ordförande Charles Michel om posten som unionens självklara ansikte utåt. Efter att ha tvingats stå ut med företrädaren Jean-Claude Junckers ständiga pinsamheter är det sannerligen en lättnad att EU har en kompetent kommissionsordförande.

Däremot är det inte med samma lättnad som man som svensk tar del av hennes politiska förslag. Under von der Leyens ledning har mer makt koncentrerats till Bryssel på medlemsstaternas bekostnad. Inriktningen möts visserligen med glada tillrop från Elyséepalatset och Europaparlamentet, men för de medlemsstater som håller hårt på subsidiaritetsprincipen och budgetdisciplinen är utvecklingen inte lika välkommen. 

Men framför allt är det von der Leyens, och stora delar av kommissionens, bristande förståelse för att ekonomisk tillväxt bäst byggs på marknadsekonomiska principer som är oroande. 

***

Ett färskt exempel på hur detta tar sig uttryck i praktiken är kommissionens senaste förslag på hur Europa ska svara på det amerikanska statsstödspaketet IRA. Bland annat föreslås ytterligare lättnader i statsstödsreglerna och det uttrycks även en vilja att skapa en ny suveränitetsfond för att finansiera EU-gemensamma subventioner.

Att kommissionen vill öppna dammluckorna för massiva subventioner är föga förvånande givet hur debatten ser ut runt om i Europa. I Paris drömmer president Macron om en ”Made in Europe”-strategi och i Europaparlamentet är socialisterna som vanligt pigga på att spendera andras pengar.  

Allt detta ska nu hanteras av den svenska regeringen som sedan januari håller i ordförandeklubban. Visserligen tvingar oskrivna ordförandeskapsregler regeringen att vara mer återhållsam med att framföra svenska ståndpunkter, men när kommissionen nu går fram med ett mycket expansivt paket finns det all anledning att dra öronen åt sig. 

För mig som följde händelseutvecklingen som ledde fram till beslutet att inrätta en återhämtningsfond under sommaren 2020 ger den pågående IRA-debatten en obehaglig känsla av déjà vu. 

Den nuvarande borgerliga regeringen bör lära av de misstag som den föregående regeringen gjorde då. När statsministern i dag befinner sig i Bryssel måste han tillsammans med likasinnade kollegor våga sätta hårt mot hårt. 

Europa kommer inte att stärka konkurrenskraften genom ytterligare omfördelning av befintliga resurser inom unionen. Sverige måste i stället driva på för en politik som får den ekonomiska kakan att växa. 

Faktum är att den febriga stämning som drabbat Europa i samband med att den amerikanska regeringen lanserat IRA är överdriven. Svenskt Näringsliv har jämfört storleken på de europeiska statsstöden fram till 2030 med de som ingår i IRA och kommit fram till att EU väntas pumpa ut nästan dubbelt så mycket offentliga medel som USA. Den pågående debatten bör således betraktas som ännu ett försök från de utgiftsglada medlemsländerna att utnyttja en kris för att få igenom sin agenda. 

Dessutom finns det gott om exempel på hur medel från EU:s budget används till att finansiera projekt som knappast är att betrakta som kärnverksamhet eller som skapar ett mer konkurrenskraftigt näringsliv.

Det räcker med att granska programmet Kreativa Europa som syftar till att stödja de kulturella och kreativa sektorerna inom EU. Programmet rullar på i sju år och har en budget på hela 2,4 miljarder euro. 

På Kulturrådets hemsida går det att botanisera i vilka projekt som har fått stöd genom programmet. 

Bland annat har pengar gått till att finansiera CircusNext som beskrivs som ”en europeisk plattform för framtidens kreatörer inom samtida cirkus”.

Även projektet Memory of Water där ”organisationer i sex europeiska städer med anknytning till vatten undersökt hur konstnärer kan påverka framtida kulturplanering i sina hemstäder med särskilt fokus på bevarandet av det postindustriella kulturarvet” har fått bidrag från programmet.

Så länge EU-medel går till cirkusartister och bevarandet av postindustriella kulturarv finns det ingen anledning för nettobetalare som Sverige att gå med på att öka EU:s budget eller ta upp nya gemensamma lån. Först måste man ta itu med slöseriet. 

***

Som statsminister för ett relativt litet medlemsland kan Kristersson inte ensam sätta agendan i Bryssel. Men genom ett tätare samarbete inom Norden och med Baltikum och Nederländerna kan Sverige göra skillnad. 

Att bilda en front mot fransk protektionism och allmänt slöseri vore en bra början. Därefter måste även gemensamma konkreta initiativ för ökad konkurrenskraft som inte bygger på subventioner lanseras. Om EU fortsätter att bygga sin ekonomiska framtid på generösa statsstöd kommer den inre marknaden på sikt att vara mer lik en grön kommandoekonomi styrd från Bryssel än en riktigt fri marknad.

För svensk ekonomi är EU-samarbetet alldeles för viktigt för att vi ska låta det kapas av protektionistiska och marknadsfientliga krafter. Svenska politiker måste lämna Brexit-chocken bakom sig och inse att det nu är upp till dem att leda kampen för frihandel och den inre marknadens bevarande. Alternativet är att se på när unionen gradvis förvandlas till en stagnerande koloss där nackdelarna väger tyngre än nyttorna.

Det är därför avgörande att Kristersson inte låter sig bli överkörd på dagens toppmöte. Väl hemma i Sverige igen bör statsministern omgående börja arbeta för att forma en allians av medlemsländer som är beredda att byta ut von der Leyen mot en mer marknadsliberal ordförande nästa år. 

Kanske är det dags att en nordeuropé äntligen får chansen att leda kommissionens arbete?