Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Almedalen måste vara till för fler än lobbyister
Idag inleds årets upplaga av Almedalsveckan. Även om mycket är sig likt har beslutet att tidigarelägga Almedalen väckt frågetecken kring politikerveckans syfte. Det skriver Bean Khalil.
Det har under de senaste åren varit populärt att skrocka om hur mycket bättre Almedalsveckan var förr. Förr sades det att gemene man kunde avnjuta ett glas rosévin på samma mingel som politikertoppar – nu är veckan mest till som en get away för intresseorganisationer och konsultbolag. Det som en gång började med att Olof Palme höll ett improviserat sommartal i Visby har exploderat till det jättearrangemang vi ser idag.
Även om veckans omfång varierat genom åren har dess syfte varit densamma. Politikerveckan binder varje år samman politiska makthavare med deras chefer – väljarna – och öppnar upp möjligheter för en typ av möten mellan väljare och valda som blivit allt mer ovanlig i takt med att det folkliga engagemanget i partierna minskat. Dessvärre har arrangörerna de senaste åren självmant valt att göra denna interaktion svårare att uppnå.
Att som vanlig medborgare få möjlighet att få lyssna när en partiledare håller linjetal eller kunna välja och vraka på panelsamtal är en svensk ynnest.
Almedalsveckan är något som vi alla tillsammans måste värna om. Att som vanlig medborgare få möjlighet att få lyssna när en partiledare håller linjetal eller kunna välja och vraka på panelsamtal är en svensk ynnest. Det är därför beklagligt att arrangörerna återigen har lagt den en vecka tidigare – direkt efter midsommar, i stället för första veckan i juli. Om syftet med Almedalsveckan är att värna det demokratiska samtalet så är tidigareläggandet fel väg att gå. En veckas tidigare semester för politiker och andra professionella Almedalsdeltagare är inte en rimlig ursäkt för att försvåra för alla andra att ta sig dit.
Almedalen är som bäst i de spontana mötena mellan politikerveckans deltagare och vanliga sommargäster, som förutsättningslöst har kunnat diskutera politik, ställa frågor och komma politiken nära. Att tidigarelägga veckan har försvårat för sommargästerna att delta, de flesta har ännu inte gått på semester. Kvar på fastlandet blir därmed också det folkliga intresset och spontaniteten.
Men någonstans i diskussionen har det glömts bort vem Almedalsveckan egentligen är till för.
De som i stället fyller Almedalsparken är statliga, regionala och kommunala delegationer. På senare år har det förts en diskussion om hur mycket skattepengar som slösas i “representationssyfte”. Förra året sammanställde Skattebetalarna en rapport som visade att kommuner och regioner lade minst 50 miljoner på sina officiella programpunkter under veckan. Värt att poängtera är att detta då inte bekostar informella möten, middagar eller andra kostnader. Som tur är verkar denna trend – efter att ha uppmärksammats – vara mindre förekommande i år.
Den uttalade anledningen till flytten har varit att Almedalsveckan tagit hänsyn till politikerna, som självklart har ett intresse av att kunna gå på ledighet en vecka tidigare. I denna fråga delar även arrangörerna samma vilja till bekvämlighet – även de går i år på semester en vecka tidigare. Men någonstans i diskussionen har det glömts bort vem Almedalsveckan egentligen är till för.
Är den till för det demokratiska samtalet där gemene man faktiskt kan träffa politiker i de myllrande kullerstensgatorna innanför ringmuren, är den till för att PR-konsulter enkelt ska kunna träffa uppdragsgivare och politiker på ett och samma ställe eller är den till för att partierna ska kunna anordna mingel för sina lokalpolitiker?
Vill arrangörerna att Almedalsveckan även i framtiden ska vara något mer än en mötesplats för den politiska klassen så återgår man till den ordning som gällde före 2023. Det demokratiska samtalet förtjänar det.