Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Skattebetalarna borde vara argare

Med vilken rätt roffar staten åt sig 25 procent på varje transaktion? Det finns all anledning att fråga sig vad den egentligen gör för att förtjäna våra momspengar. Problemet är att vi inte frågar oss detta tillräckligt ofta, eftersom momsen hålls dold för skattebetalarna. Vi borde vara argare än vi är.

Nyligen befann jag mig i akut behov av en skiftnyckel. Närmaste verktygsaffär visade sig vara en hantverks- och industrispecialist vars typiska kunder var företagskunder, inte hemmafixare. Alltså fungerade den inte riktigt som vanliga affärer. Priserna stod inte på små lappar vid skiftnycklarna, utan var delvis inpräntade i expeditens minne, delvis i en dator i kassan, och alltid exklusive moms.

När momsen adderats och priset på skiftnyckeln hoppade upp från 380 kronor till 475 kronor kände jag en påtaglig indignation. Även om jag är fullt och plågsamt medveten om att pengar rasslar in i Magdalena Anderssons fickor varje gång jag köper något, är det en helt annan sak att se den där extra hundralappen gå förlorad framför ögonen på en.

Ju mer man tänker på det, desto mer provocerande blir det. Den moderna skiftnyckeln uppfanns av en svensk, JP Johansson, och det är hans arv som i dag förvaltas och hans uppfinning som förädlas av handverktygsföretaget Bahco. Jag hade gärna betalat 475 kronor till företaget för min nya skiftnyckel – det vore välförtjänta pengar för en bra produkt. Men på vilken grund tycker sig staten egentligen ha rätt till en femtedel av summan?

I sin återvalskampanj 2012 meddelade Barack Obama sina åhörare i Roanoke, Virginia om att ”If you’ve got a business – you didn’t build that. Somebody else made that happen.” Om du har ett företag var det inte du som byggde det. Någon annan fick det att hända. Det speglar en vanlig föreställning bland mitten- och vänsterpolitiker att företag inte lyckas trots statens skatter, regleringar och bromsklossar, utan tack vare det trivsamma företagsklimat staten skapar. Samma självgoda attityd lyser igenom när det svenska musikundret förklaras med statliga satsningar på musikskolan, inte med svenska individers talang.

Visst kan politiker ha positiv inverkan på företagsklimatet – genom att lämna företagen ifred. Att de flesta andra länder är ännu mer benägna än Sverige att försvåra för företag är inte ett gott betyg för Sverige utan ett underbetyg för de andra länderna. En politik som låter bli att aktivt motarbeta företagande när något man ska kräva, inte något man ska vara så tacksam över att man glatt betalar 25 procent till Magdalena Andersson för varje pryl man köper.

Staten liknas ibland vid en rånare, men påminner ofta mer om en simpel ficktjuv.

Den självklarhet med vilken staten lägger vantarna på de där 25 procenten behöver dock inte bottna i en nedlåtande syn på företag. Den kan också ha sitt ursprung i en föraktfull attityd till oss konsumenter. Det svenska spindelnätet av socialförsäkringar och skattefinansierad kultur grundar sig trots allt i uppfattningen att vi medborgare inte kan förväntas spendera våra pengar på ett ansvarsfullt sätt, så det är bäst om staten gör det åt oss. Du kanske tror att du behöver en skiftnyckel, men det vore mycket bättre för dig att finansiera subventionerade elcyklar, multisportarenor och grannens dagisavgift. Så låt oss ta hand om de där pengarna, för ditt eget bästa.

Och det är alltså efter att den tagit 42 procent av min lön i skatt och arbetsgivaravgifter.

Att ta så mycket av medborgarnas pengar och erbjuda bristfällig samhällsservice i utbyte borde vara svårt för staten att komma undan med. Listigt nog har den utformat ett skattesystem där såväl arbetsgivaravgifter och inkomstskatt som moms betalas över våra huvuden, direkt från arbetsgivare eller försäljare till staten. Vi ser dem aldrig försvinna. Staten liknas ibland vid en rånare, men påminner ofta mer om en simpel ficktjuv.

Redan 1903 skrev den italienske ekonomen Amilcare Puviani om hur skatterna kan höjas rejält utan folkliga protester så länge de hålls dolda för skattebetalarna. Puvianis Teoria della illusione finanziaria måste ha funnit sin väg till det socialdemokratiska partihögkvarteret, för denna strategi har implementerats grundligt i det svenska skattesystemet. Här händer det aldrig, som i England eller USA, att momsen på ett restaurangbesök läggs på i efterhand så att efterrätten får den där bittra men viktiga eftersmaken av statlig girighet. Här får man inga obehagliga insikter om äganderättens utarmning när man åker och handlar.

Mycket riktigt visar en rapport från Svenskt Näringsliv visar att 94 procent av Sveriges befolkning tror att skatten är lägre än den är.

Hade de varit medvetna om hur mycket de betalar hade de ställt högre krav, och varit argare när de inte fått valuta för pengarna. Det är en ilska som behövs i svensk politik. Även om många av oss gärna lägger växeln i insamlingsbössan bredvid kassaautomaten, skulle nog få av oss svara ja på frågan om det får lov att vara lite elcykelsubventioner med den där skiftnyckeln.