Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sven Otto Littorin: Arbetslinjen på arabiska

Lägre oljepris skapar ett förändringstryck i Saudiarabien. Sven Otto Littorin beskriver ett antal hoppfulla reformer som gjorts och sitt eget arbete för att lära saudierna om arbetslinje och kollektivavtal. “För mig är det som att vara Nixon i Kina.”

Riyadh skyline. Foto: B.alotaby, eget verk, (CC BY-SA 4.0)

Klimatförändringarna och trycket på att hitta andra energilösningar än de som är baserade på olja och gas har gjort att oljepriset inte alls blivit så högt som många förutspådde. Peak oil blev inte av. Tvärtom är oljan bara drygt hälften så dyr nu som när den var som dyrast. Och vad det betyder för de oljeproducerande länderna i denna del av världen går inte att överskatta. Reformerna i Saudiarabien är ett tydligt sådant exempel.

För säkert tio år sedan hade The Economist en otroligt intressant liten faktaruta där de visade vid vilket oljepris som de oljeproducerande ländernas statsfinanser gick på ett ut. För de allra flesta oljeländerna skulle det krävas ett pris på över hundra dollar fatet.

I dag kostar oljan drygt 60 dollar fatet. För Saudiarabien innebar det lägre oljepriset ett budgetunderskott på närmare 20 procent per år bara för några år sedan. Det är förstås helt ohållbart och har tvingat dessa länder att göra allsköns reformer för att överleva. Så det är faktiskt ingen överdrift att säga att klimatomställningarna tvingat fram liberaliseringar och reformer som annars hade dröjt. Än så länge är det mest reformer på det ekonomiska området, men mycket av det som händer kommer ändå ha långtgående följder på hela det övriga samhället.

Här kommer en moderat före detta arbetsmarknadsminister och hjälper till att införa rätten att bilda fackföreningar och rätten att sluta kollektivavtal.

Första gången jag kom till Saudiarabien var för snart tre år sedan, och sedan förra våren jobbar jag med arbetsmarknadsreformer på arbetsmarknadsdepartementet i Riyadh, parallellt med Världsbanken, ILO och andra.

Låt mig därför ge några exempel på det som hänt de senaste åren:

  • Kvinnor får numera äntligen ta körkort, vilket kraftfullt underlättar deltagande på arbetsmarknaden. Tusentals kvinnor tar körkort varje månad.
  • Det gamla systemet med ”male guardians” är på väg att helt avskaffas. Kvinnor kan numera starta och driva företag, de förfogar över sin egen lön och sin egen förmögenhet, kan öppna bankkonton i eget namn, skaffa pass och resa utomlands utan att behöva någons tillstånd.
  • Religionspolisen har förlorat all makt och innebörd.
  • Den tidigare uppdelningen av offentliga miljöer mellan män och kvinnor är i princip helt borta.
  • Över 200 biografer har öppnat, stora konserter anordnas; ett socialt liv utanför hemmet för både män och kvinnor har blomstrat upp på bara några år och restaurangscenen i Riyadh har blommat upp med många trevliga uteställen. Det finns massor av caféer och juicebarer, även om många av oss förstås saknar möjligheten att ta ett glas vin till maten eller en öl efter jobbet.
  • Turistvisum har införts och gästande kvinnor behöver varken bära abaya (heltäckande svart klänning) eller täcka håret. Ogifta män och kvinnor kan dela hotellrum. Fortfarande gäller förbud mot fläsk och alkohol, men det är nog bara en tidsfråga innan åtminstone turister kan unna sig sådant på sin semester.
  • Världens mest lönsamma företag, Saudi Aramco, har börsnoterats, vilket innebär en kraftfull anpassning av finansiell rapportering, öppenhet, transparens och tydlighet till internationella normer.
  • Civil lagstiftning har införts framför allt när det gäller näringsverksamhet. Konkurslagstiftning, rapporteringsskyldighet, avtalsrätt med mera börjar närma sig västerländsk standard.
  • Urbaniseringen är kraftig, vilket innebär att unga par flyttar till städerna där båda måste jobba för att klara av ekonomin. Det ställer krav på barnomsorg och ökad jämlikhet mellan könen. Redan idag måste alla företag med fler än 50 anställda erbjuda dagis till sina medarbetares barn.

På arbetsmarknadsområdet är förändringarna om möjligt än kraftfullare:

  • En tydlig antidiskrimineringslagstiftning har införts, som förbjuder all diskriminering på grund av ålder, kön, nationalitet, funktionsnedsättning eller liknande. Fortfarande är dock homosexualitet förbjudet, liksom alla former av offentliga trosyttringar andra än vad gäller islam.
  • Minimilönerna för de utländska gästarbetarna har höjts ordentligt, vilket gjort att de minskat i antal men de som är här har fått det betydligt bättre.
  • En ny ordning vad gäller utländska gästarbetare kommer att förbättra deras arbetsmiljö än mer. Dagens krångliga system kommer inom kort att ersättas med ett enkelt system som baseras på kompetens. Arbetsgivaren måste försäkra sina medarbetare och betala avgift till staten. All form av dålig behandling är förbjuden och renderar kraftfulla böter. Testcenter för att validera kompetens, för både saudier och utländska gästarbetare, sätts upp både i Saudiarabien och utomlands för de som vill komma hit och jobba. Efter en övergångsperiod kommer full rörlighet att införas för gästarbetare som vill byta arbetsgivare. Systemet med exitvisas är på väg att avskaffas.
  • En full genomgång av alla icke-ratificerade ILO-konventioner har gjorts och det finns en plan på att ratificera så många av dem som möjligt i flera steg. Det gör att de arbetsrättsliga grunderna kommer att nå internationell standard, särskilt med hänsyn till arbetsmiljö och säkerhet.
  • En modern arbetsmiljötillsyn håller på att införas, med kontrollanter och lokala skyddsombud. Jag har jobbat mycket med att hjälpa dem hitta ett system för distribuerad kontroll och strategiskt förebyggande arbete baserat på den nordiska modellen.
  • Offentlig socialförsäkring är på utredningsstadiet, inklusive föräldraförsäkring. Det kommer minska arbetsgivarnas ovilja att anställa kvinnor i fertil ålder. Pappadagar har införts och ökats i antal. Mammaledigheten är på väg att ökas till ILO-standard.
  • Aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser är på väg att ersätta enbart kontantstöd. En jobbgaranti är på utredningsstadiet, som innebär att den som varit arbetslös i ett antal månader kommer att få ett erbjudande om jobb, utbildning, praktik eller liknande. Ett kontrakt införs mellan staten och den arbetslöse. Kontrollmekanismer införs och arbetslöshetsersättningar görs behovstestade och relaterade till inkomst. Det är så nära en arbetslöshetsförsäkring man kan komma.
  • En total översyn av arbetsrätten har genomförts. Alla regelverk anpassas till internationell standard. Tydliga processer för överklagande finns på plats. Ännu återstår mycket när det gäller transparens och informationstillgänglighet men även där pågår tydligt arbete.
  • Alla regelverk ses över för att minska byråkrati och krångel för arbetsgivarna. Det mesta är digitaliserat och tillträdet är enkelt. Jobbmässor genomförs i hela landet med flera tusen deltagare på varje.

En av de saker jag arbetat mest med är att få Saudiarabien att ratificera ILO 87 och ILO 98 – båda grundkonventioner som fortfarande inte gäller här. Det handlar om rätten att organisera sig och rätten att sluta kollektivavtal. För ett par månader sedan lyckades departementet fast-tracka lagstiftningen i regeringskansliet och jag skulle vara mycket förvånad om inte dessa två konventioner ratificeras under 2020.

Axel Oxenstierna har också vunnit intåg i Saudiarabien.

För mig är det som att vara Nixon i Kina. Här kommer en moderat före detta arbetsmarknadsminister och hjälper till att införa rätten att bilda fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, och rätten att sluta kollektivavtal. Mycket av det jag gjort har handlat om att övertyga saudierna om att det går att hitta samarbetsformer som bygger på stabilitet och gemensamt ansvar, som hanterar skilda viljor på ett konstruktivt sätt.

Jag har också jobbat mycket med att hitta lösningar på övergångsproblemen: hur man gör på företag som ännu inte har fått representation på plats. Ett system med ”arbetstagarambassadörer” kommer att införas, vars uppgift blir att utbilda företag och medarbetare i hur systemet kan se ut och vad lagstiftningen kommer att säga.

Axel Oxenstierna har också vunnit intåg i Saudiarabien. Just nu pågår ett arbete som handlar om förhållandet mellan departementet och myndigheterna. De har fastnat för den nordiska modellen med ett relativt litet departement fokuserat på policy och lagstiftning, medan leveransen kommer att ske i mer självständiga myndigheter, själva eller i upphandling av privata aktörer. Tydliga strukturer, tydlig målbild, tydlig uppföljning och kontroll ökar sannolikheten för lyckade insatser.

De reformer som införts har redan visat resultat. Kvinnlig förvärvsfrekvens ökar kraftigt. Arbetslösheten sjunker. Andelen saudier i arbete ökar. Fortfarande är produktiviteten oroväckande låg och utmaningarna är många, men det finns så mycket som pågår som är i rätt riktning.

Kvaliteten på de saudiska departementen har också ökat markant. Av de kanske 25–30 personerna i ledande ställningar på arbetsmarknadsdepartementet har samtliga, med något enstaka undantag, doktorerat i USA. De har bott utomlands länge, pratar perfekt engelska, är otroligt smarta och kunniga i sina frågor, har goda kontaktnät och har alla arbetat i näringslivet.

Kvinnor i arbetslivet, med egna löner och egen makt, kommer att ändra det konservativa samhället i grunden.

De kommer till departementen nu för att det äntligen finns utrymme för dem att åstadkomma något. Där statsbudgeten är det balanserade styrkortet i Sverige utgör Vision 2030-plattformen motsvarande styrdokument. En av viceministrarna är kvinna och det finns fler och fler kvinnor på departementet som gör ett hästjobb i förändringsarbetet. En av de duktigaste har jag jobbat med när det gäller genomgången av ILO-konventionerna.

Vad betyder då allt detta? För det första närmar sig alla institutionella strukturer västvärldens nivåer. De väljer lösningar som visat sig fungera på andra håll och struntar i det som inte fungerar. De benchmarkar och jobbar med tydliga KPI:er. De har slutat använda dyra konsulter som producerar enorma powerpointserier och jobbar istället med Världsbanken och personer som har egen erfarenhet av leverans.

Men det viktigaste är ändå riktningen. Detta är arbetslinjen på arabiska. De lämnar bakom sig en kultur av berättiganden; här är det arbete, innovation och entreprenörskap som sätts i främsta rummet.

Det är en slags chockterapi som landet nu går igenom. Frågan är förstås om folket hänger med.

Helt centralt för dem är att öka den kvinnliga förvärvsfrekvensen- Det är absolut nödvändigt om de ska kunna skapa tillväxt och välstånd samt öka produktiviteten. Och det är precis vad som händer. Jag talade nyligen med IKEA:s chef i Saudiarabien och han berättade att 70 procent av alla de nyanställer är kvinnor. Och deras närvaro på jobbet ökar produktiviteten direkt: de tidigare lite lata gubbarna måste skärpa sig för att hänga med. Samma sak med H&M i Saudiarabien, där nästan alla nya chefer är kvinnor.

Kvinnor i arbetslivet, med egna löner och egen makt, kommer att ändra det konservativa samhället i grunden. Urbaniseringen leder till samma sak. Socialförsäkringar och föräldraförsäkring också. Och det är en process som drivs på av ledarskiktet. Turismen kommer öka exponeringen mot andra människor och kulturer. Språkutbildning kommer bli avgörande, liksom utbildning i tekniska yrken.

Det som händer i Saudiarabien påminner lite om Östeuropa efter murens fall. Det är en slags chockterapi som landet nu går igenom. Frågan är förstås om folket hänger med. Än så länge har frukterna av förändringarna i huvudsak uteblivit. Produktiviteten är fortfarande låg. Priserna har ökat i och med att olika subventioner tagits bort. Och även om jobben blir fler så går det än så länge för sakta. Skolsystemet är uselt och lärarna tillhör de mest konservativa eftersom att skolorna länge varit imamernas och wahabiternas domän.

Det vill till att frukterna av förändringarna kommer folket till del och det relativt snabbt. Annars är förstås risken att kritiken blir för svår, att protester eskalerar och att upplopp och terrorism tar över. Därför tycker jag det är viktigt att hjälpa till om man kan. Riktningen är rätt och alternativet är uselt.

Städning av Kaba i Mecka. Foto: Adli Wahid Unsplash

Samtidigt finns det mycket att vara kritisk emot: Respekten för mänskliga rättigheter har onekligen en omfattande förbättringspotential. Rättsstatens grundprinciper är fortfarande obetydliga. Yttrandefriheten när det gäller styrelseskick och demokrati är i princip obefintlig även om det finns en livfull twitterdebatt som i princip är fri. (Faktum är att Saudiarabien är mer liberalt när det gäller sociala medier än till exempel Dubai. I Saudi blockas ingenting, utom porr, spel och israeliska och qatariska sajter. I Dubai blockas all IP-telefoni och inte sällan andra sociala medier.)

Den långsiktiga faran ligger i ett antal autokratiska ledare som först och främst värnar sin egen makt. De söker en balans där modernitet skall skapa förutsättningar för framsteg efter oljan, samtidigt som stabilitet skall säkra den egna makten.

I så måtto påminner länderna i regionen hur ledarna i Kina och Ryssland har försökt modernisera utan att riskera ledarskapet. I framför allt Kina har kraftigt ökat välstånd under de senaste decennierna givit ledarna andrum, men hur länge kommer medborgarna att acceptera att få välja tandkräm och bilar själv men inte kunna påverka sin egen framtid?

Till slut spelar det ingen större roll att det andra alternativet, extremism, är så mycket värre. Historien lär oss att längtan efter frihet är starkare än rädslan för alternativen.