Hannah Stutzinsky: Att ha ett jobb är viktigare än att kunna läsa

I Socialdemokraternas partiprogram som antogs i slutet av maj har svenska språkets betydelse fått stort utrymme. Det är resultatet av de förslag som partistyrelseledamoten Lawen Redar presenterade inför kongressen. Redars förslag, som man kan anta blir Socialdemokraternas valpolitik, handlar bland annat om att kommuner bör ägna sig mer åt uppsökande verksamhet för att få människor till SFI. Förslaget ska få invandrare med svaga språkkunskaper som står långt från arbetsmarknaden att än en gång försöka masa sig till skolbänken för att sedan bli anställningsbara. Socialdemokraterna riskerar att dra in de här personerna i en kostsam återvändsgränd. Vägen till arbetsmarknaden för invandrare utan utbildningsbakgrund borde i stället kortas och inte blockeras av SFI. 

I en nyligen lanserad rapport från Ratio beskriver språkprofessorn Fanny Forsberg Lundell språkets funktion för anställningsbarhet. I rapporten förklarar Lundell att för en person med tämligen god utbildningsbakgrund kan det vara samhällsekonomiskt fördelaktigt om han eller hon först ägnar tid åt att lära sig svenska och sedan söker sig till arbetsmarknaden. Det tillgängliggör deras tidigare kunskaper för arbetsmarknaden samtidigt som språket i sig blir en produktivitetshöjande faktor. Detta är emellertid inte fallet för dem som saknar tidigare utbildning. 

Tiden i SFI-klassrummet hade alltså inte haft någon egentlig inverkan på språkkunskaperna för de här personerna.

För de som kommer till Sverige utan någon egentlig utbildningsbakgrund börjar SFI-programmet på vad som kallas studieväg 1. Enligt Skolverket syftar den till grundläggande skriv- och läsfärdigheter. Det är svårt att tänka sig att antalet möjliga jobb blir avsevärt fler för en medelålders person som helt saknar läskunskap om denne ägnar flera år åt SFI för att därefter kunna läsa enskilda ord. 

Det är dessutom långt ifrån säkert att personen i fråga överhuvudtaget når målen. Av de som påbörjade studieväg 1 år 2018 var det nästan en tredjedel som avslutade den utan godkänt betyg. Tiden i SFI-klassrummet hade alltså inte haft någon egentlig inverkan på språkkunskaperna för de här personerna och har därmed inte heller tagit dem ett enda steg närmare arbetsmarknaden. Därtill är studieväg 1 det program, av de tre möjliga, som kostar kommunen allra mest. I Växjö kostar genomförandet av programmet cirka 90 000 per student. Det är tydligt att vägen till arbetsmarknaden för den här gruppen inte kan gå via skolbänken. 

I rapporten från Ratio föreslår författaren bland annat att SFI-utbildningen för de som saknar utbildningsbakgrund i stället bör göras om till en praktik. Det är något som borde ha gjorts för länge sedan. Arbetsuppgifter såsom lokalvård, diskning och trädgårdsskötsel kan enkelt utformas för att inte vara avhängiga läs- och skrivkunskaper. Efter några veckors praktik tillsammans med en arbetsledare, tillika språkcoach, får personerna en ingång till yrkesutövning och därmed också en viss grad av yrkesspråk. En sådan omläggning skulle kunna göra så att denna mycket svåretablerade grupp blir aktuell för arbetsmarknaden.

Långtidsarbetslösheten utgörs till betydande del just av den lågkvalificerade, utrikes födda arbetskraften.

För det är den till stor del inte i dag. Forsberg Lundell pekar på att långtidsarbetslösheten till betydande del utgörs just av den lågkvalificerade, utrikes födda arbetskraften. Detta visar tydligt att Socialdemokraternas förslag motverkar sitt syfte. Genom att sätta press på kommunerna att söka upp de som inte klarat SFI-utbildningen och dra dessa till skolbänkarna på Komvux rinner skattepengar i väg utan att göra någon nytta. 

För invandrare som kommer till Sverige utan läs- och skrivkunskaper blir stoppet vid SFI ofta ett oönskat slutmål. Det är på tiden att vägen dras om och i stället leder direkt till arbetsmarknaden. Alla kommer inte att kunna svenska, men de allra flesta kan ändå bli anställda. Det är ett väsentligt bättre utfall än flera kostsamma år i skolbänken.