Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sven Otto Littorin: Tredje världskriget kan vänta

Den tredje januari hade amerikanerna ihjäl generalmajoren Qasem Soleimani, chefen för Qudsstyrkorna, det iranska revolutionsgardets säkerhetsstyrkor. Alla varningsflaggor hissades och de mest svartsynta talade om tredje världskriget och att helvetets portar öppnats. Men världskriget uteblev – och det har främst ekonomiska orsaker. Sven Otto Littorin skriver från Förenade Arabemiraten.

Qudsstyrkorna är Irans militära elit, och general Soleimani var dess hjälte. Ända sedan revolutionen 1979 hade han arbetat sig upp och knutit ovärderliga kontakter, inte minst bland Irans proxystyrkor, det vill säga de länder och organisationer som agerar i Irans intresse runt världen.

Det var genom Quds som attentat och terrorism exporterades och samordnades med ledningen i Teheran. Det var förstås ett hårt slag mot Iran och reaktionerna lät inte vänta på sig. I sedvanlig ordning höjdes rösterna och det togs för givet att Iran skulle inleda en vedergällningskampanj av svåra mått.

Men vedergällningen har förefallit inskränka sig till några gamla halvskraltiga missiler som utan större träffsäkerhet damp ner på tomma amerikanska baracker i Irak. Vad var det som hände egentligen?

Det finns flera förklaringar. Först och främst är Irans militära förmåga jämfört med de övriga länderna i regionen inte tillräckligt stark. Iran har mer krigsvana men samtidigt är deras beväpning inte den modernaste. Iran är bra på sjön, men i underläge i luften. Framför allt Saudiarabien har en ultramodern beväpning, men sämre strategisk och taktisk erfarenhet. De andra länderna i regionen, Israel och Egypten undantagna, är inte på samma nivå. Och därtill: stormakterna har signalerat att de inte gärna ger sig in i beväpnade konflikter i området. Inte minst USA har erfarenheter från både Irak och Afghanistan som avskräcker.

När det gäller vedergällningsattacken mot amerikanska intressen i Irak är det lätt att bli konspiratorisk. Alla fick ledigt i samband med Soleimanis sorgetåg och begravning, och kommenderades att delta i sorgehögtider runt hela landet. Det som hände i praktiken är att all opposition i Iran för en kort stund tystnade – regimen fick bättre kontroll över läget i landet. Samtidigt fick Teheran tillfälle att hämnas Stora Satan (USA) utan att för den skull eskalera situationen bortom kontroll.

Två vinnare: Iran som fick ett utmärkt tillfälle att kväsa den inhemska oppositionen, och Trump som fick ett tillfälle att visa styrka inför höstens val.

Allt hade varit frid och fröjd om iranierna inte skjutit ner det där ukrainska planet. Det är en enorm prestigeförlust både internationellt och regionalt och har med all säkerhet försvagat Iran bland vännerna i regionen. Därtill upphörde det relativa lugn som Soleimanis död möjliggjorde. Efter att Iran tog på sig skulden för det nedskjutna planet har protesterna återkommit med förnyad styrka.

Ett land som haft lite bättre relationer med Iran än många andra här är Oman. Det har uråldriga kulturella skäl, men har i stor utsträckning också berott på sultan Qaboos, som bokstavligen förde Oman från medeltiden in i nutiden på de femtio år han satt på tronen.

Hans väg var lite egen. När de andra gulfländerna slöt sig samman mot Iran valde Qaboos att åtminstone prata med dem, att vara en mer eller mindre officiell ”back channel” för ledningen i Teheran.

Faktum är att även om det diplomatiska tonläget ibland kan vara högt mellan gulfstaterna och Iran så är banden täta, framför allt ekonomiskt. FN har inte längre särskilt omfattande sanktioner mot Iran, men det har däremot USA. En av de amerikanska sanktioner som känns värst är den mot det finansiella systemet. Företag, privatpersoner och banker som gör affärer med Iran är portade i USA, vilket förstås gjort att en majoritet av världens banker vägrar ha med Iran att göra – man vill inte förlora möjligheten att göra affärer med USA.

Sanktionerna är så hårda att om till exempel en svensk bank skulle förmedla en betalning till eller ifrån ett svenskt företag för produkter eller tjänster som har med Iran att göra så kan det vara skäl för att banken ska få sitt tillstånd indraget för att såväl bedriva affärer i USA som att genomföra betalningar till eller från USA.

Här i Mellanöstern är det inte lika hårt. En emiratier med insyn som jag träffade härom dagen berättade att Iran investerar närmare 50 miljarder dollar om året i och genom Dubai: en siffra som aldrig redovisas eftersom det skulle stöka till det med USA.

Varor och andra produkter skeppas inte sällan till Oman där de märks om och sen transporteras vidare till Förenade Arabemiraten för vidare export. Iran är alltså helt beroende både av goda handelsvägar och de finansiella tjänster som erbjuds här. Och det gör att det är extremt osannolikt att Iran någonsin skulle ge sig på Arabemiraten. Det är ju dess enda ekonomiska väg mot omvärlden.

Slutsatsen är att det nog inte är så muntert i Teheran just nu. En person med vilken Iran kunde tala, sultanen av Oman, gick bort i förra veckan och så fadäsen med det ukrainska passagerarplanet; en otroligt pinsam och tragisk händelse som gör det svårare för Iran att framställa sig som (det enda) offret i de senaste veckornas händelser.

Här i Förenade Arabemiraten är det dock back to business och allt är som vanligt igen.

Ska man vara cynisk optimist kan man nog säga att de senaste veckornas händelser visar att trots högt tonläge finns det återhållsamhet i systemet. Ingen vill ha krig här; det är helt enkelt dåligt för affärerna, dåligt för medborgarna, dåligt för turismen. Iran är försvagat internationellt – och efter fadäsen med det ukrainska planet, också i förhållande till den inhemska oppositionen och sina vänner i regionen.

Så det tredje världskriget uteblev denna gång. Däremot kan det förstås mycket väl bli nya terrorattacker både mot amerikanska intressen och i cyberrymden. Men den som normalt skötte sådant på den iranska ledningens uppdrag är alltså numera död och begraven. Och människor här i regionen gör som de gjort i alla tider: De sätter sig på det lokala caféet, häller upp hett te med mynta i, knaprar på mandlar och dadlar och skvallrar om det som uppfattas som det riktigt viktiga. Livet, barnen och hur dumma israelerna är.

Läs fler artiklar av Sven Otto Littorin