Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Timbro är den ultimata projektionsytan

De senaste dagarna har en rad inlägg publicerats om näringslivets opinionsbildning och borgerlighetens ideologiska vägval. Är marknadsliberalismen på väg ut? Medvetna missförstånd och felaktiga påståenden staplas på varandra, menar Timbros vd, Karin Svanborg-Sjövall.

Vad innebär det att vara höger i dag? Är man liberal eller konservativ? Både och, eller inget av det?

”Att vara höger år 2020 är framför allt att oroa sig över kriminaliteten, samhällskontraktet och Miljöpartiets inflytande i regeringen, inte att ligga sömnlös över skattetrycket”, beskrev exempelvis Viktor Barth-Kron saken i Expressen efter ännu en holmgång mellan de forna Allianskollegorna i Moderaterna och Centerpartiet.

Barth-Krons tidningskollega, Torbjörn Nilsson, som sin vana trogen hellre spår i sekler än i sumpen efter partiledardebatterna, riktade i stället uppmärksamheten mot en ny kull borgerliga politiker som tycks kasta loss från tidigare borgerliga profilfrågor. Fri från lojaliteter och erfarenheter från ”DDR-Sverige” kan MUF-ordföranden Benjamin Dousa formulera en synnerligen skarp kritik av den tidigare så omhuldade svenska välfärdskompromissen, i synnerhet friskolesystemet.

Med Torbjörn Nilssons ord:

”Ska det vara konkurrens, ska det vara riktig konkurrens, säger borgerlighetens unga. Glädjebetyg och kryphål och svag statlig tillsyn måste bort”.

Att staten och våldsmonopolet gjort en dånande comeback inom borgerligheten är uppenbart.

Är då detta att betrakta som ännu ett tecken på den ”ideologiska omvändelse” som Anna Dahlberg, länge efterlyst inom borgerligheten, bort från marknadsliberalism, valfrihet och misstänksamhet mot offentlig makt? Där utgångspunkten vänds från problemen med statlig övermakt till problemen med statlig frånvaro?

Dahlberg hoppas innerligt på det. Själv är jag inte alls så säker. Att staten och våldsmonopolet gjort en dånande comeback inom borgerligheten är uppenbart. Men slutsatsen av att gamla landvinningar ifrågasätts är inte alls självklar. Faktum är att jag, precis som Dahlberg känner mig rätt hoppfull; trots att vi har motsatta agendor för vilken liberalism som ska vara tongivande i framtiden. Varför?

Det tog ett tag innan jag fattade det, men Dousa och många andra i hans led tillhör den första generationen som verkligen inte är rädda för socialdemokratin. De förhåller sig självständigt till sina ideologiska projekt. För löntagarfondsgenerationen, eller sådana som mig, som en gång drevs in i Alliansbygget i desperation över att enpartistaten aldrig verkade ta slut, kan detta vara genuint svårt att ta in.

Den unga borgerligheten präglas i dag av ett självförtroende som har förskjutit synen på både statens och marknadens auktoritet. Det ger dem integritet. Man är inte skräckslagen inför dessa storheter – eller, för den delen, överdrivet imponerad. Av det skälet hålls varken gamla tabun eller reformer för heliga. Och därför har man nu vid sidan av debatterna om mångkultur och invandring också börjat diskutera ”riktig konkurrens”, som Torbjörn Nilsson påpekade – även i termer av riktiga privatiseringar i välfärden.

Och varför gör de det? Får man tro Håkan Boström, ledarskribent på Göteborgs-Posten, finns en risk för att de har låtit sig köpas. Av mig.

Så vitt jag vet är Svenskt Näringsliv den enda arbetsgivarorganisationen i världen som inte har ett uttalat pro business-perspektiv.

Men vi tar det från början. Boströms anklagelseakt kan sammanfattas i tre delar:

För det första: Sverige skulle vara ett mer frihetligt land om näringslivet inte ägnat sig åt offensiv opinionsbildning sedan åtminstone 90-talet.

För det andra: Näringslivets organisationer har genom att verka för avregleringar och en vidgad offentlig marknad gått emot sina egna medlemmars intressen.

För det tredje: Timbro har förstört den borgerliga idédebatten genom att insistera på värdet av ekonomisk frihet och öppenhet på bekostnad av folkligt förankrat kulturkrig (?) och har därmed mer eller mindre omöjliggjort högerpolitik i vårt land. Samtidigt påstås vi aktivt ha verkat för så kallad cronyism, det vill säga miljöer där olika kommersiella särintressen köpslår med enskilda beslutsfattare för att få så gynnsamma villkor som möjligt.

Vad anför då Boström för belägg? Det visar sig snart vara en mycket svajig konstruktion.

Här krävs en snabb historisk utvikning:

Startskottet för näringslivets offensiva opinionsbildning började med en revolution i den egna organisationen, där arbetsgivarna slutligen bestämde sig för att lämna den kletiga korporativism som Socialdemokraterna byggt upp tillsammans med fack och tongivande storbolag. Det var en utveckling som drevs på av bland andra Sture Eskilsson, Timbros grundare, och av de mer durkdrivna småföretag som till skillnad från tjänstemannadirektörerna faktiskt riskerade att se sina egna verksamheter och liv krossade av den kollektivistiska vänstervåg som då drog över Sverige. Så vitt jag vet är Svenskt Näringsliv den enda arbetsgivarorganisationen i världen som inte har ett uttalat pro business-perspektiv.

Det är således direkt lögnaktigt att påstå att Timbro okritiskt har försvarat dagens system.

Boströms anklagelse om att Timbro skulle verka för ”crony capitalism” är än mer bisarr.

Timbro grundades delvis just för att motverka att näringslivet perverterar sig självt genom kortsiktighet och särintresselogik. Med det mandatet i ryggen kunde vi kritisera Nya Karolinska innan det blev folksport – trots ilskna parti- och näringsintressen; plädera för enhetlig moms (det nuvarande systemets gränsdragningsproblematik är en vidöppen dörr för osund lobbying); ge ut böcker och rapporter om skillnaden mellan produktivt företagande och bidragsentreprenörer; bjuda in Luigi Zingales, den kanske främste auktoriteten på området och genomgående ha med perspektivet om skillnaden mellan att vara pro business och pro market i alla våra utbildningar.

Jag har sedan jag började arbeta med välfärdsfrågor på Timbro 2012 kritiserat avknoppningar till underpris, och sedan dess tillsammans med mina efterträdare på posten släppt och diskuterat otaliga rapporter med krav om förbättringar i de regleringar som styr vad som i praktiken är kvasimarknader.

Det är således direkt lögnaktigt att påstå att Timbro okritiskt har försvarat dagens system. Tvärtom bygger vårt nuvarande opinionsarbete inom välfärdsområdet just på insikten att den rådande kompromissen mellan offentligt och privat är långsiktigt ohållbar, även om jag föredrar en gradvis fortsatt liberalisering framför den storskaliga socialisering som Boström verkar ivra för.

För visst är det det som är målet? Alldeles lätt är det inte att veta eftersom han på just denna punkt – vad alternativet skulle vara till de system han kritiserar så hårt – tenderar att vara rätt svävande. En otydlighet han delar med många andra marknadskritiska opinionsbildare, exempelvis på Expressens ledarsida.

Det enda vi vet är att politikens och statens uppgift är att bekräfta att medborgarna inte har rätt till alternativ, inte har rätt att söka egna vägar för att förbättra sin livssituation: ens på sin egen bekostnad. Samt, att det var bättre förr.

Här finns flera problem. När Boström och hans meningsfränder drömmer sig bort, till andra ”borgerliga länder”, glömmer de att berätta att dessa system erbjuder föräldrar och elever valfrihet i andra delar: avgifter, privatskolor, internatskolor, elitskolor, flick- och pojkskolor, religiösa friskolor, skoluniformer. Är något av dessa alternativ på tapeten, eller är det ett system helt utan ventiler från offentlig konformism och dirigism som Boström önskar sig? Det verkar osannolikt.

Så vad ska man göra då, när marknaden rullats tillbaka? Så lite som möjligt, uppenbarligen:

Skatten ska inte sänkas men heller inte höjas, skolor ska ha lärare (som inte finns) men ge fan i teknik, företagens kompetensbehov avgöras av byråkrater. Det är inte så mycket den stora statens återkomst som drömmen om det statiska samhället som tonar fram. Vilket är särskilt intressant eftersom detta tydligen bara kan åstadkommas politiskt med krafter som sannerligen brukar präglas av rejält med drag under galoscherna, om jag förstår Boström rätt.

Om det är det sällskapet man föredrar kan jag förstå att det skär i öronen på Den Sanna Folkviljans uttolkare, när Timbro gör sig skyldigt till ”tondöva utspel” kring reformer av välfärdsstat eller skattetryck. Att vi tidigare fått mycket hård kritik, inte minst från socialliberala ledarsidor som Boström själv skrivit för, för att före alla andra ha undersökt och diskuterat effekterna av klansamhällen, mångkultur och integrationsmisslyckanden är förstås lite extra pikant i sammanhanget. Efteråt, visar det sig rätt ofta att det enda självklara var att gå före.

Men i sak gör det förstås fullkomligt detsamma vad vi faktiskt har, eller inte har gjort eftersom Timbros funktion i den gångna veckans debatt om ideologiska vägval främst har varit den som projektionsyta. Förr var det mest vänstern som ägnade sig åt detta, nu delar av högern. Som avgående vd kan jag känna mig både lite trött, och en smula road när jag summerar de synpunkter jag har fått ta emot över åren.

Timbro verkar mot all sorts protektionism, för ett samhälle som värdesätter entreprenörskap och individualism.

Från Martin Ådahl, som meddelade mig att Timbros grundare Sture Eskilsson hade roterat i sin grav om han hade sett vilken smutskonservativ plats jag förvandlat Timbro till. Till gnölhögern på andra kanten, som anser att jag har förvandlat Timbro till ett ”Centerfäste”. Libertarianerna som är besvikna över att vår chefsekonom bjuds in till Finanspolitiska rådet för att prata om vårt förslag till skattereform (sossigt!). Den aningslösa företagaren som frågade varför vi inte börjar anställa sossar, nu när de sitter vid makten igen.

Timbro är inte en sekt, till förvånansvärt många människors stora förtret.

Vårt uppdrag är inte att vara den gällaste rösten i kören om hårdare straff, eller för att vältra oss i debatten om volymer: den saken sköter andra med den äran. Tvärtom kan vi bidra till att kulturkriget inte fullkomligt tränger ut frågorna om de långsiktiga, materiella villkoren för ett fortsatt ökat välstånd utför vi ett arbete som är viktigare än på decennier.

Timbro verkar mot all sorts protektionism, för en reformorienterad marknadsliberalism, för låga skatter och ett samhälle som värdesätter entreprenörskap och individualism. Vi är inte emot sänkta marginalskatter för att det gynnar fler än medelinkomsttagare, men är heller inte rädda för att också försvara att människor som satsat och tagit risk har rätt att behålla merparten av sina pengar. Vi tycker att det är självklart att lyfta frågan om prioriteringar, och vi ger ut både Jason Brennans ifrågasättande av varför okunskap och politiska friheter ska trumfa individuella rättigheter och 1700-talsradikalen Thomas Paine (som ärligt talat får Håkan Boströms etablissemangskritik att framstå som rätt muntorr).

Vi finns inte för att förstärka den rådande tidsandan, vilken den än må vara, utan för att vissa värden måste försvaras oavsett om de är populära eller inte. Det är motsatsen till opinionsdarrig partipolitik eller den sortens kverulantkonservatism som plötsligt kommit på att den visst gillar staten, när den för första gången på länge har den inom räckhåll.

En sådan sak, låt oss kalla det för institutionellt uppdrag, hade man ju kunnat tro att en konservativ liberal skulle begripa sig på.

Men så är visst vare sig de konservativa, eller många liberaler, riktigt som förr.

Läs fler texter av Karin Svanborg-Sjövall