Simon Johansson: Ett riktigt bra regeringsbeslut

År 2007 avskaffades förmögenhetsskatten i Sverige eftersom den kostade betydligt mer än den smakade. Tillsammans med arvs- och gåvoskatterna, som avskaffades 2005, gav den små intäkter till staten samtidigt som de drev företag, entreprenörer och investeringskapital ut ur landet.

En konsekvens av förmögenhetsskattens avskaffande var att staten slutade samla in förmögenhetsdata. Det är av den anledningen som ett nytt förmögenhetsregister ibland påstås vara nödvändigt, vilket en särskild utredare har tittat på. Riksbanken och Finansinspektionen önskar förmögenhetsdata som underlag för penningpolitiken, medan Finanspolitiska rådet tycker att ojämlikhet bättre behöver kunna kartläggas. Utredningens lösning var ett register över hela befolkningen innehållandes hundratals uppgifter om finansiella tillgångar och skulder tillsammans med en lång rad ytterligare variabler.

Det förslaget har finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) nu slängt i papperskorgen och i stället gett SCB i uppdrag att föreslå hur en av de stickprovsundersökningar som myndigheten redan genomför kan kompletteras med information om bostads- och konsumtionslån samt vissa tillgångar. Det är det internationellt brukliga sättet att samla in den information som myndigheterna önskar.

Det enda syftet stickprovet inte kan uppfylla är att utgöra bas för en ny förmögenhetsskatt.

Ett heltäckande förmögenhetsregister vore en gåva till stöldligor. Redan i dag används öppen data såsom bilregistret och offentliga inkomstuppgifter för att välja ut brottsoffer. Eftersom statens förmåga att hålla hemligheter lämnar en del att önska – senast exemplifierat av att försvarsuppgifter kan ha läckt från Lantmäteriet – skulle ett förmögenhetsregister riskera att hamna i orätta händer. Dessutom skulle företag åläggas med administrativa kostnader i miljardklassen.

För alla uttalade motiv till ett förmögenhetsregister räcker det kompletterande stickprov som SCB nu får i uppdrag att genomföra. Det enda syftet stickprovet inte kan uppfylla är att utgöra bas för en ny förmögenhetsskatt.

Man kan väl hoppas att Socialdemokraternas ärliga uppsåt med förmögenhetsregistret bara var ökad kunskap. Med tanke på alla risker och kostnader som är förknippade med ett heltäckande förmögenhetsregister kan man dock misstänka att dess verkliga syfte var något annat.

När Magdalena Andersson fortfarande var finansminister ledde hon en intern arbetsgrupp som föreslog en ny förmögenhetsskatt, då kallad ”miljonärsskatt”. Det går väl i linje med Socialdemokraternas skattepolitik i övrigt.

Trots att värnskattens avskaffande ledde till högre intäkter till staten än vad skatten inbringade vill Socialdemokraterna återinföra den under nytt namn: “beredskapsskatt”. Trots att avtrappat jobbskatteavdrag innebär lägre skatteintäkter blev det verklighet 2016. Trots att höjda kapitalskatter påverkar sparande, företagande och konkurrenskraft negativt talar Socialdemokraterna ständigt om det. I det ljuset är det svårt att inte se förmögenhetsregistret som ett instrument för en ny förmögenhetsskatt.

Att Socialdemokraternas skattepolitik är samhällsekonomiskt skadlig kan knappast gå Handelsalumn Andersson förbi.

När Norge häromåret höjde sin förmögenhetsskatt minskade skatteintäkterna med 546 miljoner norska kronor, eftersom de som träffas av skatten flyttade utomlands i historisk omfattning. Att Socialdemokraternas skattepolitik är samhällsekonomiskt skadlig kan knappast gå Handelsalumn Andersson förbi. Det vittnar om att beskattning ses som ett mål i sig, inte som ett medel för att bekosta gemensamma utgifter.

För Socialdemokraterna är det med andra ord viktigare att rika blir fattigare än att skatterna är utformade för att bäst kunna möta statens utgiftsbehov.

Regeringen har nu försvårat konfiskatoriska partiers möjligheter att driva skadlig politik, samtidigt som de skyddar den personliga integriteten och företag från en administrationssmäll. Det kan i sin enkelhet ha varit sommarens bästa beslut.