Dan Korn: Den individuella friheten är lika gammal som midsommar

När jag studerade min hembygds historia fick jag en gång infallet att föra statistik över barnafödandet i slutet av 1700-talet. Det visade sig att det var väldigt olikt fördelat över året. Vissa månader föddes många barn, andra nästan inga alls. Att detta hörde samman med samlagsfrekvensen nio månader tidigare är ingen djärv gissning. I en tid då stora familjer bodde i små stugor var sängen inte en avskild plats där man idkade älskog. Sådant gjordes utomhus eller på hörännet. Vet man det förstår man varför så få barn föddes nio månader efter årets kallaste tid. Och att flest barn föddes i mars beror givetvis på att juni var kärlekens tid, inte minst midsommarafton.

Att detta hörde samman med samlagsfrekvensen nio månader tidigare är ingen djärv gissning.

Immanuel Kant skrev om att trots att vi människor har en fri vilja är våra handlingar så bundna av både natur och kultur att vi kan förutsäga dem genom att studera statistik. Samlagen i de svenska sommarhagarna gjordes av fri vilja – i varje fall om vi bortser från våldtäkter – men samtidigt följer frekvensen en kultur som i sin tur har ett samband med naturen. Midsommar var kärlekens tid, men det beror inte på den vanliga missuppfattningen att majstången skall ha varit en fallossymbol som senare gjorts kristen med en tvärstång. Det finns faktiskt inga belägg för den teorin, men mycket som talar mot den.

Midsommar var kärlekens tid av en helt annan anledning. Vårens bråda tid, då åkrar skulle plöjas, sås och harvas, då stängslen skulle lagas och ängarna röjas, var över. Men före midsommar brukade man inte börja med slåttern. Midsommar var därför kulmen på en väldigt skön tid på året, då man var förhållandevis ledig, vädret var vackert och man kunde ta det lugnt.

Samlagen i de svenska sommarhagarna gjordes av fri vilja – i varje fall om vi bortser från våldtäkter – men samtidigt följer frekvensen en kultur som i sin tur har ett samband med naturen.

I norra Skåne kallades midsommarfesten ”kransagille”. Kransarna på midsommarstången bands av särskilda binderskor. Byns flickor band också varsin blomsterkrans som de vid ett särskilt tillfälle satte runt hatten på var sin pojke. Vem som skulle få en krans av vem var på förhand överenskommet och det året skulle de på så vis markerade paren hålla ihop vid kalas och logdanser. Det hela var alltså en form av rituellt frieri.

I norra Sverige levde länge en annan ritual, nattfrierierna. På många håll var just midsommar nattfrieriernas tid när ungdomarna samlades i kyrkstäderna för helgen. Ännu 1938 kunde Sigurd Erixon skriva:

Ingen främling som besökt en dylik kyrkhelg har undgått att förvåna sig över de åtminstone utifrån sett något utmanande former som dessa äga. Ynglingarna vandra omkring och söka bekanta och uppvakta flickorna vid fönstren för att få komma in och ligga med dem i deras sängar på natten, detta enligt gammal erkänd sedvänja, godtagen av alla, även av föräldrarna som ibland kunna ligga i samma rum.

Normalt låg man med kläderna på sig. Erixon säger att ”hävdvunna fordringar på sedlighet och anständighet ej brukat kränkas”, även om det hände.

Nattfrierierna har förekommit i norra Europa, men vore helt otänkbara i många andra kulturer där föräldrar och släkt aldrig hade godtagit något sådant.

Nattfrierierna har förekommit i norra Europa, men vore helt otänkbara i många andra kulturer där föräldrar och släkt aldrig hade godtagit något sådant. De hänger samman med en individuell frihet som har mycket gamla anor. 1960-talets frigörelser och upplysningstidens tal om individens frihet får ursäkta, men detta är faktiskt äldre. På så vis är midsommar en symbol för väldigt mycket av det vi förknippar med Sverige – långt bortom matjessillen och små grodorna.