Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Serveringstillståndet är förlegat

Thea Andersson, författare till rapporten Ofullständiga rättigheter, visar att alkohollagen och kommunernas tillståndsenheter behandlar krögare som brottslingar. Det är en godtycklighet som baserar sig på totalkonsumtionsmodellen, en modell som varken är särskilt effektiv eller gällande i dagens alkoholpolitik.

Få socialistiska projekt har varit lika lyckade i att utöva ett förmyndarskap och en förbudsiver över medborgare och företag som det svenska alkoholregleringsprojektet. Totalkonsumtionsmodellen, den modell som Sverige länge baserat all sin alkoholpolitik på, gick till och med på lobbyingexport till andra länder och nationella organ som en lyckosam metod för prevention av alkoholrelaterade skador.

Den grundläggande principen är att en hög totalkonsumtion ökar antalet alkoholrelaterade skador, en låg totalkonsumtion minskar dem. Därför ska politiken i allt alkoholrelaterat utgå från att minska totalkonsumtionen och på så sätt legitimera till exempel inskränkningar i tillgång, punktskatter och begränsningar i öppettider.

Nykterhetsrörelsen hade fel

Vid EU-inträdet 1995 ställdes allt detta på ända. Vin & Sprit förlorade sin ensamrätt på produktion, försäljning, import och export och svenskarna fick plötsligt ta med sig alkohol hem till Sverige från semestern. Nykterhetsrörelsen varnade för att en djup kris var i antågande med alkoholrelaterad misär och en lavinartad ökning i konsumtionen. Inget av det hände.

Idag, snart 25 år senare, ligger konsumtionen på samma eller lägre nivåer som innan EU-inträdet. Systembolaget slår dock försäljningsrekord, människor bränner inte längre hemma, alkoholdebuten kryper upp i åldrarna, utbudet på Systembolaget ökar, friheten att välja bland flera sorters vin är absolut och antalet serveringstillstånd har nästan fördubblats. Folk slåss mindre på krogen och öppettiderna är längre.

Nykterhetsrörelsen varnade för att en djup kris var i antågande med alkoholrelaterad misär och en lavinartad ökning i konsumtionen. Inget av det hände.

Det är uppenbart att den svenska alkoholpolitiken inte längre utgår från totalkonsumtionsmodellen. Tillgängligheten är mycket större nu än för tio år sedan utan att det resulterat i mer riskfylld konsumtion, ökad alkoholism eller en ökning av den alkoholrelaterade brottsligheten.

Sverige skiljer sig från många andra europeiska länder i det avseendet att vi gärna konsumerar alkohol hemma. Bara en öl av tio intas på krogen – till skillnad från länderna kring Medelhavet där siffran ibland är den omvända. Trots detta är lagarna för krögarna och serveringstillståndet mer omfattande än de som gäller detaljhandeln.

Detta är inget nytt, politiker har under flera århundraden försökt begränsa och försvåra tillgången och då särskilt den synliga delen av konsumtionen. Med totalkonsumtionsmodellen gick både serveringstillstånd, mattvång och ransoneringssystem att legitimera.

Politiker har under flera århundraden försökt begränsa och försvåra tillgången och då särskilt den synliga delen av konsumtionen.

Erfarenheterna från andra halvan av 90-talet gör det dock plågsamt tydligt att modellen spelat ut sin roll. Systembolaget arbetar knappast efter en totalkonsumtionsmodell, och trots att det inte formaliseras i någon av utredningarna gör inte alkohollagen det heller.

Serveringstillståndet är en rest från det förflutna

De enda kvarvarande resterna från den förlegade tanken är serveringstillståndet, någonting som blir plågsamt tydligt när fler och fler krögare rapporterar om maffiametoder på kommunernas tillståndsenheter och förslag som i bästa fall är ineffektiva, i sämsta fall ruinerar enskilda individer och tvingar dem till att lägga ned sin verksamhet.

Vi kan nu välja att fortsätta bygga politik på förlegade idéer om människans ofullkomlighet. Eller så tar vi till oss det beteendemönster som visat sig de senaste tio åren – det finns inget samband mellan totalkonsumtion och antalet alkoholrelaterade skador.

Erfarenheterna från andra halvan av 90-talet gör det dock plågsamt tydligt att modellen spelat ut sin roll.

I rapporten Ofullständiga rättigheter, Timbro, går jag i detalj igenom hur det svenska serveringstillståndet inte gynnar folkhälsan. Jag visar att det istället tjänar som en populistventil i fullmäktigen runtom i landet trots att det finns kommuner som för en aktiv och liberal nattlivspolitik och kan visa mycket goda resultat.

Får krögarna en chans att tillsammans med sina besökare utveckla kroglivet, bestämma mer själva, utveckla konceptrestauranger, starta temabarer och hålla öppet längre så utvecklas en större mångfald i krogbranschen. Städerna blir inte längre folktomma, öde platser som inbjuder till ljusskygga aktiviteter.

Avreglera serveringstillståndet

Det är därför avgörande med ett antal förändringar av serveringstillståndet. Kök- och matserveringstvånget är knappast förenligt med näringsfriheten och bör tas bort. Utöver det måste rättssäkerheten för de enskilda krögarna stärkas, godtyckliga tillståndsenheter kan idag ruinera enskilda individer i långdragna rättsprocesser och brottsundersökningsliknande utredningar.

Slutligen behöver lagstiftningen förenklas och obetydlig servering till allmänheten göras fri från tillståndsplikten – detta öppnar för frisörer att servera bubbel till behandlingen, eller för det lilla bryggeriet att servera gäster på gårdsplanen. Öppettider på krogarna i stadskärnan? Sådant kan givetvis krögarna avgöra själva.

Ett aktivt folkliv är i regel tryggare än öde och folktomma torg. Att göra staden tillgänglig för fler, trots att det innebär att alkohol blir tillgängligt längre om natten, är ett lyckat frihetskoncept som utvecklar kroglivet, gör konsumtionen säkrare och får fler att trivas.

För såväl krögarnas som medborgarnas skull måste denna utveckling göras tillgängligt för flera. Destruktiva totalkonsumtionstankar inom serveringstillståndet kan förpassas till den växande högen av övergiven Socialdemokratisk policy som aldrig fungerat.