Är verkligen ledarskribenter tidningarnas superstjärnor?

I sin onekligen intressanta essä om ledarskribenternas och de politiska redaktionernas roll på tidningarna, tycker Siri Steijer (16/10) att många politiska skribenter har upphöjts till ”mediala superstjärnor”. Det låter ju förnämligt för dem, som har fått uppdraget att vara sin respektive tidnings själ och i konkurrens med politiska mediemotståndare försvara och helst pedagogiskt framgångsrikt stärka den – i förlängningen helst också med ökande upplagesiffror. Var hittar vi dessa personifierade goda cigarrer någonstans?

Men om man med superstjärnor menar ständigt i radio- och TV-studior återkommande mediala ”kändisar” som Göran Greider, Daniel Suhonen, båda S-märkta, eller (i viss mån) borgerliga Per Gudmundson från Svenska Dagbladet, är beskrivningen något närmare verkligheten.

Det finns nämligen en märklig tendens hos SVT och Sveriges Radio att snävt begränsa den skara politiska skribenter, som återkommande kallas in för att kommentera aktuella, särskilt intressanta händelser. Att såväl Greider som Suhonen därvidlag är följetongsfigurer, känner de flesta som återfinns i medievärlden väl till. Likaså att urvalet oftast tycks vara geografiskt anpassat till Stockholms yttre gränser.

Det finns nämligen en märklig tendens hos SVT och Sveriges Radio att snävt begränsa den skara politiska skribenter, som återkommande kallas in för att kommentera aktuella, särskilt intressanta händelser.

Detsamma gäller förstås – och kanske i än högra grad – den officiella kulturdebatten, vars huvudpersoner också bor i vårt lands största stad. Det som saknas är kulturyttringar i övriga landet, oaktat det faktum att åtminstone de större residensstäderna kan visa upp ett aktivt och intressant kulturliv, som också drar till sig många människor.

I Siri Steijers omfångsrika utblick nämns tyvärr inte den försvagning av de politiska redaktionerna som togs sin början redan under 1990-talets senaste decennier genom att chefredaktörskapet dubblerades i många tidningar, så att dessa blev en separat del av tidningen, vilken inte – hette den inte alls intelligenta förklaringen – fick påverka nyhetsredaktionens arbete. Tidningens objektivitet skulle påverkas då.

I än högre grad användes argumentet, när också i flera fall de politiska redaktionernas företrädare fick lämna ifrån sig debattsidorna till andra.
-Det blir fel, om de skall ha hand om dessa, som en medarbetare i en stor sydsvensk mediekoncern en gång förklarade saken för mig, då jag undrade varför inte längre debattmaterialet som tidigare sköttes av ledarredaktionen. Det var förstås den underförstådda risken för politisk styrning av debattpubliceringen som förändringen motiverades med.

Men en klok, ansvarsfull och vidsynt politisk redaktör förmår nog bättre än många andra journalister att sköta den här saken. Sedan kan man med rätta fråga sig om exempelvis en nyhetsjournalist med utrerade vänsteråsikter – de som finns i denna ideologiska värld är ju de flesta, enligt återkommande undersökningar från Göteborgs universitet, uppemot tre fjärdedelar av hela yrkeskåren – på förhand är en större garant för en objektiv hantering av debattmaterialet än den kollega, som anförtrotts att vara tidningens ansikte utåt.

Också det faktum, som Siri Steijer inte nämner i sin essä, att allt färre tidningar har den politiske chefredaktören eller redaktören som ansvarig utgivare, är en klar försvagning av den tidigare tunga ledarredaktionen. Den ansvarige utgivaren har den i särklass viktigaste rollen i en dagstidning, därför att han, eller hon, har makt och myndighet att också gripa in i det politiska materialet, exempelvis stoppa en text från ledarredaktionen eller ”tvätta” den.

Att detta är sällsynt ändrar inte kritiken mot den ordning, som tidigare var nästan självklar i såväl Stockholms morgon- och kvällstidningar som i de större regiontidningarna. Det är varken bra eller rimligt att ledarredaktionerna har degraderats till en liten ö, där de landstigna lever sitt eget liv utan att vara den integrerade del av tidningen som är självklar.

Det är varken bra eller rimligt att ledarredaktionerna har degraderats till en liten ö, där de landstigna lever sitt eget liv utan att vara den integrerade del av tidningen som är självklar.

Som bekant kan själen inte frikopplas från kroppen. En tidning är en sammanhållen enhet, som skall garanteras av en kompetent, erfaren och samhällserfaren ledning, där den politiska redaktionens ställning ingalunda skall kunna beskrivas som ett elegant hem för superstjärnor men väl en som en stabil, integrerad boning, där helhetsansvar, översikt och förvaltarskapsanda råder.

Denna redaktion bör då också se till, att deras skötebarn inte på var eller varannan sida presenterar personliga utsvävningar av skilda slag, vilket Siri Steijer nämner. Här bör man också notera, att särskilt de större tidningarnas kultursidor numera publicerar artiklar, vilka är mer politiska än handlar om kultur. Aftonbladet är det mest tydliga exemplet på detta, eftersom kultursidorna inte sällan är förvandlade till politiska pamfletter med utgjutelser mot dem, som aldrig finner nåd inför socialismens apologeter.