Samhälle Krönika
Borgerligheten måste ta tillbaka mediepolitiken
Mediepolitiken är mer statscentrerad än någonsin. Borgerligheten måste vakna och hitta tillbaka till sitt arv som värnare av ett fritt och spretigt medielandskap, skriver Adam Danieli.
”Den periodiska pressen utgör den tredje statsmakten”. Så uttryckte sig Erik Gustaf Geijer om rollen som det framväxande tidningsväsendet kommit att fylla under det tidiga 1800-talets Sverige. Pressen hade nått en sådan ställning att den borde betraktas som en egen gren av den offentliga makten, vid sidan av kung och riksdag menade skalden, och etsade i och med det fast begreppet den tredje statsmakten i det svenska språket.
1800-talsliberalers kamp för fri debatt har blivit något av borgerlighetens fadersarv. Under hela 1900-talet var det liberala och moderat konservativa krafter, oftast i förening, som drev på för att värna och fördjupa mediefriheten i Sverige. Man förespråkade tidigt ett grundlagsskydd för yttrandefriheten, verkade för avskaffade tv- och radiomonopol och välkomnade den nya teknikens möjligheter.
Men på senare tid har någonting hänt. I de senaste årens mediepolitiska annaler har strävan efter frihet och pluralism lyst med sin frånvaro. Trots att Sverige återigen har fått en borgerlig regering, utspelar sig mediepolitiken på en mer statscentrerad spelplan än någonsin. Detta borgerlighetens avfall har skett genom stegvisa reträtter mot den trygga mediepolitiska mittfåran.
Att gå över till tvångsfinansiering beskrevs nästan som ödesbestämt.
Historien börjar med public service-skatten. Ur alliansregeringens svala intresse för mediefrågor mynnade egentligen bara ut ett enda reformförslag: att ersätta radio- och tv-avgiften med en obligatorisk skatt.
Stora delar av medieeliten drev på med vaga argument om teknikutveckling och demokrati. Att gå över till tvångsfinansiering beskrevs nästan som ödesbestämt. Ovilliga att ta strid i frågan – och hamna i Sverigedemokraternas sällskap – godtog samtliga allianspartier till slut att den symboliskt viktiga valfriheten och oberoendet togs bort.
Den som går tillbaka till debatten i dag har svårt att förstå varför en så tydlig reform för minskat oberoende egentligen ägde rum. Argumenten var få och disparata. Att reformen var ett misstag har också ett antal moderater erkänt efterhand. Men nu är skatten sedan länge ett faktum.
Rädslan för att avvika från den mediepolitiska mittfåran återkom när nya ramar för public service skulle klubbas 2019. Det nya sändningstillståndet, i kraft till 2025, pekar särskilt ut betydelsen av ett brett utbud inom statens mediekanaler. Budgeten på ungefär nio miljarder kronor per år lämnades oförändrad. Endast SD reserverade sig, vilket återigen tog död på den breda debatten om behovet att reformera systemet.
Den näst intill totala uppslutningen i frågan om utformningen av public service och tystnaden kring bolagens illojala konkurrens mot oberoende medier är ett allvarligt problem i den svenska mediedebatten.
***
Som sista spik i den borgerliga mediekistan infördes nu vid årsskiftet det mest ingripande mediestöd som Sverige någonsin haft; en helomvändning från tidigare skepsis mot systemet. Efter att redan ha fördubblats under det senaste decenniet, höjer nu regeringen mediesubventionerna ytterligare. Fram till 2029 blir det ytterligare nästan en halv miljard kronor i mediestöd.
De stigande subventionsnivåerna har gjort frågan existentiell. Att inte kvalificera sig för stödet är en veritabel dödsdom, och flera mediebolag har redan lagt om sin verksamhet i syfte att vara systemet till lags. Andra har sagt sig stå och falla med politikernas bidragsbeslut, och blir praktiskt taget tjänare till politiken.
Men brottet med tidigare bidragsmodell är mer principiellt än så. För första gången har Sverige infört ett uttryckligt värderingsvillkor för stöd till media, en tanke som 1900-talets borgerlighet hade förfasat sig över. Stöd får nu enbart beviljas verksamheter som inte står ”i konflikt med respekten för alla människors lika värde”.
I stället lämnas uppgiften att vaka över värderingarna över till en ny, korporativ nämnd av 70-talssnitt.
Vad detta innebär är oklart. Ingenstans har riksdagen fått ta ställning till den styrning som nu införs. I stället lämnas uppgiften att vaka över värderingarna över till en ny, korporativ nämnd av 1970-talssnitt, med en diffus makt att utfärda mediala dödsdomar. Mediestödsnämndens makt över sektorn är svår att överskatta.
Inriktningen ser dessvärre ut att fortsätta. I våras presenterade kulturminister Parisa Liljestrand den utredning som har i uppgift att utforma nästa sändningstillstånd, public service-bolagens uppdragsbeskrivning. Med detta släcktes snabbt hoppet om att den nya regeringen skulle ta tag i frågorna om marknadssnedvridning och storleken på den statliga mediekostymen.
Utredningens direktiv berör över huvud taget inte behovet av att smalna av och vässa public service. Det är knappast radikalt att fråga sig om en mångmiljardbudget fördelat på tre självständiga bolag verkligen lämnar tillräckligt med syre kvar på Sveriges relativt begränsade mediemarknad. Eller om public service ska vara en av Sveriges största plattformar för poddar och streamad film. Ändå lyfts inte frågorna. Helt nödvändig borgerlig kritik också med sin frånvaro. På DN Debatt vädrar i stället systemets mest dogmatiska förespråkare morgonluft, ett mycket oroande tecken.
Det historiska underlaget för borgerliga företrädare att stå på i sin kritik av statscentrerad media är digert. Men det vittrar. SD-stämpeln har skördat politiska offer, och strategin att likställa all kritik mot mediepolitiken med kritik av medias demokratiska funktion har utan tvekan varit framgångsrik. Nu krävs en borgerlighet som tar sitt arv och sin roll som värnare av ett fritt och spretigt medielandskap på allvar. Annars återstår av Geijer snart blott en förvanskning – att medierna skulle bli oupplösligt förbundna med statsmakten.