Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Essä

Täljöviken byggdes i en tid då arbetarrörelsen och korporativa lösningar definierade Sverige. Men från 1970-talets början gjorde omvärlden sig påmind och staten och kapitalet kunde inte längre göra upp om samhällsutvecklingen. På den gamla LO-kursgården hittar Jan Jörnmark spår från en tid av snabba samhällsförändringar, oljeprischocker och lukrativa affärer med korrupta regimer runt om i världen.

Det här fotoreportaget är en del av en serie där Jan Jörnmark, med utgångspunkt i svensk ekonomisk historia tar sig an ämnen av betydelse för vår samtidsdebatt.

Det var ett hus långt utöver det vanliga. Omedelbart när man kom in möttes man av ett exklusivt klinkergolv som fortsatte genom en tunn glasvägg innan det försvann ut på altanen med den magnifika Östersjöutsikten. Om man lät fantasin leka det minsta kunde man se konturerna av Olof Palme och Harry Schein i de exklusiva fåtöljerna. 

Täljöviken var det kraftfullaste minnet av tiden när fackförenings- och arbetarrörelsen dominerade samhället genom ”den svenska modellen”. ”Modellen” hade byggt på idén att löner skulle jämnas ut mellan branscher. Det innebar att man höll tillbaka i de starkaste branscherna, samtidigt som man påskyndade omvandlingen av de svagare. Praktiskt hade facken också en stor betydelse för tidmätningar och för att bestämma ackord. Det var roller som krävde ständigt ökade utbildningsinsatser och stora mängder både inre och yttre kommunikation. 

Täljöviken är inget mindre än ett modernistiskt mästerverk…
…arkitekten Peter Diebisch var inspirerad både av Mies van der Rohe och le Curboiser…

Dessutom befann sig kooperativa, statliga och fackföreningsdrivna företag i stark expansion. I slutet av 1960-talet var BPA/Riksbyggen landets näst största byggföretag, samtidigt som allmännyttans och HSB:s betydelse oavbrutet växte. Statsföretag AB sågs som en strategisk spjutspets mot framtiden och Kooperativa Förbundet var landets omsättningsmässigt största företag. 

Det här var platsen där både LO centralt och regeringen skulle kunna ha konferenser. 

Arbetarrörelsens utbildnings- och konferensbehov var med andra ord stora och växande, samtidigt som det fanns ett begränsat utbud. Innerstädernas hotell var slitna och nedgångna, och de motorhotell som Esso hade börjat bygga ansågs inte hålla tillräckligt hög standard. Det förklarar varför det under 1960- och början av 70-talet byggdes mer än ett dussin fackliga kurs- och konferensgårdar. Kronjuvelen var Täljöviken, som byggdes av BPA och möblerades av KF:s inredningsarkitekter. Det här var platsen där både LO centralt och regeringen skulle kunna ha konferenser. 

…inredningen var den mest exklusiva som gick att uppbåda i Skandinaven 1969-70…
…de mest välkända inredningsarkitekterna och textilkonstnärerna engagerades för att allt skulle bli perfekt…

Men redan under slutet av 1960-talet började situationen förändras. Konkurrensen ökade både i industrin och i den länge oerhört trygga byggbranschen. Det betydde också att den planerade strukturomvandling som varit ett kärnelement i LO:s solidariska lönepolitik var på väg att bli ogenomförbar. Modellen hade även gett fackföreningarna en stor men också svårhanterlig roll politiskt, vilket LO beskrev internt: 

Den egna gruppens löne- och arbetsvillkor måste ses i samband med hela arbetsmarknaden och dess mångskiftande förgreningar. Lönen är icke ensamt avgörande för levnadsstandarden, utan jämväl en ekonomisk politik som tar sikte på bibehållande av sysselsättningen, socialpolitikens utformning betyder mycket…

Inom facket hade det länge funnits ett internt ifrågasättande av centralstyre, återhållna löner och otydliga politiska mål. När sedan den ekonomiska situationen hårdnade växte kritiken snabbt, inte minst från en nymornad och stark vänsteropinion. Det var verkligen hårt slutna kretsar av politiker, fackföreningsmän och industriledare som hade försökt skapa ett samförstånd och balans mellan det ökade omvärldstrycket och de interna kraven på reformer och höjd standard. Bristen på genomskinlighet i de kompromisser och uppgörelser som utmärkte tiden uttrycktes sannolikt allra tydligast av Blå Tåget i klassikern Staten och Kapitalet:

Sida vid sida tillsammans stryker dom fram

Staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm…

Den ena handen vet precis vad det är, som den andra gör

Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer

Och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper

Konfronterade med det snabbt växande missnöjet blev det 1973-75 omöjligt för fackföreningsledningarna att hålla emot, vilket gjorde att man istället släppte fritt för löneökningar på uppemot 30-40 procent. Efter det väntade två kaotiska decennier som skulle domineras av subventioner, inflation och devalveringar.

För LO blev konsekvenserna av kostnadsexplosionen ironiskt nog mycket kännbar.

För LO blev konsekvenserna av kostnadsexplosionen ironiskt nog mycket kännbar, eftersom man precis anställt mycket arbetskraft på kursgårdarna. Följden blev utredningar som föreslog mer lagstiftning för att stärka fackets roll och därmed behovet av olika utbildningar, men vid det laget hade den långa politiska stabilitet som varit en garant för fackförbundens ställning förändrats. Redan jämviktsriksdagen 1973 undergrävde den socialdemokratiska maktpositionen, och sedan följde en ännu längre period med borgerliga regeringar.  Det innebar att man inte längre kunde räkna med en garanterad avsättning för konferenser på kursgårdarna.

…här fanns en öppen bar, biljardbord och konferensrummen var utrustade för simultantolkning…
…pool var en självklarhet…

Under tiden ökade dessutom utbudet av hotell med bra kvalitet, vilket ytterligare förvärrade situationen. Anläggningar som Täljöviken och Hasseludden kom till under slutfasen av den slutna eran, och när de sedan stod klara hade omvärlden förändrats helt. Att då driva det 4 000 kvadratmeter stora Täljöviken som ett vanligt konferenshotell med bara 36 gästrum var en helt omöjlig uppgift.

***

Men verklighetens vägar är ofta helt annorlunda än de planerade, och Täljöviken skulle istället få en helt annan betydelse när internationaliseringen blev en konkret realitet. När rörligheten för människor, kapital och företag växte hamnade det fackföreningsägda byggbolaget BPA i centrum för några projekt som fick helt avgörande betydelse för det svenska samhället och ekonomin. 

Östeuropa drogs med stora ekonomiska problem i slutet av 1960-talet.  Mest synliga var bekymren i Tjeckoslovakien, men där ledde reformförsöken till att sovjetiska pansarvagnar rullade in. Polen fick också en ny ledare 1970, men Edward Gierek genomförde i stället ett försök att modernisera Polen med hjälp av västliga krediter.

Det fackföreningsägda byggbolaget BPA hamnade i centrum för några projekt som fick helt avgörande betydelse för det svenska samhället och ekonomin.

För det krävdes personer med kontaktnät på båda sidor av järnridån. Holger Hjelm var en av de personer som uppfyllde kraven. Han hade inte praktiserat i USA, men istället skaffat sig de perfekta erfarenheterna för att arbeta i de andra delar av världen som öppnade sig på allvar kring 1970: han hade börjat göra affärer i Prag direkt efter kriget, och blivit dömd till tre års fängelse för spionage av en tjeckisk domstol redan 1949. Han lät sig inte avskräckas av det, utan fortsatte tvärtom att arbeta med Östeuropa. Han skapade efterhand ett stort kontaktnät, där Kasiemerz Tyranski som var chef för det polska utrikeshandelsmonopolet Minex blev en nyckelperson.

…motiven på väggarna kom från alla Sveriges landskap…
…att det bara fanns 35 rum var en avgörande svaghet…

När sedan Gierek tillträtt som president och med tanke på storleken på de polska affärerna blev BPA och finansmannen Anders Walls Beijerinvest, med sin verksamhet inom bland annat byggmaterial och internationell handel, naturliga partners.

Förklaringen fanns i Täljöviken, för när det exceptionella huset byggdes fanns inte de klinkers som behövdes för det stora öppna rummet i Sverige, men med hjälp av Holger Hjelm lyckades man hitta rätt material i Tjeckoslovakien. Genom affären blev Hjelm god vän med BPA-chefen Olle Ek, vilket blev betydelsefullt när planerna för att modernisera Warszawa med nya hotell och kontor med hjälp av västkrediter inleddes.

Efter att miljonprogrammet hade kollapsat byggde BPA på kort tid två skyskrapor i Warszawa. 

När Tyranski 1971 ställde frågan till Hjelm om vilket svenskt företag som kunde bygga en skyskrapa i Warszawa blev det BPA som Hjelm kontaktade först. Ritningarna till det som skulle bli Intracoskrapan gjordes av Peter Diebisch som också hade ritat Täljöviken.

…fram emot 1990-talet räckte inte standarden till heller…
…LO och bumlinglampor. En kortvariant av 1970-talet…

Sverige var den perfekta partnern eftersom byggsektorn stod med stor överkapacitet efter att miljonprogrammet hade kollapsat och på kort tid byggde BPA två skyskrapor i Warszawa. I det polska förfallet under 80-talet innebar det att BPA:s moderna kontorsskrapor och de två lyxhotell som Skanska samtidigt byggde kompletterade varandra som en mytomspunnen västenklav. De moderna utrymmena var inte minst idealiska för terrorister från Mellanöstern som under 1980-talet drev ett ökänt centrum för internationell vapenhandel på Intracoskrapans 25:e våning.

I Polen är cementexporten en legendarisk del av historien om hur kommunistregimen drogs ned i en härva av moraliskt förfall.

Samarbetet mellan Hjelm, Beijer, BPA och Polen fortsatte sedan till Nigeria. De östeuropeiska handelsmonopolen fick likadana motsvarigheter i de nya självständiga länderna i tredje världen och efter oljeprisstegringarna 1973 och 1978 skapade det unika möjligheter för den som hade erfarenhet av statshandel. Hjelm blev då också mellanhand för polsk cementexport till Nigeria, förmedlade genom svenska aktörer. Från Nigeria gick sedan ett flöde av olja mot Västeuropa.

…äventyret fortsatte i Warszawa. I stadsdelen Marymont byggdes exakta kopior av miljonprogrammets hus i Öxnehaga (Huskvarna) för den svenska arbetskraften…
…de husen är rivna nu, men Intracoskrapan står kvar som ett okänt minne över den andra svenska stormaktstiden.

I Polen är cementexporten en legendarisk del av historien om hur kommunistregimen drogs ned i en härva av moraliskt förfall, vilket avslöjades när Gierekregimen föll och ministrar och chefstjänstemän ställdes inför rätta. I rättegången mot Tyranski var kopplingarna till Hjelm, Sverige och Nigeria omfattande. Där framkom hur tegelexporten startat på 1960-talet och hur export av polsk cement till Nigeria via Sverige kom in i bilden. För varje ton som såldes fick Tyranski tio cent på ett bankkonto i väst.  

***

Under oljechocken 1978-79 blev Hjelm känd även i Sverige för sina nigerianska kontakter och hans affärer utvidgades nu också till Beijers oljehandlande dotterbolag STC, som plötsligt började göra fabulösa vinster. Handeln växte så snabbt att oljebolaget 1980 stod för tre fjärdedelar av hela Beijers omsättning, när resten av investmentbolagets rörelse faktiskt hade stora problem. Olof Hedengren som var nära medarbetare till Anders Wall har beskrivit hur samarbetet såg ut. 

När det gäller STC:s oljemiljoner gick det troligen till så här: Holger hade ett kontrakt med nigerianska staten. Som vanligt när det gäller affärer med korrupta regimer så hjälpte Holger vissa makthavare att ”skimma”. Han… fick köpa oljan till ett underpris, sålde vidare till bland annat STC… Allt skedde enligt långa kontrakt med en viss given marginal. Något förenklat innebar detta att STC i princip kunde sälja hur mycket olja som helst med en riskfri vinst. Konstruktören av denna sedelpress var således Holger Hjelm…

Under oljans rekordår gjorde vinsterna att STC kunde köpa kontrollposter i flera viktiga svenska börsbolag. Det tidigare okända oljehandelsbolaget hade blivit ett av Sveriges mest betydelsefulla och omtalade bolag, vilket fick Volvochefen Pehr G Gyllenhammar som redan hade utvecklat ett intresse för olja, att hösten 1980 lägga ett bud på hela Beijerinvest. 

Det var den största företagsaffären någonsin i Sverige. Både genom sin storlek och genom omvandlingen av Volvo från ett renodlat bilföretag till något mycket mer svårdefinierat skulle affären sätta sin prägel på näringslivet under de kommande decennierna.

Läs fler reportage i serien av Jan Jörnmark

Vill du ha Jan Jörnmarks texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!