Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ömsesidig ödeläggelse

På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.

Jag har aldrig upplevt sådana nivåer av vrede, inte hos så många disparata grupper, inte samtidigt.

Så beskrev min franska väninna Cécile utvecklingen i hemlandet när jag träffade henne över nyår. Jag kom och tänka på detta uppgivna påpekande under fredagen, när det stod klart att Centerpartiets partiledning – liksom Jan Björklund – vill ge Stefan Löfven fyra år till i Rosenbad, ett beslut som under helgen stadfästes av respektive partiråd. Mitt twitterflöde formligen exploderade av raseri.

Jag har konsekvent argumenterat emot att C och L skulle fatta de beslut som nu tagits hela hösten, och hade ändå svårt att förstå den monumentala vrede som steg upp ur marken.

Den överenskommelse som träffats innehåller ett antal rejäla liberala reformer. Värnskatten är ett otyg, en ordentlig modernisering av arbetsrätten är efterlängtad. Byggregler, strandskydd, ett tydligt avståndstagande från Vänsterpartiets entreprenörshatande, här finns mycket som skulle göra Sverige till ett betydligt bättre land att leva i, förutsatt det verkligen blev av.

Bara det faktum att det enda sättet för Socialdemokraterna att behålla makten är att regera på en högerbudget, och med löften om en – med svenska mått mätt – radikal liberal politik, är en karamell att suga länge på.

Rosornas krig tycks nu också vara igång på allvar. Allt annat hade krävt att arbetarrörelsen kollektivt antingen hade börjat missbruka lugnande eller hade fått besked om att uppgörelsen var en bluff. Och skulle LO på ett avgörande sätt få nog – vilket de rimligen borde, när de inte ens kan erbjuda den minoritet av medlemmarna som fortfarande röstar på Socialdemokraterna fackligt godkänd arbetsmarknadspolitik när partiet befinner sig i regeringsställning – då har Annie Lööf faktiskt åstadkommit något stort. En krossad Allians mot en krossad arbetarrörelse, det är reciprok ödeläggelse, där det blir upp till den skickligaste att definiera det nya landskapet.

En krossad Allians mot en krossad arbetarrörelse, det är reciprok ödeläggelse, där det blir upp till den skickligaste att definiera det nya landskapet.

Samtidigt är det just i de rykande ruinerna av både blockpolitik och vänster-högerskala som huvudskälet till att åtminstone jag är besviken på helgens besked återfinns. På kort sikt tror jag att en hel del gott – och förstås även en hel del mindre smakligt – kommer att komma av att uppgörelsen håller. På längre sikt tror jag att detta beslut kan visa sig direkt kontraproduktivt, både om syftet är att få igenom mycket liberal politik och förhindra extremernas framväxt; detta av (minst) tre skäl:

  • Alla fyra partier kommer sannolikt att tappa väljarstöd på överenskommelsen, i synnerhet Socialdemokraterna. Risken finns att den regering med ”tyngdpunkt mot mitten” som utlovas faktiskt knäcker politikens centrala zon.
  • KD och SD tillhör de få partier som gått ordentligt stärkta ur den här processen. Jag tror uppriktigt inte att Ulf Kristersson är det minsta intresserad av att ingå i ett ”konservativt block”, men man ska ha klart för sig att den förmenta omsorgen om Moderaternas själ mycket väl kan möblera om den inommoderata spelplanen, och då sannolikt inte till de liberala krafternas fördel. Långsiktigt förskjuts i stället de ideologiska polerna inom borgerligheten.
  • De två liberala partierna hade kunnat bli vågmästare. Nu har de i stället skänkt den positionen åt ett offentligt förödmjukat Vänsterparti. Även om Vänsterpartiet skulle släppa igenom Löfven på onsdag – vilket i skrivande stund fortfarande är oklart – kan Vänsterpartiet när som helst under mandatperioden fälla regeringen. Och då Socialdemokraterna rimligtvis av ovanstående skäl har väldigt mycket att förlora på att möta väljarna tidigt infinner sig frågan: vad har de för kort kvar att spela med?

Om vi då ponerar att det kanske inte blir fyra år i den här konstellationen, vad borde göras annorlunda?

Vare sig Lööf eller Björklund vill kännas vid det, men rimligtvis kommer det ta lång tid att återuppbygga förtroendet inom, och mellan de borgerliga partierna. I Liberalerna vittnar riksdagsledamöter som Robert Hannah om att man ”brunsmetats om man har haft en annan linje i regeringsfrågan än partiledaren. För borgerlighetens bästa måste fler inse att regeringsfrågan inte är ideologiskt digital: det är fullt möjligt att både ha stora problem med Sverigedemokraternas politik och misstro antagandet att en statsminister som under hela valrörelsen med all kraft bekämpat liberal politik plötsligt är den bästa garanten för att den genomförs.

I åtminstone två månader har Centerpartiet och Liberalerna också förhandlat sakpolitik med Socialdemokraterna. Samtidigt tycks de parallellt ha förhandlat med Kristersson, inte om sakpolitik – den är man ju i huvudsak överens om – utan om hans personliga heder. Den vansinniga idén om en ”anti-SD-klausul” som dök upp efter jul, kommer givetvis ur denna besynnerliga, för att inte säga förnedrande, process.

Vansinnig? Jo, för det första för att den skulle garantera att den mödosamt framförhandlade borgerliga regeringen aldrig skulle kunna tillträda. För det andra hade den formaliserat en ordning där Sverigedemokraterna får spela huvudrollen i varje förhandling. För det tredje skulle en sådan legitimera, ja faktiskt bevisa, Sverigedemokraternas påstående att vi i praktiken har fått en ny Decemberöverenskommelse på halsen. Det är gåva vars blotta hot måste få det att vattnas i munnen på Jimmie Åkesson.

Blir det än en gång aktuellt med inomborgerliga förhandlingar måste därför förhållningssättet till SD bli ett annat än under de gångna månaderna: ett som vare sig underskattar det ideologiska hot som partiet faktiskt utgör, eller slänger bort möjligheten att genomdriva liberala reformer. En hållning som både respekterar det leverans- och stringenskrav som väljarna har rätt att ställa på de folkvalda, och de institutioner som den liberala demokratin kräver.

För tre år sedan skrev jag och min kollega Andreas Johansson Heinö på DN debatt att den högerauktoritära populismen var här för att stanna och att vare sig konkurrens eller isolering tycktes utgöra framgångsrika recept för att hantera den. Istället uppmanade vi de borgerliga partierna att på allvar fundera igenom, och sätta på pränt var de röda linjerna faktiskt går. Att förhandla om minoriteters rättigheter eller domstolars oberoende med ett parti med Sverigedemokraternas bakgrund och bevekelsegrunder borde vara fullkomligt omöjligt – precis som idén om att ta in dem i regering. Vi uppmanade till rejäla förstärkningar av det konstitutionella regelverket och ett självkritiskt förhållningssätt till i vilken utsträckning Sverigedemokraternas idégods har tillåtits sippra in i de etablerade partiernas program och retorik.  

Samtidigt avvisade vi idén att en fullskalig isoleringsstrategi skulle vara hållbar. Är det rimligt att inte erkänna partiets, och dess väljares, existens i riksdagen? Berövar man verkligen Sverigedemokraterna inflytande genom att förneka sig själv möjligheten till programförverkligande?

I korthet menade vi att man borde upprätthålla:

en tydlig åtskillnad mellan demokratiska principer – som inte är förhandlingsbara – och de dagspolitiska sakfrågorna – som kan förhandlas med alla. Minoritetsskydd, maktdelning och äganderätt bör vara utom räckhåll för partier av alla kulörer. Däremot kan skatter, betygssystem eller miljöregleringar ändras av vilken partikonstellation som helst, utan att demokratin är hotad.

Tre år har gått, och det börjar brådska att hitta ett rimligt förhållningssätt till politikens tredje kraft. I Europa är auktoritär populism redan större än liberalismen, mätt i väljarstöd. Så Centern gör rätt i att titta på Frankrike, även om partiet tycks dra helt fel slutsatser.

Under nyårshelgerna passerade jag ett otal rondeller med gula västar som satt med uppkorkade vinflaskor och picknickkorgar vid diverse rondeller i Provence. Det såg på det stora hela ganska trivsamt ut. Men på väg hem fastnade vi en ockuperad vägtull och på nyheterna samma dag kunde man läsa om ett departement som stormats och en minister som bokstavligt talat jagats ut av en uppretad mobb.

Emmanuel Macron har nu en stor majoritet av landets befolkning aktivt emot sig, och vreden visar inga tecken på att ebba ut. Den liberale drömpresidenten ser ut att få ett mardömsläge nästa val, med ett ödeland i mitten, en kraftigt försvagad egen rörelse och två extremistpartier till höger och vänster som båda kandiderar till Europaparlamentsvalet med gilets jaunes (gula västarna) i sitt partinamn.

Nog vore det en ödets ironi om det är Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som, i jakt på en alldeles egen anti-etablissemangsroll, faktiskt ser till att vi inte hamnar där, genom att rösta nej till Löfven på onsdag.