Att vara för individuell frihet är att vara för marknadsekonomi
Det är inte ovanligt att träffa på personer som vurmar för individuell frihet i alla möjliga former, men som samtidigt kritiserar marknadsekonomin. Varför ska det vara så svårt att förstå att rätten att fritt byta varor och tjänster på en marknad är en lika självklar frihetsfråga som rätten att utöva sin religion eller älska vem man vill?
På lördagarna anordnas en liten marknad på Fyristorg i Uppsala. Tanter och farbröder säljer sylt, ägg och hembakta småkakor. Som barn stod jag där ibland och sålde påskris eller adventgranar. ”Hoppas ni får behålla pengarna själva?”, sade de som köpte. ”Nä, de ska pappa ha till sprit”, hittade min fantasifulla bror på.
När jag nu går dit och köper svamp eller surkål blir jag lite sugen på att ställa upp ett bord någon helg. Sådana där marknader är väldigt trevliga. Det är väl därför folk tillbringar helgerna på bakluckeloppisar. Här träffar man folk och småpratar. Men hur många skulle egentligen vara där om det inte också fanns en reell möjlighet att tjäna en liten hacka?
Trots de ekonomiska incitamenten hör jag aldrig någon ondgöra sig över den profithunger som frodas på de här marknaderna. Var är alla de som annars brukar klaga över ”vinstintresse” – blir de inte upprörda över att någon här byter ägg mot pengar?
Det verkar inte så. Tvärtom är ju bondens marknad ett hyllat hipsterfenomen. Blir verksamheten däremot lite mer storskalig – lite mer framgångsrik – då är det plötsligt inte lika fint längre. Affärsmannen Anders Wall började till exempel sin bana, som skolgrabb, med att sälja kaniner just på detta torg, och det låter ju gulligt. Sedan blev han en framgångsrik entreprenör och då är han en kapitalist, och det låter aldrig bra.
Häromveckan pratade jag med ett par politiskt medvetna personer som i största allmänhet ville göra världen till en bättre plats, och som ivrigt framhöll fördelarna med olika icke-vinstdrivande initiativ. Det var non-profit hit och non-profit dit. Det framgick tydligt att det var moraliskt mer högtstående att inte gå med vinst. Näst bäst var småskaliga marknader med lokalt producerad mat. Att gå till snabbköpet däremot sågs som ett nederlag. Allra längst ner i denna ekonomisk-moraliska hierarki hamnade de kommersiella storbankerna.
När jag gick därifrån ångrade jag att jag inte frågat om de själva arbetar utan lön.
Det är lika självklart att människor fritt ska få utbyta varor och tjänster med varandra som att de får välja var de vill bo eller vem de vill ligga med.
Det som förvånar mig är hur ofta personer som är för individuell frihet inte tycks förstå att marknadsekonomi är en fundamental del av detta. Rätten till självbestämmande handlar precis lika mycket om att få byta varor och tjänster som att få gifta sig med vem man vill eller utöva sin religion. Det är lika repressivt att hindra människor från att handla med varandra som att hindra dem från att skaffa en viss typ av jobb eller yttra vissa åsikter. Ändå verkar många som annars förespråkar individuell autonomi byta linje helt så fort det har med pengar att göra.
Några exempel:
- Vänsterpartiet säger sig vilja ”inget mindre än allas frihet. Frihet från våld och fattigdom. Frihet från diskriminering och rasism. Frihet till våra kroppar och till vår kärlek”. Men strävar samtidigt efter kapitalismens avskaffande och införande av ekonomisk socialism. Det vill säga ett slut på det fria utbytet av varor och tjänster mellan människor.
- Artister och politiker som går i Prideparader eller engagerar sig mot hedersförtryck kan samtidigt skriva skarpa artiklar mot ”vinstdriven, marknadsstyrd ’välfärd’”.
- Socialism är individens frihet, läser jag i ETC, en tidskrift som konstant kritiserar marknadsekonomi i olika former.
Och så vidare. Man behöver inte ens gå till den radikala vänstern för att hitta exempel. Hur ser det ut i bekantskapskretsen? Visst finns de där personerna som vurmar för fri invandring och hbtq-frågor, men som rynkar på näsan om man börjar prata om fri hyressättning på bostäder?
Jag får erkänna att jag själv sällan orkar gå i polemik när folk för femtielfte gången drar upp argumentet att Airbnb är problematiskt eftersom det gör det så dyrt att bo i Berlin. Har du själv aldrig varit i Berlin eller Barcelona? ska jag fråga nästa gång. I stället för att försöka förklara hur marknadsekonomi bidrar till ökat välstånd, minskad fattigdom, längre och hälsosammare liv, fantastiska innovationer, så ska framställa det som den frihetsfråga det är. Det är lika självklart att människor fritt ska få utbyta varor och tjänster med varandra som att de får välja var de vill bo eller vem de vill ligga med.