Är vätgasen den nya gröna bubblan?

I en serie artiklar här i Smedjan har jag försökt beskriva och förklara hur och varför stora hållbarhetssatsningar misslyckas. Satsningar på etanolproduktion, etanolbilar och biogas har alla medfört skenande kostnader, ökad skuldsättning och brist på hållbar utveckling. Dessa exempel bär på ett antal likheter. Problemen har inte varit slumpmässiga utan följer ett tydligt mönster. Samma mönster kan nu skönjas i de vätgassatsningar som nu görs i Sverige.

Låt mig inledningsvis kortfattat beskriva de faktorer som gemensamt bidrar till att offentliga satsningar på hållbarhet misslyckats.

För det första: Principer om teknikneutralitet frångås. Dessa är i regel svåra att omsätta i politisk verklighet, inte minst då särintressen gör sitt bästa för att påverka lagstiftningen. Pumplagen fungerar i praktiken som en förlängning av förbränningsmotorn då Svenska Petroleuminstitutet med flera lyckats exkludera elektricitet från de drivmedel som får betraktas som förnybara.

För det andra: Förekomsten av stora mängder ”gratispengar” leder till systematiskt bidragsentreprenörskap. Under det tidiga 2000-talet skulle Norrland återindustrialiseras genom etanolproduktion. Skogen skulle bli sprit, som i sin tur skulle bli framtidens bränsle. Statsminister Göran Persson invigde en pilotanläggning hos det kommunala bolaget Sekab i Örnsköldsvik. EU, Energimyndigheten och flera andra aktörer ställde hundratals miljoner till förfogande. Men ”gratispengar” förändrar incitamentsstrukturerna. Företag sätter i system att söka offentliga medel. Det blir ekonomiskt rationellt att ägna sig åt det som egentligen saknar bärkraft.

Så småningom kollapsar bubblan under sin egen orimlighet.

För det tredje: Frånvaro av teknikneutralitet och förekomsten av stora offentliga resurser leder i nästa skede till att det skapas en politisk och social högkonjunktur, som i sin tur saknar förankring i ekonomisk och teknologisk bärkraft. Det görs nu stora investeringar, allt fler offentliga aktörer börjar tala om teknikens framtid och förväntningarna skruvas upp. Eftersom det finns så mycket gratispengar att tillgå är det få som ställer några kritiska frågor och bubblan växer sig allt större. Miljöfrågornas dignitet och den allmänna opinionen bidrar till att ingen vågar ställa kritiska frågor. Den som uttrycker skepsis eller en avvikande åsikt kan lätt bli stämplad som klimatförnekare.

Så småningom kollapsar bubblan under sin egen orimlighet: det var tekniskt och ekonomiskt mer eller mindre omöjligt att på ett konkurrenskraftigt sätt utvinna etanol ur cellulosa, köra bilar på etanol eller använda biogas som bränsle. I nästa skede tvingas kommuner, kommunala bolag och skattebetalare genomgå en smärtsam process av uppsägningar, nedskrivningar och nedläggningar.

***

Vätgassatsningarna idag påminner i flera bemärkelser om de gröna bubblor som beskrivits ovan. 

Det är tydligt att principen om teknikneutralitet har frångåtts. Inom ramen för EU:s ”Green Deal” har det hisnande beloppet 430 miljarder euro öronmärkts för satsningar på vätgas. Annorlunda uttryckt kan såväl offentliga som privata aktörer söka pengar för allt som har med vätgas att göra. Principen är närmast den rena motsatsen till teknikneutralitet.

Olika delar av det bidragsindustriella komplexet flockas runt syltburkarna och mobiliserar aktiviteter.

När kommuner, myndigheter och företag plötsligt börjar prata om vätgas som den nya rockstjärnan inom hållbarhet och investera i vätgas som de aldrig prioriterat förut bör vi utgå från att principen om teknikneutralitet har satts ur spel.

I nästa led förvrängs incitamentsstrukturerna vilket resulterar i ett systematiskt bidragsentreprenörskap där inga kritiska frågor ställs, eftersom någon annan står för kostnaderna. Kommuner formulerar nu ”vätgas etto strategier” och investerar i laddstationer. Olika delar av det bidragsindustriella komplexet flockas runt syltburkarna och mobiliserar aktiviteter: 

• Mariestads kommun fick närvara vid Klimattoppmötet i Glasgow 2021 för att berätta om sina satsningar på vätgas. För en mindre kommun i lilla Sverige kan detta bara beskrivas som en PR-mässig kometkarriär in i världens rampljus.
• I december 2021 meddelade Naturvårdsverket att företaget REH2 får 355 miljoner i investeringsstöd från ”Klimatklivet” för att bygga tankstationer.
• Bolag med vätgas- eller H2-relaterade namn börjar dyka upp, som H2 Green Steel, Green Hydrogen och H2 Energy.
• I november 2021 lanserade Energimyndigheten en nationell strategi för fossilfri vätgas.
• I februari meddelade H2 Green Steel att man får 30 miljoner från Energimyndigheten.
• Det går att delta på allt fler evenemang runtom i landet där vätgasen lovordas – ibland till och med som ett nytt Klondyke. 
• ”Nationella strategier” börjar formuleras kring vätgas. 
• Häromveckan besökte EU-höjdaren Frans Timmermans Hybrits anläggning i Luleå. Han kom också med beskedet att Hybrit kommer få över en miljard ur EU:s innovationsfond. Här intervjuas han i Expressen, notera frånvaron av kritiska frågor.

Marknader är inte perfekta, men de tenderar vara bättre på att värdera affärsmöjligheter än vad kommuner och statliga myndigheter normalt sett är. Man bör därför ställa sig frågan varför inga företag med miljardbudget för forskning och utveckling har valt att investera systematiskt i vätgas tidigare. Det sker först nu, när det finns skattemiljarder att hämta.

***

Vätgasen ter sig liksom etanolen som långt ifrån oproblematisk vid en närmare granskning: 

• Överföringsförlusterna är betydande. Professor Björn Karlsson vid Högskolan i Gävle menar att de ligger på uppåt 30 procent. Komprimering tar dessutom ytterligare 10 procent i anspråk. 
• Bränsleceller för bilar innebär i praktiken att elektricitet skall överföras och lagras för att sedan användas, vilket relativt vanliga elbilar innebär att man går över ån för att hämta vatten.
• Vätgas är också en växthusgas. Då vätgasen är en av de minsta molekylerna är den i själva verket svår att transportera utan läckage. 
• Bara satsningarna på vätgasbaserat stål i Norrland (Hybrit, h2 Green Steel) kommer ta cirka 80 TWh i anspråk, vilket motsvarar omkring hälften av Sveriges befintliga elkonsumtion. Varifrån dessa mängder el skall komma utan att medföra antingen utbyggd kärnkraft eller en systemkollaps är en än så länge obesvarad fråga.

Marknader är inte perfekta, men de tenderar vara bättre på att värdera affärsmöjligheter än kommuner och statliga myndigheter. 

Tekniska och ekonomiska invändningar som i normalfallet stämmer till eftertanke ignoreras emellertid i bubblans tillväxtfas. Superlativen radas på varandra. När Stefan Löfven invigde pilotanläggningen för framställning av stål med hjälp av vätgas kallade han detta för det största tekniksprånget inom stålproduktion ”på 1000 år”. Han sade även:

Ur arbetslöshet och klimathot kan snart gröna jobb med nollutsläpp växa. Här finns en chans till export av inte bara stål utan kol utan också en världsunik teknik.

Export. Världsledande teknik. Hållbar utveckling. Nya arbetstillfällen. Återindustrialisering. När det satsas hundratals miljarder offentliga medel på outvecklad teknik med flera påtagliga brister, och satsningen backas upp med onyanserad optimism från politik och näringsliv finns det skäl att dra öronen åt sig.

Etanolbubblan kollapsade på grund av tekniska och ekonomiska brister. Om vätgasen utgör en bubbla kan man mycket väl tänka sig att de skenande elpriserna blir den utlösande faktorn som punkterar drömmarna. Elpriserna har under vintern stundtals nått nivåer där enbart elåtgången för vätgasbaserad stålproduktion skulle motsvara hela omsättningen för SSAB.

Historien har visat att en kombination av offentliga medel från EU, nationalstaternas myndigheter och kommunernas budgetar skapar en form av politisk och social högkonjunktur runt viss teknologi. När dessa medel sedan blandas samman med hägrande förhoppningar om hållbar utveckling, återindustrialisering och nya arbetstillfällen skapas en konsensuskultur där ingen ställer kritiska frågor. Men det som låter för bra för att vara sant riskerar ofta att också vara det.