Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Hanna Wagenius: Att lyfta arvode för en tom stol

Emma Carlsson Löfdahl har fortsatt kvittera ut arvode från riksdagen samtidigt som hon utretts för bedrägeri. Riksdagsledamöter ska inte tvingas avgå på grund av brottsmisstankar – de kan vara ogrundade. Men de ska inte heller kunna säga att de tar time out och sedan lyfta arvode för en tom stol. Riksdagen behöver genomtänkta time out-regler.

Foto: Daniel Annefelt.

Under våren präglades nyhetsflödet av diverse skandaler kopplade till riksdagsledamöter och deras ersättningar för dubbelt boende. En som hamnade mitt i en mediastorm var Emma Carlsson Löfdahl, som valdes in för Liberalerna men lämnade partiet i samband med att partiet bad henne lämna riksdagen. Hon kvitterade ut ersättning som gick direkt till hennes make, som ägde bostadsrätten hon hyrde i Stockholm. En förundersökning om bedrägeri inleddes, men Carlsson Löfdahl har fortsatt att kvittera ut arvode från riksdagen – trots att hon inte deltagit i arbetet sedan i mars.

Att vara riksdagsledamot är nu inte något vanligt jobb. Ingen börjar åtta på morgonen och går hem klockan fem, måndag till fredag. Riksdagsledamot är ett förtroendeuppdrag som i praktiken pågår dygnet runt, och det går att fullgöra på olika sätt; det är därför det blir så tramsigt när tidningar gör sammanställningar över vilka ledamöter som lämnat in flest motioner. Alla som någon gång arbetat politiskt vet att det inte säger någonting om hur framgångsrikt en ledamot faktiskt drivit sin politik.

Rent teoretiskt går det förstås att föreställa sig att väljare också kan vilja ha in en ledamot som inte alls gör något med mandatet. Dock blir det problematiskt när ledamoten i fråga inte har aviserat den avsikten innan valet tog plats.

Ledamöter ska inte kunna säga att de tar time out och sedan lyfta arvode för en tom stol.

I de allra flesta fall avgår den ledamot som utsätts för den typ av medial uppmärksamhet som riktades mot Carlsson Löfdahl. Särskilt under senare mandatperioder, när marginalerna för att få igenom politiken i riksdagen har minskat, ligger det ett enormt tryck på enskilda ledamöter att inte lämna en stol tom – det går nämligen inte att kalla in ersättare hur som helst. Antingen är man föräldraledig, eller så avgår man, eller så riskerar man att vara orsaken till förlorade omröstningar, ungefär så ser alternativen ut.

Lyfter vi perspektivet från det aktuella fallet kan vi också konstatera att detta med att riksdagsledamöter antingen avgår eller tar en betald egen ledighet från uppdraget, ur en ren principiell och demokratisk synvinkel, är ett problem. Riksdagsledamöter bör verkligen inte alltid vika ner sig för mediastormar. Det ska inte gå att avsätta någon som innehar ett av de absolut högsta folkvalda ämbetena i landet hur som helst.

Utan större fantasi kan man föreställa sig omständigheter där en riksdagsledamot anklagas för något brottsligt, men där det visar sig vara falska anklagelser. Då vore det olyckligt om ledamoten i fråga hade avgått på grund av press från media och det egna partiet. Däremot är det inte nödvändigtvis heller lämpligt att sitta kvar medan en anklagelse utreds. Så vad göra?

Svaret är att riksdagen behöver ett ordentligt och genomtänkt time out-system. Ledamöter ska inte kunna säga att de tar time out och sedan lyfta arvode för en tom stol – men de ska heller inte behöva avgå under pågående utredning. Optimalt vore om en ersättare kunde kallas under frånvaron. I grunden handlar det om respekt för de väljare som faktiskt röstat för en viss politik.

Och så kan riksdagsförvaltningen för all del passa på att skärpa och tydliggöra reglerna för den ersättning för dubbelt boende som riksdagsledamöterna kan få. Då kanske vi slipper se just den här frågan aktualiseras igen.