Utblick Krönika
Bunkern har blivit en amerikansk elitmarkör
USA:s eliter söker skydd från jordens undergång. Janerik Larsson reflekterar över överlevnadsbunkern som ett tecken på det amerikanska samhällskontraktets upplösning.
En lyxig överlevnadsgemenskap som håller på att splittras. Så har Wall Street Journal-journalisten Joe Barrett beskrivit en samling människor som begav sig till South Dakota för att rida ut apokalypsen i en ”5-stjärnig” bunkeranläggning.
Rad efter rad av betongbunkrar med explosionssäkra ståldörrar sticker upp ur de böljande gräsmarkerna. Barrett beskriver det han mötte i South Dakota som hobbitgrottor för apokalypsen.
Det finns 575 stycken, samlade på en före detta ammunitionsdepå nära South Dakotas Black Hills och marknadsförda som ”Världens största överlevnadsgemenskap”. Säljargumentet: Rida ut kärnvapenkrig, en pandemi eller samhällskollaps i relativ bekvämlighet.
Men för många invånare har drömmen förvandlats till en mardröm. Hotet kommer emellertid inte från Armageddon, utan från rättsprocesser, motstämningar och tvister som hopar sig kring septiktankar, fastighetsskatt, hundar utan koppel och en växande lista över gemenskapsregler.
Denna domedagsenklav, känd som Vivos xPoint, är ett påfund av Robert Vicino, en entreprenör baserad i Los Angeles som 1980 fick en vision: Han behövde bygga en stor underjordisk anläggning för att skydda 1 000 människor från en kommande ”händelse som utplånar livet”, enligt företagets webbplats. Sedan dess har han, skriver Barrett, utvecklat ett globalt nätverk av sådana samhällen.
Apokalypsen lever i USA och predikas i otaliga kyrkor. Men det som en gång tog sig enkla uttryck har nu också blivit ett elitprojekt.
Amerikaners tankar om att säkerställa överlevnad då jorden, eller åtminstone USA, går under är inget nytt. Apokalypsen lever i USA och predikas i otaliga kyrkor. Men det som en gång tog sig enkla uttryck har nu också blivit ett elitprojekt. Det handlar om miljardärer, inte minst från Silicon Valley-eliten.
Nu senast började det ungefär samtidigt som Donald Trump blev president första gången. Många tycks då ha anat att undergången närmade sig. Sedan kom pandemin som hanterades i USA på sätt som inte bara skrämde eliterna.
Många amerikanska miljardärer och techprofiler köpte mark på Nya Zeeland, byggde bunkrar där och ordnade medborgarskap eller andra garantier för att alltid bli insläppta i detta geografiskt isolerade, politiskt stabila och självförsörjande land som dessutom låg så långt från stormaktskonflikter som tänkas kan.
Medierna fascinerades och det blev artiklar i tidningar och tidskrifter som The New Yorker, The Guardian, Bloomberg News och The Wall Street Journal. De handlade om kända techprofiler som Peter Thiel, Sam Altman, Reid Hoffman och personer i kryptomiljön som inte tänkte på hur samhället skulle kunna förbättras utan hur de själva kunde bygga privata flyktvägar. Det har bland annat talats om privata städer, om plattformar till havs och kolonier på Mars.
WSJ-artikeln fångar det paradoxala i att de som förbereder sig för civilisationens kollaps inte ens lyckas skapa fungerande små samhällen. Det är som om apokalypsen redan finns inbyggd i människorna själva. De som tror att staten och samhället kollapsar, klarar inte av sophantering och grannsamverkan.
Flykten från hotande undergång är lika gammal som tron på den totala undergången. Det var därför som det byggdes murar kring medeltidens städer och kring aristokratins slott. Under kalla kriget byggdes många privata skyddsrum i USA. I Europa är detta tänkande mycket svagare kulturellt eftersom staten historiskt haft högre legitimitet och individualismen har varit mindre extrem men även här växer marknaden för privata säkerhetslösningar, gated communities och de förberedelser för katastrofer eller krig som kallas prepping.
Är bunkern kanske vår tids yttersta klassmarkör?
I grunden handlar detta kanske om de amerikanska eliternas bristande förtroende för den egna civilisationen – och ytterst om den sociala sammanhållningens upplösning.