Bengt G. Nilsson är en ovanlig utrikesjournalist, i alla fall inom det svenska skrået. Han föredrar nämligen att tänka själv, i stället för som alla andra. Det skriver Johan Sundeen i sin recension av Nilssons bok Israel och hennes fiender.
Israel är Mellanösterns mest frihetliga land. De som nu vill att Sverige ska bojkotta Eurovision Song Contest i Tel Aviv bedömer Israel med en annan måttstock än andra länder, vilket i sig är ett tecken på ett antisemitism – och ett bevis för att Israel som nation behövs.
SSU signalerar antisemitism i sitt första maj-tåg, Åsa Linderborg viftar bort Israels mänskliga rättigheter som något ”ockupationssvassarna alltid gör ett nummer av”, och en författare som använt sig av israeliska recept i sin kokbok känner sig tvungen att skriva om den efter alla påhopp. Antisemitismen är skamlig, och störst anledning att skämmas har den svenska vänstern.
PROBLEMEN I MALMÖ, DEL 1. Att ta krafttag mot antisemitism borde vara en självklarhet i varje civiliserat land. För Malmö, ökänt för sin antisemitism, verkar det dock vara påfallande svårt att agera mot judehatet. En bidragande orsak är att det kommer kommer från en annan – betydligt större – minoritetsgrupp.
Hundratals personer står på ett torg och skanderar att de ska mörda judar. Ett tjugotal maskerade män attackerar en synagoga med brandbomber och judarna därinne tvingas ta skydd i källaren i fruktan för sina liv. De statliga medierna sprider desinformation om ”judelobbyn” som påverkar världspolitiken. Tyskland 1938? Nej, Sverige 2017.