Utblick Recension
Alla såg det komma – men höll tyst
Den nya boken Original Sin beskriver skeendet som ledde till att Joe Biden försökte kandidera till president igen, trots tilltagande kognitiva nedsättningar. Erik W. Larsson läser om stegrande panik och rådgivare som ändå förblev lojala.
I slutet av april deltog USA:s president Donald Trump via telefon i ett livesänt TV-program på kabelkanalen NewsNation. Vid ett tillfälle styrde programledaren Stephen A. Smith samtalet mot Trump-administrationens omstridda beslut att undanhålla federala medel från Harvards universitet.
”Vad säger du till dem som ser dina handlingar som ett angrepp på akademisk frihet snarare än ett försvar av rättvisa?” frågade Smith.
”Jag säger så här…” sade presidenten. ”Vi hade upplopp i Harlem. Om du tittar på vad som hände så gick folk från Harlem ut och protesterade, Stephen, och de protesterade starkt mot Harvard. De stod på min sida. Du vet att jag fick väldigt starkt stöd från svarta väljare, väldigt starkt. Det var en stor komplimang…”
I studion uppstod en obekväm stämning. Vad babblade presidenten om? Att folk i Harlem skulle ha demonstrerat mot Harvard hade inte rapporterats i media, och verkade långsökt. En möjlighet är att Trump helt enkelt hörde fel. Det är också tänkbart att Stephen A. Smith, som är svart, påminde Trump om Harlem, där det bor många svarta människor.
Efter fyra år med Joe Biden har det amerikanska folket vant sig vid att nationens högste chef talar i nattmössan.
I vanliga fall skulle presidentens förvirrade prat ha väckt en del oro över hans kognitiva förmågor. Men det gjorde det inte. Trumps medverkan på NewsNation hånades friskt av komiker på tv, men glömdes snart bort. Efter fyra år med Joe Biden har det amerikanska folket vant sig vid att nationens högste chef talar i nattmössan.
Joe Bidens mentala förfall är ämnet för den nya bästsäljaren Original Sin: President Biden’s Decline, Its Cover-Up, and His Disastrous Choice to Run Again (Penguin, 2025), skriven av CNN-ankaret Jake Tapper och New York Times-skribenten Alex Thompson (framledes T&T). Bokens titel syftar på Bidens beslut att ställa upp i omval år 2024. Under valkampanjen 2020 beskrev Biden sig själv som en övergångsfigur, som bara skulle sitta en mandatperiod som president. Men någonstans på vägen kom han på andra tankar.
Original Sin bygger på intervjuer med hundratals politiker och ”insiders” från det demokratiska partiet. Såväl boken som dess författare har fått utstå en del befogad kritik. Tillhör inte Tapper och Thompson själva det vänsterliberala etablissemang som mörkade Joe Bidens kognitiva förfall? Det gör de onekligen. Men bara demokratiska lojalister som T&T skulle kunna få tillgång till de källor som ligger till grund för boken. Tiderna då politiker befattade sig med oppositionellt sinnade – eller ens neutrala – journalister är sedan länge förbi.
Att Joe Biden skulle säkra den demokratiska nomineringen år 2020 var det få som trodde på förhand. Bidens första valkampanj år 1988 slutade i skandal när det framkom att han hade plagierat flera tal av den brittiske politikern Neil Kinnock. År 2008 drog sig Biden ur primärvalen efter att ha hamnat på femte plats i Iowa, med knappt en procent av rösterna. Under sina år som vicepresident under Barack Obama åldrades han rejält, och beskrevs allt oftare som ”trött”. Men Bernie Sanders och Elizabeth Warren stod för långt till vänster, och miljardären Michael Bloomberg saknade stöd bland demokraternas gräsrötter. Så det fick bli Joe Biden.
Under den första valkampen mot Trump florerade rykten om Bidens sviktande kognition. Riktigt hur illa ställt det var med kandidaten var dock svårt att uppskatta. Liksom Donald Trump har Biden alltid utmärkt sig som en grandios pratkvarn som sällan håller sig till ämnet. Var Bidens utvikningar tecken på begynnande demens eller bara uttryck för hans yviga personlighet? Ingen visste med säkerhet.
Med tiden började dock panik uppstå i de demokratiska leden. Flera av T&T:s källor beskriver möten med Biden som fick dem att tappa hakan. Presidenten hade allt svårare att känna igen gamla kollegor, och började kalla rådgivaren Jake Sullivan för ”Steve”. Även för de enklaste anföranden – som att önska sin personal en god jul – behövde Biden hjälp av en teleprompter.
I början av 2024 var Joe Bidens opinionssiffror bedrövliga – men vicepresidenten Kamala Harris siffror var ännu sämre. Vissa tunga demokrater förespråkade att ersätta Joe Biden med en yngre förmåga, men andra satte sig emot. Kongressens svarta ledamöter fruktade att Harris skulle krossas i en valkamp mot Trump, och vädjade därför till Biden att stanna kvar som kandidat. Men att ersätta Harris som Bidens “running mate” skulle uppfattas som en skymf mot svarta kvinnor – en av partiets mest lojala väljargrupper.
T&T ägnar flera kapitel åt familjen Bidens invecklade relation med rättssystemet. I sonen Hunters fall handlade det om skattefusk och en pistol han olagligt köpte medan han använde droger. Vad gäller Joe rörde det sig om hemligstämplade dokument som han i strid mot lagen förvarade i sitt garage. Hunter fälldes för flera grova brott, men benådades av sin far. Den federala åklagaren Robert Hur konstaterade att Joe Biden också hade brutit mot lagen, men avstod från att väcka åtal. I sin rapport beskrev Robert Hur presidenten som en “sympatisk, välmenande, äldre man med ett dåligt minne”, som knappast skulle dömas som skyldig av en jury. Rapporten väckte skarp kritik från båda partier. Republikaner ansåg att Biden kom för lindrigt undan, medan demokrater ondgjorde sig över Robert Hurs “kränkande språkbruk” om presidenten.
Original Sin påminner oss också om att politiker inte är som vi andra, och ofta ser sig själva som särskilt utvalda och oersättliga. Denna tendens verkar särskilt stark i familjen Biden. I boken skildras Joes favoritson Beau, som år 2006 valdes till chefsåklagare i delstaten Delaware. År 2013 lades Beau in på sjukhus till följd av förvirring och diagnostiserades med en obotlig hjärntumör. I ett sådant läge skulle de flesta människor ha lagt karriären på hyllan och prioriterat relationer med nära och kära. Men Beau valde att hemlighålla sin sjukdom och började fila på en kampanj att bli guvernör. Liksom fadern Joe vägrade han låta sin fallerande hälsa stå i vägen för hans kall som politiker.
Med facit i hand borde någon av Joe Bidens män ha dragit i nödbromsen och avrått honom från att kandidera en andra gång. Men vem? Med tiden blev presidentens innersta krets allt snävare, och begränsad till en handfull extremt lojala och högavlönade rådgivare. Att någon av dem skulle hugga chefen i ryggen var knappast troligt.
Vissa menar att presidentens läkare Kevin O’Connor borde ha utrett hans kognitiva förmåga. Men en sådan utredning kräver patientens medverkan, och Biden vägrade att låta sig testas. Om exempelvis en pilot drabbas av ett krampanfall är läkaren skyldig att anmäla det inträffade till berörda myndigheter. Men för minnessvaga politiker finns det inga sådana regelverk.
Trots författarnas politiska sympatier tecknar boken en mestadels negativ bild av familjen Biden och det demokratiska etablissemanget.
Författarna poängterar att presidenten själv borde ha insett att hans hjärna inte fungerade som förut. Men sådan insikt saknas hos många med kognitiva svårigheter. Vissa förstår väl sina begränsningar medan andra vägrar medge några som helst problem. Ofta varierar insikten beroende på omständigheter. I boken beskriver T&T situationer där Biden gör bort sig och verkar inse att han inte riktigt hänger med. Men nästa dag är den genanta episoden som bortblåst, och självförtroendet återigen på topp.
Trots författarnas politiska sympatier tecknar Original Sin en mestadels negativ bild av familjen Biden och det demokratiska etablissemanget. Partiets ledande funktionärer utmålas ofta som veliga och lättrogna. Nationens första dam Jill Biden skildras som en kallsinnig manipulatör och sonen Hunter som en oduglig slashas. Vicepresidenten Kamala Harris framstår som osäker och inte särskilt klipsk.
En av de få personer som framställs i positiv dager är Joe Bidens justitieminister Merrick Garland. Inom högermedia är Garland en avskydd figur, och anklagas för att ha gått alltför hårt åt deltagarna i upploppet på Kapitolium den 6:e januari 2021. Men vad gäller anklagelserna mot Joe och Hunter Biden verkar Merrick ha följt lagen och sitt samvete till punkt och pricka, trots ett enormt tryck från presidentens folk att se mellan fingrarna.
Mot bokens slut uppmanar T&T både politiker och medier att tala öppet om sina ledares mentala tillkortakommanden. De hoppas att Joe Bidens genanta nedgång och fall har lärt nationen en läxa och att liknande fadäser kan undvikas i framtiden. Men i praktiken verkar det inte särskilt troligt. USA:s medier är mer polariserade och mindre nogräknade än någonsin. Donald Trump vägrar ofta reguljära nyhetsbyråer som Reuters och Associated Press tillträde till sina presskonferenser, till förmån för tvivelaktiga MAGA-vurmare som Tim Pool och Jack Posobiec. Trumps stab består helt av lismande lakejer som ivrigt hejar på hans mest absurda nycker och infall. För kognitivt nedsatta politiker i USA har framtiden nog aldrig varit ljusare.